Biskop Hans Brask.
Det var på eftermiddagen den följande dagen. Regnet hade upphört redan
på förmiddagen, och solen lyste så vänlig mellan de brustna skyarne,
vilka jagades undan av en frisk nordanvind. Men vägar och stigar voro
upplösta, och till fots hade man ytterst svårt att taga sig fram.
Synnerligen var detta fallet i grannskapet av städerna och de viktigare
slotten, såsom _Munkeboda_, Linköpingsbiskopens borg. Detta oaktat
befann sig en fotvandrare på vägen, som från Norrköping ledde till
Munkeboda.
Vandraren var klädd i svartbrödramunkarnes dräkt och hade huvan
uppdragen, så att man icke såg något av hans ansikte. Att döma av hans
framlutade gestalt, var han en redan till åren kommen man, ehuru väl
även vägens oländighet och tröttheten efter en lång vandring kunde böja
hans rygg och göra hans steg stapplande, synnerligast där det bar
uppför. Munken hade just hunnit uppför en backe, och han såg tornen av
biskopsslottet på avstånd, då ljudet av hästtramp förmådde honom att
vända sig.
Uppför backen sprängde en ryttare, så att grus och smuts stänkte vitt
omkring honom. När han kom mitt för munken, höll han plötsligt inne.
»Ämnen I eder till Munkeboda, svartebroder?» sporde ryttaren.
Munken nickade jakande.
»Så kunnen I säga mig, om hans nåde biskopen är att finna där?»
»Det är han,» svarade munken, »och hans nåde ärkebiskop Johan gästade
biskop Hans i förmiddags, stadd på resa till herremötet i Vadstena, som
nu skall stå. Men vad är edert ärende, I riden så brått ...?»
»Jag för bud från hans nåde konungen ... han vill ock gästa biskop Hans
i dag!»
»Såå, och var befinner sig konungen?»
»Han red från Stegeborg i går kväll, men måste för ovädrets skull bliva
i Söderköping över natten. Först vid middagstiden i dag skulle han draga
därifrån på vägen till Vadstena ... Veten I, svartebroder, när hans nåde
biskop Hans drager åstad?»
»Nej, det är mig obekant, jag kommer norr ifrån och var med i hans nådes
ärkebiskopens följe, men måste för ett viktigt ärende stanna i
Norrköping.»
Ryttaren gav härvid åter sin häst sporrarne och försvann. Svartebrodern
sträckte på sig och vilade en stund med båda händerna på sin stav, men
så gick även han vägen framåt ned emot Munkeboda. Detta slott, som låg
på en holme, nära södra stranden av Motala ström, där denna faller ut ur
sjön Roxen, var uppbyggt i slutet av medeltiden utav biskop Henricus
Tidemanni och hade en utmärkt vacker belägenhet. Före biskop Henriks tid
låg denna biskopsgård närmare norra stranden, och en sägen går, att där
varit ett Benediktinerkloster av mycket hög ålder. Biskop Henriks
slottsbyggnad motsvarade mer än denna äldre byggnad tidens fordringar på
ett biskopligt residens, ehuru man dock icke får göra sig för höga
begrepp om vad som då ansågs för prydligt i byggnadsväg.
Synnerligen storartat gick det till här på Munkeboda, som inom sina
murar hyste den siste medeltidsbiskopen. Här levde biskop Hans som
furste med en ordentlig hovstat omkring sig, där man såg även förnäme
herrars söner göra tjänst som hans hovmän. Mängden av hans tjänare här
på Munkeboda var utomordentligt stor. Emedan han längre tider uppehöll
sig på detta slott, så fanns här hans kanslär, hans kapellan och
kamrerare samt köksmästare, källarmästare och stallmästare, tillika med
hövidsman för slottet och fodermarsk; dessutom en oräknelig skara av
svenner och underordnade tjänare, stallsvenner, städsvenner,
dörrsvenner, portnärer, hantverkare och naturligtvis krigsknektar såsom
slottets besättning, pulvermästare, väpnare och bösseskyttar. Och alla
hade de sina vissa löner och sina bestämda göromål.
Ståtligare och talrikare hovstat och svit hade icke Gustaf Eriksson som
Sveriges riksföreståndare, knappast som konung. Oräkneliga gårdar och
lägenheter, som lågo spridda över hela stiftet, voro lagda under tolv så
kallade biskopliga hovhåll, och vi kunna göra oss ett begrepp om
rikedomen, då vi veta, att under flere av dessa hovhåll lydde ända till
60, ja, 100 hemman eller gårdar med kvarnar, torp, hemman, fiskerier,
holmar m. m. Alla dessa gårdar sköttes av biskopliga fogdar med sina
underlydande tjänare av alla slag. Dock voro de varken så många eller så
ansenliga, som de, vilka funnos i det biskopliga palatset i Linköping
och här på Munkeboda.
Till detta slott ställde nu svartbrodern sin gång. Straxt vid
vindbryggan mötte han åter ryttaren, som nu ilade tillbaka från slottet,
naturligtvis till sin herre, konungen. Munken såg efter honom, men
påskyndade sina steg över bron. I borgporten stodo källarmästaren jämte
ett par svenner. Munken hälsade dem och blev hälsad tillbaka, varpå han
sporde, om ärkebiskopen ännu vore till finnandes på slottet. Men detta
var icke händelsen, ty han hade tidigt på eftermiddagen dragit till
Linköping för att fortsätta sin resa till Vadstena.
