Konungen och herr Lars kanslären.
Stället, där de båda flickorna befunno sig, skänkte en utomordentligt
härlig utsikt över slottet och viken och skogen, och det gjorde på dem
ett synnerligt uppfriskande intryck att se, huru dagen föddes och huru
det strålande dagsljuset göt sig över sjö och land. De hade stannat vid
en hög och yvig fura och voro alldeles upptagna av det vackra
skådespelet framför dem.
Men den härliga morgonen hade även utlockat andra älskare av denna
trakts skönheter. Ett stycke ifrån trädet, där Christina och Signe
stodo, befann sig också en beundrare. Det var en riddare, att döma av
hans rika, utskurna dräkt och den dyrbara strutsfjädern i hans
huvudbonad. Han stod med korslagda armar och såg rätt ut framför sig.
Ett bittert leende krusade hans läppar, men i ögat lekte ett skimmer av
vemod. Hans uppmärksamhet väcktes av de båda flickornas steg, och han
stod ej längre bort, än han kunde höra varje ord, som de sade, ehuru
granen skymde bort honom för deras blickar.
»Här hava vi åter,» sade Signe, »ett farligt stycke väg. Här gå många
till och från slottet, och vem vet, om icke trollet ock skall denna
vägen fram ... Se, därför skall jag nu ensam gå fram till slottet och
laga att jag kan få komma till tals med herr Lars kanslären, jag känner
köksmästaren, och han skall nog hjälpa mig.»
»Tack, tack, Signe, jag skall aldrig glömma, vad du gjort för mig denna
natt ... och Gud välsigne dig därför.»
»Vänta, vänta, jungfru lilla, vi äro ej i land ännu ... det värsta
återstår. Om vi här kunde byta dräkt, så kunde du själv gå här över till
slottet, men det låter sig ej göra och jag menar min första tanke blir
den bästa. Är herr Lars sådan en man, som du sagt mig, så skall han
gärna följa mig hit ut, och sedan skall du vara under hans beskydd, och
då har det ingen fara ...»
»Det är ock min tanke ... och jag behöver ej bedja dig, att du tänker
på, av huru stor vikt det är, att allt sker i god tid ... den gamle
kommer säkert till slottet redan tidigt ...»
»Var icke rädd, jag skall binda vingar vid mina fötter ... Sen I någon
komma hitåt, så göm eder under granen, men avlägsna eder icke härifrån!»
Med dessa ord lämnade Signe Christina och gick med snabba steg fram emot
slottet. Christina stod och såg efter henne, ända tills hon försvann
genom slottsporten. Då föll hon på knä, överväldigad av sina känslor,
och bad en varm bön, så som Olof hade lärt henne, att, om hennes hjärtas
önskan var Gudi tacknämlig, han måtte höra hennes bön och giva henne
tröst och hjälp.
»Den synen fröjdar mitt hjärta,» hörde hon en manlig stämma tilltala
sig, just som hon slutat bedja och var färdig att resa sig upp.
Det var den ståtlige riddaren, som åhört flickornas samtal och nalkats,
när han såg Christina knäfalla. Det var också en vacker syn, som kunde
draga en riddares ögon till sig, att se Christinas jungfruligt rena
drag, livade av den innerligaste andakt. Ett par tårar lågo och darrade
en stund under hennes ögonlock och föllo sedan ned utför den fina
kinden, blixtrande som ädelstenar.
»Vad jag gick ut att se, icke trodde jag mig finna en bedjande jungfru,»
fortsatte riddaren och fattade Christinas hand samt reste henne upp.
»Viljen I säga mig, stolts jungfru, om det var en känsla av tacksamhet,
som tog flykt i ord från edra läppar, eller om det var av sorg ... att
döma av edert utseende, så skulle jag vilja antaga det senare.»
»Då tagen I icke heller fel, stränge riddare,» svarade Christina.
»Och viljen I säga, vad som trycker edert sinne, så vill jag hjälpa
eder, om jag kan.»
