Under natten.
Det var sent om kvällen, flere timmar efter, sedan konungen anlänt till
Stegeborg, så seglade ett mindre fartyg fram i viken utanför slottet och
revade sina segel, medan en båt sattes ut. Utom roddarne nedstego en
äldre man och en ung flicka, båda resklädda, utför fallrepsstegen i
båten.
Denna ilade för snabba och kraftiga årtag mot stranden, och sedan den
gamle mannen med sitt sällskap stigit i land, sköts båten åter ut, för
att gå tillbaka till fartyget.
»Glömmen icke hans nådes, biskopens brev,» ropade den gamle från
stranden till sjömännen; »lämnen det till gråbrödernas prior, när I
kommen till Söderköping.»
Sjömännen avgåvo med en viss förargelse ett betryggande svar, som
sannolikt givits många gånger redan, och när båten ej mera kunde skönjas
i skymningen, fattade gubben flickans hand och gick uppför strandvallen.
De hade icke gått långt, så stannade de utanför en liten stuga, varifrån
en vänlig brasa flammade de resande till mötes.
»Guds fred, Stig Pedersson!» sade gubben, sedan han väl kommit in i
stugan; »Guds fred! kan du giva mig och min fränka här tak över natten?»
»Gud signe, väl kan jag det,» svarade Stig Pedersson, »och jag är glad,
att I icke faren min stuga förbi, Gert Bryningh.»
»Haven redelig tack, Stig,» återtog Gert: »jag ämnar mig till Stegeborg
tidigt i morgon, där jag har något att uträtta, innan jag fortsätter min
färd till Munkeboda, till min nådige herre, biskopen!»
»På Stegeborg är mycket folk denna kväll,» vidtog Stig, som var fiskare
till yrket och jämte sin dotter bebodde den lilla stugan vid stranden;
»Signe, dotter min, var där med fisk på aftonen, och då hade konungen
nyss kommit med en stor skara herrar i sitt följe.»
»Konungen!» upprepade Gert och såg överraskad ut.
»Som jag säger ... och kort före konungen kom ett bud från herr Severin
på Gotland, och folket på slottet sade, att den tyske greven och herr
Severins bud haft mycket att viska med varandra, och när konungen kom,
blev det ett spring fram och åter ... De höge herrarne hava så mycket
obytt med varandra, som vi småfolk ej kunna begripa!»
De båda gamle sutto länge om kvällen och språkade vid brasans sken, men
flickorna, Signe och hon, som Gert Bryningh fört med sig, gingo snart in
i det lilla angränsande rummet, varest den förra tillredde lägerstad för
sin obekanta gäst. Sedan detta var gjort, satte sig Signe bredvid sin
gäst och fattade hennes hand.
»Så sorgsen en mö har jag icke sett på mången god dag,» sade hon, »och
icke kan jag begära, att I skolen säga mig, vad som trycker edert sinne,
men jag skall tala om något för eder, som kan skingra sorgen. Veten I,
jungfru, jag har sett kungen i dag; han såg dock lika bekymrad ut, som
I, men ståtlig var han att se på, och alla de granna riddarne, som
följde honom. Bland dem red på en svart häst — se jag såg alltsammans,
för jag stod alldeles vid slottsporten, när de redo in — och kungen har
med sig en mycket gammal man, som skall vara hans kanslär, och det var
han som red på den svarta hästen. Folket säger, att det är den gamle
kanslären, som ställer till allt ont här i riket och att han för kungen
i ledband. Du heliga Guds moder, vad jag tyckte illa om den karlen, som
skall ge vår gode kung så mycket att tänka på ...»
»Känner du namnet på honom, som du kallar kanslär?»
»Jo ... jag hörde det, han hette ... haven ej så brått, skön jungfru ...
han hette Lars Andersson, så hette han!»
»Lars Andersson ... är du säker därpå?»
»Det är jag så mycket mera, som jag såg, hur hans häst snavade, när han
red genom portvalvet, och jag hörde dem sedan tala nere i stegerhuset på
slottet, om att det icke skulle betyda något gott för herr Lars ...»
»I gören dock herr Lars mycket orätt, om I tänken illa om honom ... han
vill intet annat än gott.»
»Nå se det tycker jag om, I börjen krya till, jungfru ... ja så, I
kännen då herr Lars kanslär, jag kan väl se på eder, att I icke ären en
av mina likar.»