»Är stallmästaren, Mäster Gert Bryningh återkommen?» sporde munken
ytterligare.
»Ännu icke!» blev svaret.
»Icke!» utbrast svartebrodern och tillade, då de omkringståendes
uppmärksamhet närmare fästades vid honom, »jag var med i hans nådes
ärkebiskopens följe, och jag önskar tala med eder herre, hans nåde
biskop Hans. En fånge fördes hit i natt ...?»
»Ja!» svarade en av svennerna.
»Och han hålles i säkert förvar?»
»Ja!»
»Nå väl, det är om honom jag har något att säga till eder herre. Fören
mig till honom!»
Detta ärende, ävensom i allmänhet den myndighet, som mannen utvecklade i
sitt väsende, och den överlägsna ton, med vilken han talade, ingåvo
svennerna mycken vördnad för honom, och själva den myndige
källarmästaren gjorde honom delaktig av sitt vänligaste småleende. En av
svennerna följde munken in i slottet, där han snart mottogs av en
dörrsven, vilken, sedan han lämnat munken tillfälle att sköta sin yttre
människa efter den mödosamma vandringen och vördnadsfullt torkat hans
fötter, förde honom uppför slottstrappan till stora salen, där en av
biskopens närmare uppvaktning avlöste dörrsvennen och förde munken genom
några innanför varandra liggande rum till det, där biskopen befann sig.
Allt gick så tyst och avmätt till väga, och svennerna och hovmännen i de
yttre rummen iakttogo en sådan hållning och ett sådant skick, att man
märkte väl, det man inträdde i en högt uppsatt och mäktig mans boning.
En yngling stod framför biskopen med en blomma i handen, när munken
inträdde. Biskopen klappade honom vänligt på axeln, i det han sade:
»I lären väl dock bliva en god kryddgårdsmästare med tiden, min käre
Jakob Thuresson!»
Ynglingen lämnade strax därpå med ett leende av tillfredsställelse
rummet, och biskopen vred sig om i den stora, stoppade, med rött flöjel
klädda karmstolen.
Det var en gammal man, och där han satt, hopsjunken i den stora stolen,
syntes han vara sina dagars ända nära. Så sjuklig var ansiktsfärgen och
så bräcklig tycktes kroppshyddan vara. Men när man såg de stora, talande
ögonen under sina väldiga ögonbryn, och när man blev föremål för deras
lugna, men granskande blickar, märkte man väl, att det icke var en
sjukling, man hade framför sig. Ett visst drag i det gamla anletet
påminte om ärkebiskop Johans. Man kunde nämligen även i detta,
synnerligen i vissa ögonblick, märka en viss sorgbundenhet, men då denna
hos ärkebiskopen slog över i ett vemod, som knappast vann någon skärpa
av det högdragna i hans väsende, så bröt sig denna hos biskop Hans i
allvar och stundom i förbittring. I allmänhet låg ett uttryck av
manlighet och kraftfullhet utbrett över hans anlete, och det sorgbundna
låg mera i den sjukliga hyn än i anletsdragen.
Biskop Hans Brask var till sitt yttre liksom till sitt inre en värdig
representant för den tid, som med honom skulle sjunka i graven. Där
fanns icke i hans väsende något varken av denna lismande ödmjukhet eller
denna anspråksfulla fåfänga, som man gärna vill tänka sig hos den gamla
kyrkans män gent emot den nya tiden. Hela hans personlighet talade om
medveten kraft och makt och höghet, men icke så som om hans person haft
något därmed att skaffa, utan det var något, som var hans ämbetes
oförgripliga och oförytterliga rättigheter. Han var smord och vigd till
sitt ämbete, liksom konungen till sitt. Den allmänna föreställningen om
denne biskop såsom en slugt beräknande man, den där gärna gick och
sysslade med sina planer i mörkret, håller icke streck, om man
fördomsfritt bedömer honom efter de brev, som man har i behåll av honom.
Det som därvid huvudsakligen bidragit att utprägla prelatens bild i
folkmedvetandet torde vara den allmänna berättelsen om sedeln, som han
stack under sitt sigill, när riksens ständer dömde ärkebiskop Gustaf
Trolle sitt ämbete förlustig, vilken sedel han sedan inför konung
Christian skall hava framdragit och därigenom räddat sitt liv. Men
berättelsen om denna sedel kan icke fullkomligt bevisas. Man vet blott
det, att biskop Hans inlämnat en skriftlig protest mot det nämnda
beslutet, liksom han ock i sina brev till den då varande
riksföreståndaren varnade för vad som blivit gjort mot kyrkans främste
man och tillstyrkte att med det första söka påvens bekräftelse.
Men såsom den ende, vilken stod kvar och kämpade för det gamla, samlade
han all ovilja över sig, och därigenom har hans bild blivit förvrängd,
och alla de beskyllningar, som gjordes de papistiske, vältrades till
största delen över på honom.
Utan att avbida någon fråga av biskopen, började svartebrodern:
»Jag är Robert, dominikanernas prior i Västerås och ordens
general-vikarie! Jag var med i hans nådes ärkebiskop Johans följe ...»