Christina såg upp på den höge mannen. Och där talade någonting så fast
och förtroendefullt ur hans öppna, ädla drag, och där glödde något så
varmt ur hans talande ögon, att hon icke drog i betänkande att uttala
sin önskan för honom.
»Jag önskade få tala med vår nådige herres, konung Gustafs kanslär!»
sade hon.
»Det var en önskan, som I lätt kunnen få uppfylld.»
»Icke så lätt, som I menen, nådige herre ... jag vågar ej gå ut ur
skogen utan skydd ...»
»Vad skall det heta,» sporde riddaren med blixtrande blick, »får ej en
jungfru gå fri till det slott, där konungen gästar? Väl hava vi haft
onda tider i Sveriges land, men så långt trodde jag ändock icke, att det
var kommet.»
»Jag är en fattig fader- och moderlös flicka,» svarade Christina, som
icke rätt visste, om hon skulle så helt och hållet oförbehållsamt yppa
sig för den främmande riddaren, och icke heller i hast förmådde finna
ett skäl, som kunde förklara, vad hon redan sagt, »och man vill tvinga
mig, och man förföljer mig, och nu ville jag genom herr Lars kanslär
söka skydd hos konungen.»
»Och varför förföljer man dig, vackra barn?»
»Jag vet det icke ... men jag skall taga doket, jag skall begravas i ett
kloster!»
»Kloster ...? Det där artar sig icke så illa, skön jungfru ... Så-å, man
vill tvinga eder i kloster, och I viljen icke låta tvinga eder ... Men
haven I nu sagt mig så mycket, så sägen mig även, vem som vill tvinga
eder!»
»Men varför frågen I så mycket, stolts riddare? ... jag känner eder
icke, I kunnen, I kunnen ...»
»Säg ut ... vad menen I att jag kan?»
»Nej, nej,» återtog Christina, sedan hon forskande sett i riddarens
öppna anlete. »I kunnen det icke. Det kom över mig en tanke, att även I
kunden bedraga, men det kunnen I icke!»
»Tack för det ordet, mitt barn ... nej, nej, jag vill icke bedraga dig,
och jag skall säkert föra dig till herr Lars kanslär och även till
kungen, om du vill.»
»Till kungen ... ja, men kungen är så sträng, säger man, och hård, och
han har så mycket att tänka på, att han säkert icke skall kunna höra
mig. Vad bryr sig örnen om siskans suck i lunden?»
»Dock griper han stundom vesslan, som smyger till den lilla fogelns bo.
Kom, kom, jag skall föra dig till kungen!»
Och riddaren fattade leende Christinas hand och drog henne fram ur
trädens skugga och ut på den öppna platsen. Christina greps av helt
underliga känslor. Så hade hon dock icke tänkt sig, att hon skulle tråda
vägen till kungs. Men medan de gingo, sade riddaren intet. Han tycktes
bliva allt tankedigrare, ju närmare de nalkades slottet.
När de kommo ned på vägen, som ledde dit, och som var upptrampad och
dammig av de många fötterna av hästar och människor, som här dagligen
färdades fram och åter, sågo de på avstånd en gammal man komma gående
från sjösidan, också i riktning mot slottet.
Christina ryckte till. Hon hade igenkänt Gert Bryningh.
Men också den gamle hade plötsligen stannat, satt handen över ögat, för
att bättre kunna se, och han hade sett och igenkänt Christina. Han
påskyndade sin gång, han kom helt nära.
Den arma Christina var som tillintetgjord. Hon ville fly, men foten
vägrade sin tjänst, hon ville ropa, men tungan var som fastlödd vid
gommen.
Gert Bryningh å sin sida hade icke ögon för annat än Christina, och i
överraskningen att finna henne här framför Stegeborgs slott, i stället
för i Stig Pederssons stuga, glömde han allt utom den dyrbara förlust,
som kyrkan skulle göra, i fall hans fränka verkligen, såsom hon tycktes
hava för avsikt, skulle lyckas undkomma honom. Blixtsnabbt flög det även
för honom, huru han låtit bedraga sig av Christinas skenbara
medgörlighet, och denna fruktan och denna vrede bemäktigade sig honom
så, att han snart sagt besinningslöst störtade fram mot flickan, där hon
stod invid den höge riddarens sida.