»Så du talar, Signe, jag är en fattig borgarflicka från Stockholm, och
skulle gärna vilja byta med dig, som icke tryckes av några sorger ...»
»Också tackar jag rätt innerligt Guds moder och alla helgon därför! Men
det gör mig ont om eder, kan jag icke på något sätt hjälpa eder ur den
nöd, vari I haven råkat? Sägen mig först edert namn! Jag heter Signe
Stigsdotter, som I redan haven eder bekant.»
»Jag heter Christina Pedersdotter, och om jag icke är död, så är det
meningen, att jag skall vara det.»
»Du heliga Guds moder, vad sägen I, jungfru Christina ... vem kan önska
eder död, så ung och vacker som I ären? Haven I då ingen ungersven, som
kan våga en dust för eder och ramma det onda troll, som håller eder
fången? Så är det ju alltid i visan, och då skall det väl vara sant.»
Christina började bitterligen gråta vid dessa ord, men så tyst, att det
dröjde en god stund, innan den hjärtegoda Signe märkte det, och då
endast därpå, att hon såg, huru tårarne i månskenet runno utför den
snövita kinden. Då fattade Signe Christinas båda händer och tryckte dem
hårt, under det hon viskade:
»Gråt icke så, Christina, jag skall bliva din riddare, och mäktigt skall
trollet vara, om jag icke skall giva det sin bane.»
Någon tanke på flykt skulle säkert icke hava uppstått hos Christina,
icke därför att hon saknade den själens spänstighet och styrka, som även
mitt under olyckans hårdaste slag spinner nya trådar till räddning, till
strid och till seger, men därför att hennes lott syntes så hopplös,
därför att hon gav sig själv så helt och hållet förlorad, — någon tanke
på räddning från det öde, som väntade henne, kunde på grund härutav icke
och skulle icke heller hos henne hava vaknat, om icke Gert just kommit
att taga in hos denne Stig Pedersson, och om icke denne Stig hade haft
en dotter, sådan som Signe. Så underligt korsas människans planer, även
de bäst beräknade. Oftast är det en obetydlighet, en omständighet, som
aldrig kunnat tagas med i räkningen, som, om icke krossar, åtminstone
leder det hela in på en ny stråt, där nya förhållanden så småningom
uppstiga och till slut förstöra allt. Och gå vi längre tillbaka, till
själva härden för de mörka planer, vilka under detta och de följande
åren smedos mot Sveriges konung, och för vilkas utförande Gert själv
icke var annat än ett underordnat redskap, så framstår det ännu
tydligare, huru föga människan har i sin hand själva utvecklingen. Hon
kan göra utsädet och hon kan även beräkna sin vinst av den blivande
skörden, men hon kan endast taga de vanliga förhållandena till
utgångspunkt. Det är en lärdom, som blivit given varje människa, men
likväl är hon aldrig tillräckligt klarsynt att icke tro sig kunna
beräkna allt.
Huru Signe nu ställde sitt tal, så kommo snart nog de båda flickorna
till ett bestämt beslut, och deras samtal övergick sedan till en
överläggning om bästa medlen för beslutets sättande i verket. Christina
var av ett raskt och beslutsamt skaplynne, och det behövdes blott, att
hoppet tändes, för att återgiva henne den spänstighet, som hon genom
övermåttet av sorg förlorat. Denna spänstighet förmådde den okonstlade
fiskarflickan med sin erfarenhet ur folkvisorna och sagorna ingiva
henne, helt enkelt därför att hon hade förnummit och gömt i sitt hjärta
de enkla sångernas andemening. Och i sång, i musik eller i bild, i
vilken form än en konstföreteelse uppenbarar sig, så är det en ande, som
gömmer sig däri och vill bliva förstådd, fast flertalet av människor
fästa sig vid omklädnaden i stället för anden.
