Aftonen den 12 maj 1813 landade kapten James Mc Neill med sitt fartyg
_Endeavour_ utanför den största av Tillgivenhetsöarna, som icke
besökts av någon vit, sedan det portugisiska fartyget _Affonso da
Costas_ besättning strandade där hundra år förut och uppåts av
invånarna. Kapten Mc Neill och förste styrmannen gingo i land i en julle
och smögo sig i skydd av mörkret upp till infödingarnas huvudby. De
funno stammen församlad kring en lägereld. Två personer sutto i samtal
just framför kaptenen och hans följeslagare. En tillfällighet ville att
det var stammens hövding och dess överstepräst.
--Kai-kai! sade hövdingen. Det var en förträfflig måltid.
--Förträfflig! sade översteprästen. Låtom oss tacka den store guden
Wam-wam-puh, vars överstepräst jag är, för densamma. Vi få inte låta
sinnliga njutningar komma oss att glömma, vem det är som skänker oss
dem. Hade icke du, o konung, offrat till Wam-wam-puh, såsom jag
tillrådde, är det sannolikt, att din fiende Teo-teo nu hade kai-kaiat
dig.
--Tänkbart, medgav konungen slappt. Men mina krigare äro tapprare än
Teo-teos, och dessutom ha de fördelen av en sund militärisk uppfostran
ända från barndomen.
--Det är sant, sade översteprästen och sökte stryka bort ett par fläckar
från sin stola. Men utan hjälp av Wam-wam-puh hade deras militäriska
insikter icke gagnat något.
Konungen teg och tuggade en stund på ett stycke märg, han upptäckt i en
ihålig kindtand.
--Säg mig, sade han plötsligt, hur länge är det vi kai-kaiat Teo-teos
stam? Jag kan inte komma ihåg det. Jag börjar bli glömsk.
--Ers majestät har ätit för gott, sade översteprästen, det är det som
gör det. Om jag inte misstar mig, är det nu femtio år oavbrutet. Ers
majestäts far påbörjade detta krig med anledning av att Teo-teos stam
försåtligt ämnade överfalla oss.
--Teo-teos stam har alltid varit en samling lömska förbrytare, sade
konungen. Var det fred före den tiden?
--Nej, ers majestäts farfar, hans far och hans farfar förde nästan
oavbrutet krig i hundrafemtio år. Längre tillbaka minns jag inte. Det
var tre regenter av en beundransvärd tapperhet.
--Leve de! sade konungen. Men jag får ibland så underliga idéer. Säg
mig, vad tror du skulle ske om jag slöte fred med Teo-teos stam i
morgon?
--Ers majestät talar, sade översteprästen, med respekt sagt dåraktigt
och lättsinnigt. Hur skulle ers majestät kunna sluta fred? Vad skulle vi
leva av?
--Jag har ibland tänkt något på att försöka äta kokosnötter. Här finns
ju nog nötter för oss alla.
--Ers majestät! ropade översteprästen. Wam-wam-puh har befallt, att
människor skola äta eller ätas. Så har det varit i evighet och så kommer
det att förbli. Ingen förändring är tänkbar, ty en förändring strider
både mot religionen och människans eget väsen.
Översteprästen fixerade konungen så allvarligt, att denne bleknade. Inte
engång en konung kan tillåta sig allt. Gör han det, får han taga
konsekvenserna, och på Tillgivenhetsöarna finns det egentligen bara ett
slags konsekvenser.--
Kapten Mc Neill och hans följeslagare hade emellertid hört nog. De smögo
sig tillbaka mot stranden. Styrmannen mumlade:
--Förbannade odjur! De ha levt av att äta varandra så länge de minnas!
Och till på köpet våga de påstå, att de göra det på grund av en gudomlig
förordning!
--Det är upprörande! sade kapten Mc Neill. Vi måste sända hit en skotsk
missionär. Svårigheten blir att få honom förbi de franska piraterna. De
bli värre och värre för vart år som kriget pågår.
--Hur länge är det nu vi ha haft krig med Frankrike? sade styrmannen.
--Det är snart i många hundra år. De lära sig aldrig att hålla fred.
--Det är underligt, att det alltid skall vara krig och krig. Jag tycker
här skulle vara plats nog för alla.
--John! sade kaptenen allvarligt till styrmannen. Jag trodde du var en
god presbyterian. Kriget kommer att finnas alltid. Kriget är en följd av
syndafallet. I syndafallet fördärvades vår natur för alltid. Denna natur
kan människan endast övervinna genom nåden, och nåden faller endast på
några få och aldrig på fransmän. Därför kommer kriget att finnas till
yttersta dagen. Minns det, John!
Följande morgon avseglade _Endeavour_ från Tillgivenhetsöarna. Året
efter uppåts kaptenen och hela besättningen av invånarna på den största
ön i Fromhetsarkipelagen, när de sökte landsätta en presbyteriansk
missionär vid namn Mc Pherson.