Denne åter stannade, när han såg den gamle mannens bestörtning och på
samma gång den sammanpressade vrede, som gnistrade ur hans ögon och stod
att läsa på hans sammanbitna läppar. Trollet, om vilket Signe talat,
stod med ens livligt för honom. En hastig blick på jungfrun vid hans
sida övertygade honom därom, att han icke misstagit sig.
»Christina!» hördes då en kvinnlig stämma ropa inifrån tornvalvet, och
detta rop återgav Christina sin själsnärvaro. Hon sprang med vindsnabba
steg över bron och fram emot slottsporten.
»Christina!» ropade den gamle mannen efter henne, men det tjänade blott
att till det yttersta påskynda hennes flykt.
Riddaren såg med en viss förundran, vad som tilldrog sig för hans ögon.
Även han stod färdig att ropa den flyende tillbaka, som om han känt
förtrytelse över, att hon övergav hans skydd och sökte en ovissare
räddning på egen hand. Men när den gamle förföljaren skyndade förbi
honom och, utan att giva akt på honom, ville ila över bron, då
sammandrogo sig hans ögonbryn och det blixtrade i ögat under dem. Hela
hans hållning utvisade, att han stod i begrepp att ropa den gamle
tillbaka och till och med begagna mera handgripliga medel, för att göra
sin vilja gällande. Men plötsligt tycktes han komma till ett annat
beslut och gick med snabba steg över bron in genom borgporten.
Här stod Signe och såg med stadig och oförfärad blick inåt borggården.
»Vart begav sig din vän?» sporde riddaren häftigt.
Signe flög till, och när hennes öga föll på riddaren blev hon likblek,
och hennes livliga, djärva öga såg rätt ned på stenarne vid fötterna,
men hennes händer fingo mycket att beställa med bandet, som sammanhöll
hennes tröja.
»Fort, fort, barn,» sporde åter riddaren, »vart tog hon vägen?»
»Jag ... jag vet icke, eders nåde!» stammade Signe helt försagd.
»Och varför hejdade du icke förföljaren? ... Du tycks eljest hava
huvudet på rätta stället!»
»I veten då, nådige herre ...»?
»Ja, jag vet ... och du kan väl aldrig inbilla dig, att din vän har
något av mig att frukta?»
»Nådige herre konung,» utbrast Signe, och kunde knappt tillbakahålla
sina tårar, »väl är jag icke orädd, men far beror av hans nåde biskopen,
och den gamle mannen är hans nåde biskopens stallmästare, och hade han
fått se mig här tillsammans med den stackars jungfrun, så hade far fått
lämna sin stuga och draga ut i bygden ... Jag stack mig därföre undan,
så fort jag fick se, att allt hopp var ute.»
»Menar du då icke mig något förmå mot hans nåde biskopen?» sporde
konungen med ett eget leende.
»Ack jo, nådige herre, jag hade genast känt eder ... men solen stack mig
i ögonen, när jag lutade mig fram, och förskräckelsen slog mig så, att
jag såg blott jungfrun och den gamle.»
»Nå väl, var tröst, mitt barn,» sade konungen och log vänligt mot den
darrande flickan, »många gömslen finnas väl i det gamla slottet, men vi
skola se till, om vi ej finna både den ena och den andra.»
Med dessa ord gick konungen över gården och fram emot trappan, som ledde
upp till den del av slottet, där hans rum voro belägna. Här mötte honom
greve Johan och herr Johan Thuresson, vilka vördnadsfullt bugade sig, i
det de lämnade rum i den smala dörren. Men de följde honom, ty greven
hade åtskilligt att tala med konungen, och Johan Thuresson fick en vink
av konungen att göra sällskap.