Medan Signe som bäst höll på att fullborda sitt verk och visa Christina,
huru lätt alltsammans skulle låta sig göra, öppnades dörren från stugan
och Gerth Bryningh visade sig på dörrtröskeln. När han såg, att de båda
flickorna ännu sutto uppe, stängde han dörren efter sig, tog ett par
steg in i rummet och satte sig på bänken mitt för sängen, på vars kant
flickorna hade tagit plats. Han förblev länge tyst och strök med handen
över sin fårade panna. Men sedan han på detta sätt vederbörligen
förberett sig, började han, vänd till Christina:
»Du har skickat dig väl under resan, mitt barn, jag har till min glädje
tyckt mig finna, att du, såsom en kyrkans brud anstår, med ett fromt
sinne fogat dig i vad som icke kan undvikas. Vi äro nu snart vid målet,
ett par dagar blott, och jag lämnar dig i en bättre vård än min! Mitt
gamla hjärta fröjdar sig däråt, och ännu mera, när den dagen skall
komma, då min nådige herre, biskop Hans, med egna händer skall viga dig
till nunna. Det blir en stor högtid, ty du medför en rik hemgift. Alla
helgon skola glädja sig och Sanct Birgitta skall andligen trycka en kyss
på din panna. Jag minnes livligt, när gamle herr Stens dotter vigdes
till nunna, hur högtidligt därvid tillgick, och ännu präktigare var det,
när konung Carls dotter njöt samma ära, det har jag hört av de gamles
berättelser. Det skedde tio år innan jag föddes till världen, och jag
räknar nu mina femtionio.»
»Du heliga Guds moder, den som finge vara med om allt det där!» utropade
Signe och knäppte andäktigt tillsammans sina händer. »Men det är endast
rike mans barn, som kunna få den lyckan att komma i Sanct Britas
systraskap!»
Gert såg på Signe, ty månen lyste in genom vindögat i taket, och det var
helt ljust, där flickorna sutto — han såg på Signe, som om han nu först
blivit varse, att hon fanns där inne, och han teg en stund. Men
sannolikt fann han flickans närvaro icke vara av någon fara för sig och
sina planer, eller gjorde hennes utrop ett angenämt intryck på honom,
såsom tjänande att giva färg åt hans skildring, nog av han fortsatte,
utan att göra något vidare avseende på Signe.
»Det skall bliva en dag i Herrans glädje ... och du skall icke länge
behöva vänta därpå. Men nu har jag en annan sak att säga dig ... Jag har
ett viktigt ärende att uträtta på slottet i morgon hos greve Johan. Jag
begiver mig dit i tid, och det kan hända, att jag kommer att bliva borta
ett stycke på förmiddagen. Under tiden lämnar jag dig här hos Stig
Pedersson och hans dotter ... har du förstått mig, barn?»
»Ja,» svarade Christina.
»Ser du,» tillade Gert, »jag behöver det knappt säga, efter ditt sinne
visat en så lycklig förändring, men det skadar dock icke att upplysa dig
om, att du kan icke taga något steg utom denna stuga, utan att stöta på
den heliga kyrkans vänner. Kätteriet har, Gud och alla helgon vare
lovade, icke vunnit några framsteg i Linköpings stift ... Ja ja, jag
vill icke bedröva dig, mitt barn, med onödiga förebråelser ... du har
visat ett fromt och medgörligt sinnelag, du skall ock bli belönad
därför.»
Så gick den gamle Gert, och dörren stängdes efter honom. De båda
flickorna iakttogo nu en stund en fullkomlig tystnad, och när de sedan
började tala, skedde det viskande. Men mycket behövde de icke vidare
säga varandra. Den gamles ord hade stadfästat Christina i hennes beslut,
och Signe var färdig att våga allt för henne. Den senare ställde sig,
när det varat en stund, vid stugudörren och lyssnade.
Djupa snarkningar hördes därinifrån. Signe öppnade sakta dörren och
lutade ut huvudet. Den gamle fiskaren och Gert Bryningh lågo i den
djupaste sömn. Signe nickade och stängde åter dörren.
»Nu är det tid,» viskade hon till Christina. »Far sover hårt, och före
midnatt skall ljudet, om än så starkt, undgå hans öra, men dröja vi till
efter midnatt, skall det svagaste ljud väcka honom. Hur det kan vara med
den gamle biskopssvennen, vet jag icke, men det har jag hört far säga,
att den heliga kyrkans män, både högre och lägre, må gott och kunna
sova, om det vore till domedag.»
Hastigt framflyttade hon en bänk under vindögat, fattade Christinas hand
och hjälpte henne att stiga upp på bänken.
»Gör nu, som jag har sagt, fatta säkert tag i nederkanten, så där ja,
stig upp på min axel, så ... det går förträffligt ... bliv nu stilla,
tills jag kommer upp.»
Det dröjde ej länge, förrän Signe stod vid Christinas sida på taket.