»Jag vet, jag vet,» avbröt biskopen; »min broder, archielectus[4] nämnde
något om, att I måsten för viktiga ärendens skull stanna i Norrköping?»
»Och för detta ärendes skull står jag nu inför eders nåde, bedjande att
inför eder få förhöra den fånge, som jag med hans nådes ärkebiskopens
svenner lyckades göra på vägen mellan Norrköping och Krokek. I de svåra
tider, som nu äro, må man se till att man icke handlar i fåvitsko, och
I, biskop Hans, ären dock den heliga kyrkans förste man i Sveriges land,
eftersom biskop Ingemar i Växiö, Gud bättre, är svag och sjuk och de
övriga stiftens förmän ännu icke blivit till sina höga ämbeten vigde.
Fästen eder icke vid den omständigheten, att jag beder blott och bart om
ett förhör ... jag skulle uppträda som anklagare, om jag icke fruktade
för att möjligen draga ytterligare ont tal över vår heliga kyrka, om det
skulle visa sig, att min åtgärd, som alltid förestavats av det renaste
nit, likväl skulle hava fört mig för långt.»
Biskopens ögonbryn sammandrogos vid priorns tal, och han eftersinnade
länge med sig själv den framställda saken, innan han yttrade sig.
»Ärendet kunde vara sådant, prior Robert,» sade han slutligen, »att det
vore bättre att icke befatta sig därmed. Är något sådant begånget, att
kyrkan eller kyrkans män blivit förorättade, då böra vi icke tveka ...»
»Så vitt jag kan veta, rörer det en av edra egna män, biskop Hans!»
»Men I veten det icke med visshet!»
»Jag vet det, men frågan är att kunna bevisa det, och detta menade jag,
skulle kunna ske genom att förhöra den fångne?»
»Kännen I, vem mannen är?»
»Jag menar, att det är en av herr Lars kanslärs skrivare ...»
»Herr Lars kanslärs skrivare!» utropade biskopen och reste sig till
hälften ur stolen, men satte sig åter och försjönk i eftersinnande.
»Herr Lars kanslär ... jag menar, det vore bäst att icke hava något med
den mannen att skaffa!»
»Men om det vore mäster Lars, som förgripit sig på eder sven ...!»
»Min sven?»
»Ja, eders nåde ... hava ej mina ögon tagit allt för mycket fel, och det
gjorde de icke, ty jag känner för väl eder stallmästare Gert Bryningh,
så var det han, som denna natt fördes fången norrut, och en av hans
fångknektar är det nu, som jag fört fången till Munkeboda slott. Hans
nåde ärkebiskopen stannade ett par timmar i Norrköping, och därunder var
det, som jag i skymningen fick se på en bakgård trenne ryttare, vilka
just voro i begrepp att rida ut. Jag ropade dem an, men fick intet svar.
Vid det svaga ljuset från en torrvedssticka, varmed en gårdssven lyste
vägen till porten, såg jag tydligt, huru en var inhöljd i ett kläde, som
var knutet om hans huvud. Jag ropade därvid Gert Bryninghs namn, ty jag
kände igen honom på hans kläder, och vid mitt rop såg jag huru den
fängslade sökte kasta sig av hästryggen. Men den ene ryttaren fattade
kraftigt tag om hans liv, och den andre gav hästen ett slag på länden.
Jag följde dem så långt jag kunde och gjorde mig förvissad om, vilken
väg de togo, varpå jag skyndade till hövitsmannen för hans nådes
ärkebiskopens svenner, och han lät genast ett par av dem sitta upp och
sätta efter de trenne ryttarne. De återkommo fram mot morgonen och hade
då skrivaren med sig till Norrköping ... Där haver jag givit eders nåde
redogörelse för vad som i saken skett, och här är dock fråga blott och
bart om ett förhör. Det beror ju på omständigheterna, huruvida saken
sedan må falla eller vidare beivras.»
»Sporden I då icke mannen till, när I först fingen honom att se?»
frågade biskopen.
»Jag gjorde det, men mig svarade han icke!»
Några ögonblick förflöto, varunder biskopen förblev tyst, men lät ett
par gånger sin forskande blick falla på priorn. Dennes mörka ansikte
utvisade ganska tydligt, både att han fann sig hava missräknat sig och
att detta harmade honom.
»Att det var eder trogne sven, Gert Bryningh, det blir allt klarare för
mig,» återtog han, »då jag närmare tager i betraktande, vilken väg de
tre ryttarne kommo, varom jag upplystes i deras härbärge, och jag vet,
att Gert ämnade sig över Söderköping hit tillbaka.»
»I haven då träffat honom före hans avresa från Stockholm?»
»Ja, eders nåde, och biskop Peder var ock med ... eder sven hade även
viktiga hälsningar från honom till eder?»
»Kännen I dessa hälsningar?»
»Biskop Peder liksom herr Knut domprost hava inga hemligheter för mig
... icke heller är jag den, som övergiver dem i deras nöd, sedan jag
njutit gott av dem i deras makts dagar!»