Det drog om en stund, innan greven lämnade konungen, och denne blev så
indragen i samtalet med greven om de viktiga spörjsmål, som denne
framlade, att han tycktes alldeles hava förgätit den tilldragelse,
vartill han under sin morgonvandring blivit vittne. Men så snart greven
hade lämnat rummet, tillsade han herr Johan Thuresson att tillkalla
kanslärn.
»Eller vi begiva oss själva till kansliet,» tillade han, just som herr
Johan stod färdig att gå.
Några ögonblick därefter inträdde också konungen i de rum, där herr Lars
och de kunglige skrivarne tagit in. I det yttre rummet sutto de senare
ivrigt sysselsatte. Konungen gick hastigt genom rummet och inträdde i
det inre. Men han vände sig om vid dörren, ty den han sökte, befann sig
icke där. På konungens fråga upplyste en av skrivarne, att herr Lars
gått ut för en god stund sedan och väl vore att med det snaraste
återvänta, ty han hade med missnöje avbrutit sitt arbete.
Konungen gick då in i rummet. På det med papper och skrivelser
överlastade bordet låg en halvskriven sida. Det var utkastet till svar å
det brev som konungen föregående afton erhållit från Severin Norrby.
Till vänster därom låg bibeln uppslagen och även i den lågo några ark
papper fullskrivna. Konungen kastade en flyktig blick på dem. De
innehöllo början till en översättning på svenska av Nya Testamentet. Med
förvåning lade konungen åter ned papperen och gjorde tankfull några slag
fram och åter genom rummet.
Någon hördes gå i dörren till yttre rummet. Konungen stannade och
lyssnade, och när han vände sig om, stod mäster Lars kanslär på
dörrtröskeln.
Det var en lång skepnad, helt och hållet mörkklädd. Hans ansikte var
långlagt med kraftfulla drag. Den breda, höga pannan med sina djupa
fåror, de djupt liggande men själfulla ögonen talade om, att en rikt
utrustad och upphöjd ande bodde där inom, medan det gråa håret, som
stack fram under flöjelskalotten, gav det hela ett uttryck av lugn och
förmildrade det drag av skärpa och oböjlighet, som var utpräglat omkring
hans mun. För ögonblicket syntes herr Lars vara upprörd, och han
bemödade sig tydligen att synas lugn, när han fick öga på konungen.
»I haven brevet till herr Severin färdigt?» sporde denne.
Herr Lars gick fram till bordet och fattade den där liggande uppsatsen
samt genomögnade den och tycktes eftersinna innehållet av varje ord,
innan han svarade. Detta kunde icke annat än väcka konungens förundran,
som han icke heller på minsta vis bemödade sig om att dölja, och när
slutligen kanslärn rev sönder brevet, började det flamma i konungens
öga.
»Nej, nådige herre,» svarade kanslärn, »jag har det icke färdigt. Det
jag här hade nedskrivit, var efter min första uppfattning av ärendet,
och innan jag hade hört eder tanke. När jag närmare eftersinnar saken,
vill jag icke föreslå, vad jag i den förstörda skrivelsen hade ämnat.»
»Det är något olikt eder, mäster Lars,» sade konungen tydligen blidkad,
men med en forskande blick. »Och vad haven I ämnat föreslå mig?»
»Jag hade tänkt, att herr Severins anbud till eder att bliva eder man,
borde bemötas med all vänlighet, och jag tänkte mig tillika, att ett
möte mellan eder, nådige herre, och honom skulle lättast och bäst hava
lett till målet ...»
»Nå väl ... det är ock min tanke! ... Vad har väl så plötsligt förändrat
eder, mäster Lars?»
»Väsentligen är den visserligen icke förändrad, nådige herre, men jag
har kommit till den tanke, att vi icke böra gå för brått till väga. Herr
Severin är värd att vinnas, synnerligast vid dessa bekymmersamma tider,
men I kännen honom ej tillräckligt, herre konung, han är icke att tro
på, när han kväder första visan. Därföre menar jag, att man borde låta
händelserna något litet utveckla sig, innan man giver honom svart på
vitt i händerna.»