Detta sluttade åt ena sidan långt nedåt, och Signe gick förut och ledde
Christina efter sig vid handen. Allt gick lyckligt. Icke den minsta
rörelse hördes inifrån stugan. Och natten var så stjärnblank och stilla.
Ej ett blad rördes på träden, ej den minsta lilla våg krusades på viken,
som bredde sin silverskiva från den ena stranden till den andra. Där på
andra sidan låg slottet med sin mörka massa, så tyst och högtidligt,
fast kanske även inom dess murar det hjärta fanns, som slog av oro och
sorg.
Som ett par älvor försvunno de båda flyktingarna mellan trädens stammar.
Nere vid stranden låg en båt. Signe sköt ut båten, och snart gled den
över viken och lade till på andra stranden. Här sprungo flickorna upp.
»Nu gäller det att vara flink och lätt på foten, här är icke så alldeles
säkert på denna sidan ... följ mig, vi taga närmaste vägen till skogen,
jag känner bra stigarne här, och det är blott den första biten som är
farlig; sedan skola vi vandra som i en lustvandring den långa omvägen.
Men förr än om ett par timmar är det icke värt att nalkas slottet.»
Ljudlösare glider icke molnets skugga över ängen, än de båda flickorna
över den öppna platsen från båten och in i trädens skugga. Här fattade
åter Signe Christinas hand och förde henne fram mellan lundens skuggor.
Snart kommo de in på en upptrampad stig, men de hade icke gått långt
stycke på den, förrän Signe hastigt hoppade åt sidan in bland trädens
mörkaste skugga.
Hon stannade och lyssnade. Christina hörde intet, men Signe, skogens och
vattnets fria barn, hade sina yttre sinnen bättre och skarpare uppövade.
»Anade det mig icke,» sade hon. »Här komma steg från motsatta håll. Det
tänkte jag genast, när jag såg kungen rida in på slottet. Men var tröst,
jungfru Christina, oss skola de icke hinna ...»
»Men om det vore den gamle Gert ...» stammade Christina, ett rov för den
förfärligaste ängslan.
»I värsta fall, om icke vår snabbhet kan hjälpa oss, så ... men tyst,
där är han, där ...!»
En mörk skepnad smög sig sakta fram mellan träden och tycktes komma rakt
på det ställe, där de båda flickorna stodo. Christinas hjärta klappade
så våldsamt, att hon knappt kunde andas, och hennes ögon ville liksom
springa ut ur sina hålor, när skepnaden på knappa tio stegs avstånd
stannade. Där han stod, belyste månen en del av hans ansikte, och både
Christina och Signe igenkände Gert Bryningh.
Christina var sig ej mera mäktig. Signe fattade henne om livet, och
lutande sin mun tätt intill hennes öra, viskade hon:
»Var dödsstilla!»
Men Christina hörde intet, och Signe kände, huru hon ryckte sig lös,
under det hennes blick tydligt tillkännagav att hon icke ämnade fly,
utan tvärtom störta fram mot sin förföljare. Ännu var det dock icke
visst, att denne kommit för att förfölja dem. Han kunde vara ute i sina
egna ärenden. Men den minsta oförsiktiga rörelse kunde däremot röja dem
själva och göra allt om intet. Och vilken makt kunde nu hålla Christina
tillbaka? Hon var, som om hon blivit förbytt. Denna kraftfulla, härliga
gestalt, där hon stod framlutad, färdig till språng, med alla muskler
knutna, alla fibrer spända — var det samma sorgsna, viljelösa flicka,
som behövde och tog tröst av Signe i hennes faders lilla stuga?
I det avgörande ögonblicket framtedde sig dock en makt, som kom
Christina att taga det uttagna steget tillbaka. Den uppenbarade sig i en
rörelse av Gert, vilken vände sig åt sidan. Den stig, på vilken han
vandrat, krökte sig just där han befann sig, och det var denna
omständighet, som för en uppskrämd inbillning visat gubben vandra stigen
fram i avsikt att smyga sig på sin förrymda fränka. Han lämnade dock
icke platsen, utan stannade och svepte kappan väl om sig samt drog ned
huvan över pannan.
Tydligen var här ett möte stämt med den, vars steg Signe hört från det
motsatta hållet, och som nu var alldeles invid stället.
»Sanct Erik,» hördes Gert halvhögt uttala, när denne kom fram bakom en
lummig hasselbuske.