Detta yttrande gjorde mer än allt annat intryck på biskopen, och skärpan
var vida mindre i den blick, som nu föll på priorn. Biskopen kände icke
personligen den man, som stod inför honom, och till följd av de rådande
förhållandena, synnerligast under befrielsekriget, hade ej Robert kommit
nedåt Linköpings stift, där Sanct Olofs kloster i Skenninge var ordens
förnämsta. Såsom general-vikarie eller provincial-prior beklädde dock
Robert under vanliga förhållanden en plats, som skänkte både inflytande
och anseende. Han stod nämligen som sådan i spetsen för sin orden inom
den nordiska provinsen, vilken kallades provinsen Danmark.
Priorn redogjorde för de hälsningar, som Gert skulle hava fört med sig,
och omtalade sammanträdet i Gråmunkeklostret samt testamentet och den
rika hemgift, som Christina Pedersdotter skulle medföra till Vadstena
kloster, om man lyckades förekomma det oerhörda vågstycke, som kättaren
mäster Olof hade i sinnet, att gifta sig med denna jungfru. Denna
underrättelse bragte biskop Hans till en början alldeles ur fattningen.
Han visste ej, om han skulle taga den för en frukt av en allt för långt
driven räddhåga för kyrkans bästa, eller om det icke rent av var dikt.
Hans stora ögon stirrade spörjande på priorn, och det dröjde länge,
innan han kunde få fram ett ord.
»Gifta sig?» utropade han slutligen och reste sig upp ur stolen i hela
sin längd samt började häftigt vandra fram och åter i rummet. »Gifta
sig, sägen I! ... Ären I fullt viss på eder sak, prior Robert?»
»Så viss, som jag är på vår herres och frälsares lidande och död för
människornas synder, och vördig fader, biskop Peder, liksom ock herr
Knut domprost och jag, ovärdige, vilja uppbjuda alla våra krafter för
att förekomma slikt brott mot allt vad heligt är ... Men, men tiden är
ond, och Gud bättre, det ser ut, som om det onda skulle hava sitt bästa
skydd hos honom, som borde vara dess ivrigaste vedersakare. Mycket har
herr Peder sörjt över den saken, såsom han väl ock skrivit till eders
nåde om ... Han är redo att offra liv och blod för den heliga kyrkan!»
Biskop Hans stannade i sin gång mitt för priorn och såg honom skarpt i
ögat. Priorn syftade dock så tydligt på biskop Peders och Knut domprosts
förhållande till konungen, att biskopen fullkomligt förstod honom.
»Sen dock till, prior, och bedjen min broder biskop Peder och herr Knut
domprost se sig visligare före ... det kunde hända, att vår heliga kyrka
av deras framfärd finge mer skada än gagn.»
»Visligen föresett är halv seger, eders nåde,» återtog priorn, »och jag
menar, att så här blivit gjort, för så vitt som jag kan förstå det
ärendet.»
»Edra ord äro insvepta i mörker, prior ... jag vill blott spörja eder
till om ett, — tåla edra planer vid dagsljuset?»
»Vilket träd har icke sin rot i jorden, eders nåde?» sporde priorn
tillbaka, »och ju starkare dess stam sedan bliver, desto djupare har det
tysta och osedda arbetet varit. Så hoppas jag ock till Gud och alla
riksens patroner, att det verk, varpå nu arbetas i tysthet, en gång
skall framträda som ett kraftigt träd, vars grenar skola överskygga
Sveriges rike, och under vars valv den heliga kyrkan skall stå i helgd.»
»Starka trådar månde den väv hava, som I där tillsammans med herr Peder
haven gjort ränningen till. Ett är dock visst, prior, och läggen det
ordet av biskop Hans på sinnet, varken I eller någon annan skall kunna
rycka upp med rötterna det träd, som redan finnes och som bär Gustav
Erikssons namn!»
»Icke heller en Sture?»
»En Sture?» sporde biskopen, och det blixtrade till i hans öga.
»Den äldste är ett barn blott, det är sant, men det är namnet vi behöva
... Den man finnes, som under Nils Stures namn kan kämpa, och kämpa med
hopp om seger ...»
»Och den mannen är ...!»
»Severin Norrby!»
Med omisskännelig ovilja vände biskopen, när han hörde detta namn, den
förvånade priorn ryggen och han gick häftigt upprörd fram och åter genom
rummet. Det dröjde en god stund, innan han blev så mycket herre över
sig, att han med lugn kunde tilltala den djärve ränksmidaren, men nu låg
det en skärpa i rösten, som kunde komma blodet att stelna i ådrorna på
den, som var mindre hård än dominikanernas general-vikarie.
»Nämnen aldrig mer om denna sak ett ord till biskop Hans,» sade han, i
det han åter stannade framför priorn, »och skulle någon skrivelse i
detta ärende komma i mina händer, så överlämnar jag den till konungen.
Min hand kan icke vända sig mot den, som befriat Sveriges rike från den
omilde Christian. Och det är min allvarliga begäran till eder och till
alla, vem det vara må, att I avstån från vittutseende och omstörtande
planer. Sveriges rike är ett, kyrkan är ett annat!» Biskopen avbröt sig
och hans blick blev klar och varm, då han tillade: »men kyrkan behöver
icke anlita medel, som icke kunna tåla vid Guds klara dag. Konung Gustaf
har förgripit sig mot kyrkan, det är sant, han har tagit med full hand
av hennes gods och håvor ... det är dock ett ont, som är tidens och icke
hans, och tron mig säkert, prior ... konungens hjärta är i Guds hand,
som väl förmår av en Saul göra en Paulus och därtill behövs blott, att
de onde rådgivarne från konungen avlägsnas ...»