Konungen åhörde med uppmärksamhet sin gamle kanslär, och när han slutat,
förflöt en stund, varunder konungen tycktes med sig själv överlägga om
kanslärns förslag.
»Och hur viljen I då hava det, mäster Lars?» sporde konungen därefter.
»Enligt min tanke vore det bäst att icke skicka något skriftligt svar,
utan blott muntligen bedja herr Severin personligen komma hit över,
eller ock, om ett svar skall givas skriftligen, i allmänna, intet
bindande ordalag tacka honom för hans välmenta anbud, men bedja honom
tydligare giva sin avsikt tillkänna.»
»Sådan är ock min tanke om saken ... och så vill jag hava brevet
uppsatt. Men en annan sak, mäster Lars ... det finnes någon här i
slottet, som begär edert skydd ... Jag har själv fört henne till
slottsporten, men där tyckte hon mitt beskydd vara för ringa, och hon
flög som en skrämd hind över bron.»
»Skydd hos mig, eders nåde ... vad menen I? Någon, sägen I, och denna
någon är en kvinna ...»
»Ja, och hennes namn är Christina ... Nu veten I det, och hon finnes här
i slottet, men var, det fån I taga reda på själv ... Emellertid är det
den gamla historien om avtvingat klosterlöfte, efter vad jag kunnat
finna, och det passar bra för eder, som tagit ett nappatag med Sanct
Britas kloster. Hon har en tjock päls, den heliga kyrkan, som tål att
rycka på, mäster Lars.»
»Således en nunna?»
»Ja, en blivande ... hon har flytt från sin frände, vilken likaledes
befinner sig här i slottet, och som ser mig ut att kunna vända upp och
ned på allt, för att finna vad han söker.»
Kanslärn såg både bestört och harmsen ned framför sig, och det tycktes,
som om han gärna velat komma ifrån detta ämne, men det var hans öde, att
något ännu ovanligare skulle inträffa. Under den tystnad som uppstod,
sedan konungen slutat sin berättelse, hördes dörren till yttre rummet
öppnas och en stämma fråga efter konungens kanslär, mäster Lars. Denne
såg frågande på konungen, som åter med en jakande åtbörd gav tillkänna
sitt bifall, att kanslärn kunde gå ut och taga reda på, vad den
främmande hade för ärende i kansliet.
»Jag är Gert Bryningh,» hördes samma stämma, sedan kanslärn utkommit i
det yttre rummet, »jag är hans nådes, biskopens i Linköping sven och
stallmästare, och jag önskar tala med eder, mäster Lars.»
»Och vad viljen I?» frågade kanslärn.
»Jag har viktiga saker att meddela eder,» återtog Gert Bryningh, »och
det viktigaste är en klagan, som jag vill andraga inför hans nåde
konungen själv. Jag beder eder skaffa mig till tals med konungen.
Beviljen I denna min begäran, så har jag något viktigt att säga, som
rörer både eder och hans nåde konungen.»
»Det där låter stort, sven ... men varför vänten I icke, tills I kunnen
träffa hans nåde konungen på annan timme än här i kansliet, där tiden är
knappt tillskuren?»
»Min sak är av största vikt, och jag får ej dröja!»
Kanslärn tycktes gripas av en märkelig oro. Han såg än på den gamle
stallmästaren, än for han med blicken ut genom fönstret, liksom om han
haft svårt att komma till klarhet med sig själv, om vad beslut han borde
fatta. Slutligen vände han sig om och gick åter in i det inre rummet
till konungen, och när han kom ut, vinkade han med handen åt Gert att
följa sig. Denne stod ögonblicket därefter inför konungen, som mottog
honom med en sträng och kall uppsyn.
Gert omtalade i ödmjuk ton, huru hans fränka, som var fader- och
moderlös, samt nu efter sin broders död stod utan huld och skydd här i
världen, skulle följa med honom ned till Linköpings stift, för att där
få en tillflykt i Vadstena kloster; men att hon hade rymt bort från
honom, och att han visste, det hon nu befunne sig på Stegeborg.