»Sanct Jörgen!» svarade den andre. »Riktigt träffat alltså. Haven I
varit här flere gånger?»
»Kom i kväll,» svarade Gert, »och jag prisar min lycka, ty i dessa tider
äro stunderna dyra!»
»I uttalen min hjärtans mening,» återtog den sistkomne, »och därför
låtom oss snart komma till saken. Jag hade menat, att vi skulle hava
följts åt till slottet, men där är nu fullt hus och varje mur har ögon
och öron, eller bör antagas hava det.»
»Platsen här är allt vad vi behöva, junker Moritz. Den ligger
tillräckligt avlägsen för att skydda oss för överraskning på en så sen
timme.»
»Nå väl, som I viljen ... I kommen från Stockholm. I haven träffat
biskopen?»
»Ja, och jag har fått de utförligaste förhållningsregler!»
»Det låter höra sig ... Sägen då fort, hurudan sinnesstämningen är där
uppe bland bönderna, därpå hänger dock allt, och när biskop Peder anser
tiden vara inne.»
Den gamle redogjorde för allt. Sinnesstämningen bland dalkarlarne vore
den allra bästa. De voro ytterst missnöjda med konung Gustaf, väl icke
alldeles på samma grunder som prelaterna, utan huvudsakligen med
anledning av den dyra tiden och de dryga gärderna, men huvudsaken var
dock, att missnöje rådde bland dem och detta missnöje borde av en
skicklig hand lätt kunna bearbetas i önskad riktning. Detta värv ville
herr Peder biskop och herr Knut domprost åtaga sig. Herr Peder avbidade
blott konungens ankomst till Stockholm, så ämnade han draga upp i
Dalarne.
»Den saken är således,» slutade Gert, »i bästa händer, och Guds moder
och alla rikets patroner give sin nåd och välsignelse därtill, att det
månde få en god utgång!»
»Se så, gamle, inga prästfolor nu, det månden I begripa, att går det, så
går det med hugg och slag, så att Guds moder månde blekna därvid och
helgonen gråta. Men eder egen herre, biskop Hans, var hava vi honom?
Herr Severin såge gärna att en så mäktig herre vore att bygga på.»
»Nej, nej,» avbröt Gert livligt, »tänken icke därpå, nej, nej, ...
biskop Hans är väl missnöjd med kung Gustaf, men han beder varje kväll
för hans väl.»
»Äro vi där nu igen ... Bönerna göra föga till saken, jag vill själv
tala med biskopen!»
»Tala med biskop Hans, ären I från edra sinnen, junker Moritz? Min
nådige herre, biskop Hans, vore i stånd att genast utlämna eder till
konungen, och då bleve eder seglats kort i denna världen. Men min herre
skall likväl, utan att han vet därav, gagna den gemensamma saken.»
»Det vore vid mitt svärd rätt lustigt, om den gamle räven ...»
»Tand för tunga, junker Moritz! ... Jag befattar mig icke vidare med
detta ärende, om I icke besinnen edra ord, när de röra biskop Hans!»
»Så-å ... det är annars icke så illa ment! Nå väl, det lyster mig att
höra, huru den gamle bispen skall dansa efter en annans pipa, utan att
han vet därav.»
»Kättarne måste bort,» sade den gamle, utan att fästa sig vidare vid
junkerns sista yttrande, som i hans mun mera liknande ett antaget bruk
att uttrycka sig, än någon avsikt att vilja förolämpa. »Kättarne måste
bort och det arbetet är nu min herre, biskopen, ett kärt och Gudi och
helgonen behagligt arbete. Se, nu äro bland kättarne konungens klokaste
och käckaste vänner, det må vi ej förneka. Herr Lars kanslären är en örn
och har skarpa klor ... Mäster Olof i Stockholm är örnens like. De se
från sin höjd med sina skarpa ögon längre, än de borde se, och därför
måste de bort ...»
»Herr Lars kanslär finnes på slottet ... giv mig tid, att jag får min
snäcka hit under strand, och jag stjäl herr Lars ur slottet, som påven
stjäl penningar ur fattigmans pung. Men I klerker skolen alltid gå
krokvägar, det är lärdare kantänka. Och sedan ...»