»Så äro vi dock ense därutinnan, biskop Hans ... konungens kanslär är
bådas vår fiende!»
»Den saken bestrider jag icke ... men därmed lärer ock gemenskapen vara
slut, ty förr skall min hand förtorka, än jag skulle sträcka den ut mot
någon konungens man, utan att det kan ske i konungens åsyn ... och
därmed hava vi talat till punkt i detta ärendet. Men fången,» tillade
han, »som I haven fört till mitt slott, vill jag höra ... Kan någon
upplysning av honom vinnas, för att förekomma det skamliga brott mot
kyrkan, som I förmälen vara på färde, så vill jag nog vara funnen på min
plats i det heliga försvaret av kyrkans lag!»
Biskopen tillkallade en sven, som han skickade ned till slottsfogden att
uppföra fången i stora salen, dit han själv begav sig åtföljd av priorn.
En kort stund därefter infördes fången. Det var en helt ung man av ett
tilltalande yttre. Hans händer voro bakbundna, men hans uppsyn var
frimodig.
»Vems sven ären I, min unge man?» sporde biskopen.
»Jag är skrivare hos herr Lars Andersson, konungens kanslär!» ljöd det
otvungna svaret.
»I haven fört min sven fängslad norrut?» sporde åter biskopen.
»Det vet jag icke, eders nåde! Men det vet jag att jag har utfört min
herres befallning, och jag har svårt att tro, det han har kunnat ålägga
mig något, för vilket jag skall stå till rätta inför någon annan domare
än honom och min herre konungen!»
»Och vad hade då den mannen förbrutit, som I förden med eder fången?
...»
»Jag känner det icke!»
»Var föll han i edra händer och huru?»
»De frågorna, eders nåde, vill jag icke besvara, annat än i min herres,
kanslärns, närvaro.»
»I hören den nya tiden tala ur den fräcke ynglingens mun, biskop Hans,»
inföll priorn med ett vidrigt leende, »jag menar, att I haven medel i
händerna att tvinga honom till bekännelse. Jag tager på min ed, att den
fångne svennen, som jag ansåg för min plikt att rädda, var eder sven och
stallmästare, Gert Bryningh.»
»Vad har du därtill att säga?» vände sig biskopen till skrivaren.
»Intet, eders nåde! Jag upprepar blott, vad jag redan har sagt, I vänden
eder till orätt man. Haven I något att klaga, så vänden eder till min
herre, och är eder klagan grundad, skolen I visserligen vinna rättvisa,
varom icke så torde den senare villan bliva värre än den förra, om I
haven lagt hand på saklösan sven.»
»Räknen mig det icke till ondo, eders nåde!» tog åter priorn till orda,
»men jag styrker eder till att så väl till straff för ynglingens
fräckhet som för sanningens skull begagna våld, där goda ord ej hjälpa.
Här gäller det en kyrkans man, en biskoplig tjänare. Skall sådant våld
ske i konungens närhet och förbliva ostraffat, så lärer det vara föga
bevänt med de eder, konung Gustaf svurit.»
»Men om det skulle visa sig, eders nåde,» tog den fängslade skrivaren
till orda med en blick och en ton så frimodig och vördnadsfull på en
gång, att den ej förfelade sin verkan på biskopen, »om det skulle visa
sig, att min anklagare tagit fel, om eder stallmästare skulle infinna
sig här och redogöra för sitt uteblivande ...»
Meningen hann ej fullbordas, förr än biskopen gav sina män befallning
att befria fången.
»I ären fri, unge man!» sade han och vände sig, för att avlägsna sig
till sina inre rum, utan att skänka en blick åt den mörke, dystre
priorn, på vars bleka panna harmen och hotet satt sin stämpel.
Men dörren öppnades i det samma, och konungen, åtföljd av en talrik svit
inträdde i salen.
Bland herrarne bakom konungen såg man även kanslärns höga gestalt i sin
enkla dräkt med flöjelskalotten på de gråa lockarna. Hans blick fästade
sig genast på skrivaren, vilken ännu stod mellan de biskopliga svennerne
som en anklagad inför sin domare, och blixtsnabbt flög kanslärns öga
från skrivaren till den bleke priorn och biskopen. Han anade genast
sammanhanget, men trodde i första ögonblicket att hans plan misslyckats,
och detta hade kunnat förleda honom att i förtid yppa sig, om icke hans
skrivare insett vikten av att i tid låta sin herre, så vitt för
ögonblicket möjligt var, få kännedom om rätta förhållandet.
Medan konungen hälsade biskopen, och hans omgivning drog sig till denna
del av salen, närmade sig därför skrivaren hastigt kanslärn och viskade
i hans öra:
»Allt är lyckligen utfört!»
Kanslärn nickade omärkligt, och allt skulle hava gått sin gilla gång, om
icke konungen, i det han vände sig om, fått syn så väl på svartebrodern
som på skrivaren.