»Kunnen I bevisa, vad I sägen?» sporde konungen.
»Jag såg med mina egna ögon, huru hon försvann genom slottsporten.»
»Det är gott och väl, men sedan återstår att förklara, huru hon behövde
välja en så förtvivlad utväg, som att rymma från eder och, som I sägen,
taga sin tillflykt på mitt slott.»
»Egensinnighet, världsligt sinne, nådig herre!»
»Även det månden I bevisa ... För mina ögon ser det ut, som om endast
tvång och hårdhet skulle kunna tvinga en mö att rymma sitt hem ... huru
förhåller det sig med klostret, — varför skall just klostret bliva
hennes tillflykt? Var vistades hon, innan hon kom under edra vingars
skugga?»
»Hos hustru Christina Larsdotter i Stockholm, smeden Peder Olofssons i
Örebro efterleverska.»
»Christina Larsdotter, jag menar, mäster Lars,» återtog konungen och
vände sig till denne, »jag menar att det är mäster Olofs moder?»
»Så förhåller det sig, eders nåde!»
»Nå väl, gamle, varför fick hon då ej förbliva där hon var? Skall
Vadstena kloster vara en bättre tillflykt, än mäster Olofs moder?»
»Därför ... därför, eders nåde, att sedan hennes broder dog, så är jag
hennes förmyndare.»
»Således är det din vilja, som här bestämt klostret till din myndlings
tillflykt ... och jag bedrager mig helt säkert icke, om jag säger, att I
därvid icke haven hört jungfruns vilja. Men det är min vilja, att ingen
emot sin övertygelse tvingas att draga sig ur den värld, dit vår Herre
satt människan att leva och verka. Och vad vidare beträffar, att
jungfrun tagit sin tillflykt till mitt slott, så är det hennes
rättighet, och jag giver henne det skydd, hon därmed av mig begärt. Där
rätter eder efter!»
Konungen reste sig häftigt och lämnade rummet med hastiga steg, sedan
han kastat en genomborrande blick på den biskoplige stallmästaren. Denne
stod länge tyst och med blicken fästad på golvet, men när den yttre
dörren stängdes efter konungen, tycktes han åter få makt med sig. Han
fästade sina gråa ögon på kanslärn.
»Detta är dock emot både Guds och människors lag,» sade han, »herr Lars
kanslär, I, som haven varit den heliga kyrkan tillgiven och ären en
höglärd man, given mig ett råd, huru jag i detta ärende skall handla, så
att mitt samvete skall få ro.»
»Bättre, än vad vår nådige herre sade eder, vet icke jag att säga,»
svarade mäster Lars allvarsamt. »Det är, synes mig, jungfruns vilja, som
här bestämmer allt. Vill hon i klostret in, — nå väl, då är saken klar.
Vill hon det icke, så kommer hon där aldrig.»
En besynnerlig skiftning försiggick i den gamle mannens ögon vid dessa
ord. Det var, som om något hemskt och nattsvart sjunkit ned i djupet och
lämnat kvar en viss stillhet, liksom en blank vattenyta över ett
blindskär, när stormen lämnat vågorna i ro. Han stod stilla och orörlig,
och kanslärn stod också försjunken i tankar framme vid fönstret. Det var
alldeles tyst i rummet. Man hörde endast pennornas raspande mot papperen
från rummet utanför, där skrivarne sutto.
»Eder begäran är nu uppfylld,» sade slutligen kanslärn och vände sig om.
»I haden dessutom något av vikt att säga mig?»
»Och det skolen I ock få att veta. I samlen ett hotande straff över eder
herres, vår nådige konungs, huvud, herr Lars kanslär. I trampen allt,
vad heligt är under fötterna ... men sen till, att I icke månden förgås,
förr än I det kunnen ana!»
»Vilken vredesskål skall då nu uttömma sig?»
»Det är uppror i Stockholm!»
Kanslärn tog ett steg tillbaka och såg skarpt och genomträngande på
mannen.
»Uppror, sägen I,» utropade han, »haven I fått edert förstånd förmörkat
... Vem skulle anställa uppror i Stockholm?»