»Vad skall detta betyda,» sade han och såg förvånad på biskopen, »är det
icke en av skrivarne hos vår kanslär, och han står inför eder i en
ställning, biskop Hans, som om I haden anställt förhör med honom?»
»Det haver jag ock gjort, eders nåde!» genmälte biskopen lugn och
oförfärad.
Konungens ögon började flamma, och han ryckte häftigt i den gyllene
kedjan, som hängde kring hans hals. Men innan något vidare hann yttras,
trädde skrivaren fram och sade med en vördnadsfull bugning:
»Det är helt och hållet ett missförstånd, eders nåde, som genom hans
nåde biskopens förhör blivit upplyst och rättat. Jag red min herres
ärenden, men blev misstänkt och gripen av dominikanerpriorn där, vilken
förde mig hit.»
Konungen sporde ytterligare om alla omständigheter, men skrivaren
redogjorde för dem på ett så till vida tillfredsställande sätt, att
konungen ansåg sig icke vidare behöva spörja i det ärendet. Under tiden
hade kanslärn närmat sig priorn, så att han stod alldeles invid honom,
och medan konungens och de övrigas uppmärksamhet var fästad på
skrivaren, viskade han i priorns öra.
»I ären genomskådad, prior Robert ... tagen eder till vara, ett ord av
mig och I kommen icke härifrån med friheten!»
Priorn blev dödsblek vid kanslärns ord. Han kände för väl kraften och
ihärdigheten hos denne man, för att han i en så viktig tidpunkt som nu
skulle vilja blottställa sig för en sådan fara, som den kanslärn
påpekade. Han gjorde sig väl hastigt det spörjsmålet, om och huru någon
av hans och hans vänners planer kunnat komma till den farlige mannens
kännedom, men blotta tanken därpå, att dock Gert var fången, kom honom
att bäva och tvang honom att för priset av sin tystlåtenhet i detta
ärende försäkra sig om bibehållandet av sin frihet. Säkerheten och
vissheten i kanslärns uppträdande var tillika så slående, att redan
därav all möjlighet att genom en djärv anklagelse mot kanslärn själv
söka fria sig, försvann.
Knappt hade kanslärn lämnat priorn och dragit sig något åt sidan, förr
än konungen vände sig från skrivaren.
»I hören det, prior Robert,» sade han till denne, »huru kunden I göra
eder saker till slikt ett misstag? Vad! ... haven I intet ord till edert
försvar,» tillade konungen häftigt, då priorn förblev tyst, »veten I
icke, att skrivarne i mitt kansli äro mine män?»
Priorn stod där med nedslagen blick och det ryckte häftigt i musklerna
kring hans sammanbitna läppar. Han kastade gång efter annan upp sin
blick, och hans läppar öppnade sig, som om han velat tala, men alltid
möttes han av kanslärns allvarsamma uppsyn, och hans blick föll och hans
läppar slöto sig åter. Säkerligen kände den värde mannen i detta
ögonblick något litet av de bittra kval han berett så mången och senast
mäster Olof och Christina Pedersdotter. Han slets mellan tvänne krafter,
vilka i detta nu voro honom övermäktiga, och hade han icke sett i
bakgrunden ett svagt hopp, att den tid skulle komma, då han kunde betala
igen detta ögonblicks marter hundradefallt både till konungen och hans
kanslär, så hade han utan tvivel dukat under.
»Förlåten mig, nådige herre och stränge konung,» stammade han, när
konungens otålighet hade stigit till det yttersta, »förlåten mig, jag
hade de bästa avsikter, och jag kände icke i nattens mörker, vem mannen
var.»
Den ödmjuka tonen blidkade konungen, på samma gång som den väckte
biskopens både förvåning och ovilja. Biskop Hans hade ända hittills med
den mest spända uppmärksamhet följt varje rörelse i priorns anlete, men
nu vände han sig bort, och en synbar ovilja lågade ur hans ädla drag.
»Då I erkännen edert misstag och det är rättat,» sade konungen, »så vill
jag låta det bliva därvid, men tagen eder till vara, prior, jag vet mer
än väl att I haven en tråd med i den härva, som Peder Sunnanväder och
Knut domprost hava spunnit åt mig ... Gören icke många misstag till, den
tråden kan göra eder ett huvud kortare.»
Ett hemskt, ett förfärligt leende spelade vid konungens ord kring
priorns mun, men det märktes icke av konungen, ty priorn hade böjt sitt
huvud ned mot bröstet. Men kanslärn märkte det, och hans öga blixtrade,
som om ett beslut i detta ögonblick kommit till mognad i hans själ. Men
det var ej blott priorn, även biskop Hans berördes på det kännbaraste av
konungens slutord, och för övrigt fattades alla de närvarande mer eller
mindre av det hot, varmed konungen djärvdes tilltala en av kyrkans högt
uppsatte i närvaro av en biskop och under hans tak. Knappast tänkte
konungen själv, när han uttalade ordet, på den djupa betydelse det ägde
med avseende på hela hans ställning till den gamla kyrkan. Väl hade man
sett konungar och riksföreståndare förfölja prelater, anklaga och
avsätta dem, därpå var senast Gustaf Trolles avsättning under herr Sten
Sture ett bevis, men att den världsliga makten hotade den andliga med
kroppsligt straff, med döden, — det var något hittills oerhört.
En allmän förstämning fattade alla, och det blev alldeles tyst i salen.
Likväl kunde konungens yttrande få en annan tolkning, ehuru även den
innebar ett tillräckligt hot. Konungen kunde nämligen med sitt yttrande
hava avsett blott och bart priorns avsättning från sitt ämbete i likhet
med vad som hänt biskop Peder och domprost Knut. Biskop Hans tillgrep
också denna utväg, för att icke nödgas uppträda fientligt emot sin
kungliga gäst, i samma stund denne satte foten inom hans tröskel.
Emellertid spredo sig herrarne runt omkring i salen, och priorn skred
långsamt mot dörren. Biskopen bjöd konungen med en artig bugning träda
över tröskeln in i ett angränsande rum, vilket denne ock gjorde. Endast
Johan Thuresson följde med konungen hit in.
Rummet var stort och väggarna voro till en stor del beklädda med
bokhyllor, varpå ej blott böcker, men även andra märkeliga saker lågo,
såsom malmstuffer och besynnerliga redskap av flere slag. Tvänne små
fönster upplyste rummet, men de tjocka murarne förtogo verkan av det
knappt inströmmande ljuset. Konungen tog plats vid det ena av fönstren
på den väggfasta bänken, vilken liksom hela bröstpanelen var rikt
utskuren och försedd med fristående vridna pelare, allt vittnande om att
innehavaren av detta slott var en man av smak och hög bildning.
De många olika föremålen i detta rum voro synnerligen väl ägnade att hos
konungen skingra de mörka tankar, vilka uppstigit vid mötet med priorn.
Strax invid konungen på en liten bordskiva, vilken sprang ut från väggen
nedanför fönstret, stod bland annat ett litet silverfat, varpå befann
sig en sönderkrossad vitgul massa, av ett kornigt glänsande utseende.
Konungens blick föll därpå, och biskopen tycktes med livlig
tillfredsställelse omfatta tillfället att föra konungens tankar in i en
ny riktning.
»I kunnen icke gissa, nådige herre, vad detta är,» sade han och pekade
leende på det lilla silverfatet, som konungen fattade och närmare
undersökte. Då konungen förblev tyst, tillade biskopen, i det han tog
några korn mellan sina fingerspetsar och förde dem till munnen: »I
kunnen väl smaka därpå!»
»Salt!» utropade konungen, följande biskopens exempel.
»Det är en svensk vara, eders nåde,» återtog biskopen, »och jag menar,
att I icke haven något däremot att anmärka. Vi böra, tänker jag, i de
saker, som vi bäst behöva, göra oss mest oberoende, och hava vi salt i
Sverige, så kunna vi länge nog vara dessa hansestäder förutan!»
Konungens blick ljusnade. Det var ej första gången, som biskop Hans
genom sin oavbrutna verksamhet för fosterlandets gagn kommit Gustaf
Vasas hjärta att klappa av beundran.
»Saken är värd en hjärtlig lyckönskan, biskop!» genmälte konungen. »Det
är vid västerhavet I viljen anlägga dessa saltpannor.»
»Det är min tanke, eders nåde ... vid västerhavet, men det är ock annat,
som i sammanhang med detta ärende är av stor vikt för vårt land, om vi
grundligt skola bliva de hanseatiska blodsugarne kvitt.»
»Och vad ...?»
»Lödöse måste befästas ... det är vår enda handelsstad på västra kusten,
och enligt min tanke borde den till och med flyttas längre söderut, än
som herr Sten i tiden, Gud hans själ nåde, lät flytta den. Grundas älven
upp, så komma ej skeppen upp till staden, och där måste dock holländarne
få sin hamn ... Men befästas måste staden, eftersom, Gud bättre, det ser
mörkt ut, huruvida Halland och Viken[5] skola någonsin bliva svenska.
Vad heller som blir, böra vi dock aldrig glömma den nöd, som nu i många
år tryckt vårt land genom den stora gälden till Lybeck, och vad den
kostat oss och ännu skall kosta oss bör fästa hos oss den lärdomen, att
vi för framtiden förebygga slik träldom.»
»Och I, biskop, kunnen uppgiva ett medel att vinna detta mål?» sporde
konungen livligt.
»Så har jag tänkt mig saken, eders nåde, att Sveriges framtid beror i
detta avseende på, om vi skola förmå göra handeln fri först och sedan
skapa en svensk handel ... men därtill fordras lätta och bekväma
handelsvägar och bliver Lödöse befästat, då skall vårt fulla råd vara,
att upp skall skäras mellan Vänern och Vättern för forlön och köpmans
gods skuld. Sedan bliver Sverige väl vid makt näst Guds hjälp, så att
Öresund och de vendiske städer icke vidare kunna göra oss livet trångt.»
»Men vad är detta, vördige fader!» utropade Johan Thuresson och drog
fram från en av hyllorna ett knippe ståltråd. »Man vore färdig att tro,
det man befunne sig hos en av dessa krämare, om vilka I nyss haven
talat.»
»Det är ock en sak, som för vårt land är av större vikt, än vad I kunnen
tro, herr Johan,» genmälte biskopen och fortsatte, vänd till konungen,
»se sådan järntråd måste vi lära oss att draga här hemma. Vi hava gott
järn, det yppersta i världen, säga köpmännen därute, när de sälja varan
till andra än oss svenskar, men likväl taga vi en mängd av varor
utomlands från och kunna icke ens bereda järnmalmen till brukbart järn.