»Den som I minst av alla kunnen tilltro det ... mäster Olof!»
»Mäster Olof?» upprepade kanslärn, och förvåningen i hans anlete vek för
ett ögonblickligt löje, som han icke kunde eller icke vårdade sig om att
dölja. »Mäster Olof anställa uppror ... huru kunnen I, gamle man, komma
med en sådan saga inför mig?»
»Så visst, som jag själv såg, huru han slogs till marken av dem som ännu
hava någon aktning för Guds och människors lag; så visst, som jag själv
hörde honom överljutt predika om friheten och att ingen människa vore
född till träl. Hela Stockholm är i rörelse, och kyrkor och kloster
skövlas på alla sina helgedomar! Mina ögon sågo och gräto därvid, huru
den heliga Guds moder släpades i smutsen, och huru här en arm, där ett
ben av något helgon låg och vräkte i orenligheten. Bönderna kring
Stockholm brinna av vrede ... I skolen se, det onda sprider sig snabbt
både nordan och sunnan, och kanske skall det snart nog bliva knappt om
rum för både eder och konung Gustaf i hans konungadöme.»
Det blev åter tyst, och mannen spände sina ögon i kanslärn, som till
utseendet helt lugn åhörde honom. Det var svårt att i första ögonblicket
kunna göra sig reda för vad som var sant och vad som var dikt i mannens
framställning. Något hade tilldragit sig. Det var alldeles tydligt, och
kanslärn ansträngde sig för att kunna finna en tråd, som ledde honom
till sanning. Han, som noga följde med sin tids händelser, och, så vitt
det stod i hans makt, icke lät något undgå sin skarpa, vitt spanande
blick, visste väl, att sedan Luther satt på Wartburg, hans missförstådda
lära framkallat farliga rörelser i Tyskland. Han kände till
vederdöparne, och han kom genast att tänka på dem, när han hörde
skövlingen av kyrkorna och klostren omtalas, men han kunde å en annan
sida icke finna någon grund för att antaga rörelsen i Stockholm såsom
stående i sammanhang med dessa, och vad som alldeles förbryllade honom
var talet om Olof såsom anstiftare av bullret ävensom det om jäsningen
bland bönderna.
Ett stod klart och tydligt för honom, att vad det än var, så borde det
icke komma till konungens kännedom i otid. Vore verklig fara å färde,
skulle underrättelse hava inlupit från hövidsmannen, Peder Hård, på
Stockholms slott eller från borgmästare och råd därstädes. Då någon
sådan underrättelse icke kommit konungen till handa, slöt kanslärn
därav, att det farliga upproret mera fanns till i den vredgade gubbens
hjärna, än i verkligheten. Däremot fanns för honom ett mål högst av alla
— den strid, som han begynt för människoandens frihet. Detta mål kunde,
om icke förfelas, dock i hög grad försvåras, om under den
sinnesstämning, vari konungen nu befann sig, en slik underrättelse
träffade honom. Och han kunde i första ögonblickets hetta till och med
skrida till en handling emot Olof, som i högsta måtto skulle skada det
andliga befrielseverket.
Här måste till följd därav kloka mått och steg vidtagas.
»Vad I där sägen, Gert Bryningh,» sade han, »kan jag icke sätta tro
till, och ingen skall tro eder.»
»Ingen?» utbrast Gert. »Det skolen I dock bliva varse. Jag vill ännu en
gång tala med konungen!»
»Viljen I? ... Gott, jag vill icke hindra eder, men jag vill däremot
varna eder ... konungen skall icke tro eder. Haven I nu uträttat edert
ärende till mig, eller är det några flere upplysningar, I haven att
lämna?»
Stallmästaren hade intet mera att säga, utan avlägsnade sig. Men
omedelbart därefter skickade kanslärn den ene av skrivarne med ett bud
till greve Johan och inkallade sedan den andre till sig i det inre
rummet. Med denne hade han ett långt samtal, men när den förre skrivaren
återkom, satt hans kamrat vid sin plats, liksom när han gick.
Samma dag på eftermiddagen lämnade konungen med sitt följe Stegeborg.
Innan han steg till häst, sporde han för tredje gången greve Johan, om
icke den försvunna Christina blivit funnen. Men greven hade denna gång
intet annat att svara, än förut under dagens lopp. De noggrannaste
undersökningar hade blivit anställda, men intet spår efter flickan
kunnat finnas.
Konungens blick mulnade, men han tryckte hjärtligt sin systers och
Christina Gyllenstjernas hand.
Till systern sade han:
»Gud beskydde dig, Margareta. I jul, om Gud vill, skall ditt bröllop stå
på Stockholms slott. Törhända se vi icke varandra dessförinnan, och I,
min fränka, fru Christina,» tillade han, i det han vände sig till henne,
»I kommen väl ock till Stockholm till den tiden och gören eder glad med
fränder och vänner?»
Därefter lämnade han Stegeborgs slottssal. När han kom ned på
borggården, och just som han skulle stiga till häst, syntes Gert
Bryningh vilja tränga sig fram bland riddarne och drabanterna. Han hade
under dagens lopp förgäves sökt att vinna tillträde till konungen. Alla,
han vänt sig till, hade lovat honom det bästa, men löftena hade aldrig
gått i fullbordan. Stegeborgs slott var som förtrollat denna dag. Till
slut återstod honom intet annat, än att avbida den stund, då konungen
skulle lämna slottet. Men nu ville det sig så, att kanslärns häst
började bliva bångstyrig, och det såg ut, som han haft ett gott öga till
den gamle stallmästaren. Ty så fort som någon öppning bildade sig bland
konungens omgivning och Gert ville begagna sig därav, för att komma fram
till konungen, så visade sig genast där huvudet av kanslärns häst, och
då kanslärn naturligtvis gjorde sitt bästa för att få bukt med honom, så
svängde han plötsligt om, och hans väldiga bakhovar vågade icke den
gamle utsätta sig för.
»Vad går åt djuret, mäster Lars?» sporde konungen när han satte sig i
sadeln.
»Intet, nådige herre, det jag vet, om han icke längtar efter de fyllda
krubborna i Munkeboda!» svarade kanslärn, och de andra herrarne drogo på
munnen åt det lyckade svaret.
När slutligen konungen ridit ut genom slottsporten, och det dova ljudet
av hästtrampet hördes över vindbryggan, lämnade även Gert Bryningh
Stegeborg. Han gick med långsamma steg skogsstigen ned till stranden,
och fram emot kvällen lämnade han Stig Pederssons stuga.
Det var en mörk och kulen natt, alldeles motsatsen till den föregående.
Stormen ven och regnet föll i stora droppar. Men Gert Bryningh var
fullkomligt känslolös för den yttre naturen. Vad han hade upplevat denna
dag, var så otroligt, att det icke lämnade hans tankar ett ögonblicks
ro. Och ju mer han tänkte på den smälek, han lidit, desto mera tändes
vreden och harmen i hans bröst, och hade han förut varit böjd att gå
varsamt till väga mot konungen och de nya lärornas män, så hade han nu
blivit den djärvaste, den mest lidelsefulle.
Plötsligen stannade hans häst. Gert ryckte häftigt i tygeln och högg
sporrarne i hästens sidor. Djuret stegrade sig, men han fick det ej ur
fläcken. Han steg då av för att undersöka, vad som vållade uppehållet.
Men i det samma han stod på marken, omfattades han av ett par fasta
armar, ett kläde kastades över hans huvud och bands till omkring halsen
och tillika bakbundos hans händer.
»Stigen nu vackert upp på hästryggen igen, Gert Bryningh!» viskade en
röst i hans öra, »och varen alldeles lugn, det skall icke ske er något
ont. Det är blott nödvändigt, att I för någon tid försvinnen ur
världen.»
Gert fogade sig i sitt öde, och trenne ryttare ilade i sporrsträck norr
ut genom natten.