Jag har skrivit till kaniken Peder Bengtsson, det var en av de första
dagarne i denna månad, att han skall därute i de södra länderna skaffa
sig reda på sättet, huru denna järntråd drages, ävensom ett och annat,
som i övrigt kan vara av nytta för oss att lära. Gott vore, nådige
herre, om en gång skicklige män kunde inkomma utifrån, som toge vår
järntillverkning om hand, ty såsom det nu är, kan det komma på ett ut,
vem som äger kon, när en annan får mjölken.»
Konungen var idel öra, och hans ögon strålade av tillfredsställelse ju
mera han hörde den gamle mannen utveckla sina åsikter om allt, vad han
ansåg lända till rikets upphjälpande ur det förtryck, vari det hittills
i alla avseenden legat bundet. På detta område möttes konungen och
biskop Hans som vänner. Här förstodo de varandra fullt och räckte
varandra handen, och säkert slog månget frö av dem, som biskopen här
utsådde, rot i konungens sinne, så att vi i de frukter, som hans
tid sedermera bar, kunna tänka oss tillbaka till den siste
medeltidsbiskopen.
Sålunda flöt samtalet tämligen lugnt fram förbi de farliga bränningarne,
tills biskop Hans steg upp och med en värdighet, man kunde väl säga ett
majestät, som klädde honom väl, yttrade till konungen:
»Ett är dock visst, herre konung, på ridderskapet och kyrkan vilar
samhällets och rikets frihet, och det skolen I se, konung Gustaf, äro
först kyrkan och ridderskapet fördrivna, så kommer sedan ordningen till
kronan, när de äro borta, som skulle försvara henne.»
»Nej, nej, biskop Hans!» ropade konungen med värma, »på Gud och folket
vilar Sveriges konungakrona. Så har det varit från fordom och så skall
det bliva, och vad som icke fogar sig därefter, måste bort. Den är
förbi, den gamla tiden, i vilken I haven levat!»
En stunds tystnad inträdde, varunder biskopen med ett uttryck av på en
gång beundran och sorg höll sitt öga fästat på konungen.
»Gud förlåte dem,» sade han därpå, »som denna ovilja byggt hava med
deras nya evangelium! Deras klyftiga och uppblåsta läror om friheten
skola föda ett ont regemente för Sveriges land. Men på trons enfald
hänger religionen, därpå vill jag leva och dö, herre konung! Nu utropas
jag för antikrist, och dock är det icke länge sedan, att herr Sten,
Sveriges riksföreståndare, förde mig på sin högra sida. Men jag fruktar
ingen, utom den, som kan kasta själen till helvetet. Gud skall gå före
sin kyrka, och en gång skall hon stånda i härlighet på sitt Zion!»
»Gud skall det, vördige fader!» tillade konungen, icke utan att i sin
ordning känna sig gripen av beundran för denne gubbe.
En dörr i panelen öppnades häftigt, och ynglingen, som biskopen kallat
sin örtagårdsmästare, kom instörtande, hållande i sin hand ett
nedtrampat liljestånd.
»Se, se, fader,» ropade han, knappast förmående kväva de frambrytande
tårarne, »se, konungens häst har söndertrampat din fagraste lilja!»
Biskopen klappade småleende ynglingen på huvudet, och även konungen
kände sig gripen av ynglingens sorg. Liljan gälde för den unge lika
mycket som kyrkan för biskopen. Det var en vacker grupp att skåda, den
varme, förhoppningsfulle ynglingen och den gamle, själsstarke mannen,
båda lutande sig över den brutna liljan. Blomman innehöll en lärdom och
en mening både till den ene och den andre: livets skönaste blomma, allt
vad ynglingen hoppas härligt och stort, allt vad den gamle minnes
sådant, allt vad livet lovar och vad det givit, kan krossas och förgås
under den mäktigares hand, om det icke spirat upp och vunnit sin näring
ur sanningens oförgängliga grund.
Konungen gick milt leende fram emot ynglingen, i vilken han igenkände
sin käre Johan Thuressons broder.
»Din lilja, gosse, kan jag icke giva dig åter,» sade han, »men när tider
blir, kan jag måhända giva dig en annan och bättre i stället. Dock
påminnes jag genom min otålige häst,» fortsatte han och vände sig till
biskopen, »att det är tid för mig att bryta upp. Farväl, biskop Hans,
jag drager till Vadstena, och jag väntar att snart få se eder där bland
de övriga herrarne!»
Biskopen bugade sig stillatigande, och konungen med herr Johan lämnade
rummet. Kort därpå hörde man det dämpade ljudet av hästhovarne, när de
redo över vindbron. Den unge Jakob Thuresson hade ock lämnat rummet.
Men den brutna liljan låg kvar på golvet vid biskopens fötter, och
biskopen stod framlutad och kunde icke slita blicken ifrån henne.
»Mycket,» sade han slutligen, och en suck pressades fram över hans
läppar, »mycket lärer förtrampas av konung Gustafs häst, innan han
hunnit sitt mål! Men Guds och kyrkans lag ... den bliver dig dock för
hög!»