»Sedan viljen I göra det samma med mäster Olof ... ja, ja, slikt
vågstycke voren I väl man till, men säkert är, att I segladen i kvav på
den sedan och fingen hissa ert segel i galgen på Stockholms torg. Nej,
nej, junker Moritz, gammal är äldst, biskop Peder vet väl, hur han vill
skifta lotterna. Mäster Olof menar jag dessutom att vi hava i säcken ...
och min nådige herre skall just knyta till.»
»Och konung Gustaf skall naturligtvis sätta tro till bispen och följa
hans råd och tacka till ... nå, nå, det är en sak för sig, som icke
kommer mig vid, men jag bör veta den ändå för herr Severins skull.»
Gert omtalade nu, vad som tilldragit sig i Stockholm under hans därvaro,
huru man stormat kyrkor och kloster, och huru det gick i var mans mun,
att mäster Olof var anstiftaren till denna styggelse.
»Och nu skall biskop Hans av Konungen fordra straff på mäster Olof? Jag
vill vara en sillnacke, om konung Gustaf biter på den kroken.»
»Låten mig en gång tala till punkt, junker Moritz. Det är blott en av de
krokar, som äro lagda för mäster Olof. Och min herre, biskopen, skall
tala mindre om Olof än om själva våldsbragden, och känner jag konung
Gustaf rätt, så skall han icke se genom fingrarne med slikt ofog.
Allmogen omkring Stockholm är upptänd av avsky och vrede ... det kan
kosta konung Gustaf mera, än han vill hålla på mäster Olof, om han icke
här tager i med hårdhandskarne, dem han icke, vad heller som är, just
har långt borta. Se, just i min nådige herres mun skall en framställning
av saken få sin rätta färg och göra sitt rätta intryck på konungen.»
»Listige klerk, jag hade lust att ränna upp buken på dig ... Ja, ja,
bliv ej förskräckt, det brådskar inte, allt har sin tid. Nå, det var
mäster Olof. Han skall dö som upprorsmakare. Men så hava vi herr Lars
kanslären kvar, vilka mullvadsvägar haven I grävt att nå honom?»
»I uttrycken eder något besynnerligt, junker Moritz, men en var har sin
smak. Konungen skall själv hitta honom ...»
»Det vill säga, där haven I gjort en krumelur som icke fanden i helvetet
kan begripa ... Frukta Gud och gå raka vägen, det har annars varit min
sak, det.»
»Också min, också min, junker Moritz ... vi må blott se till, att den
raka vägen bär till målet och icke ifrån, se, det är huvudsaken. Eljest
så äro biskop Peder och den vördige priorn för Svartbröderna i Västerås
mina vägvisare. Jag känner icke huru de hava ordnat sakerna rörande herr
Lars kanslär, hans tid är ännu icke kommen, men han träffas naturligtvis
först och främst av samma hugg, som rammar hans skyddsling, mäster Olof.
När bålet en gång är tänt och lågorna slå mot skyn, så är det ej så noga
med den ena eller andra, blott det onda förbrännes i grund.»
»Ja, och ej lämnar os efter sig. Nå, allt har sin tid. Nu har jag fått
bud till min herre, herr Severin ... det lyster mig att se, om han skall
bli stort klokare på allt detta, än jag. Finge jag råda, så toge jag
konung Gustaf bort, när han nu skall rida från Stegeborg till Linköping,
eller ock ville jag sätta livet till. Se, det kallar jag att frukta Gud
och gå raka vägen. Men I klerker skolen taga ett steg åt höger och ett
åt vänster, sticka näsan åt ett håll och händerna åt ett annat, ju
större omvägen är, desto bättre, och på det hela taget, är det just det
bästa folket, som fastnar i edra fördömda rävsaxar. Vore det ej för
edens skull och därför att herr Severin är värd den tro, som jag svurit
honom, så, vid mitt goda svärd, jag sade ett ord i rättan tid både till
kung Gustaf och även denne mäster Olof. Kungen är en karl efter mitt
sinne, och det måste ock mäster Olof vara, efter allt vad jag kan
finna.»
»I talen mera fritt, junker Moritz, än som är tillåtligt för den heliga
kyrkans stridsman.»
»Din heliga kyrka vill jag icke offra ett ruttet kålhuvud för, och det
är icke din förtjänst, att jag icke klyver din tjuvanacke här på
stället, din gamle skalk!»
»Heliga Guds moder och alla helgon!» utropade den biskoplige
stallmästaren, skälvande i alla lemmar, »ären I junker Moritz, eller har
jag råkat ut för en bedragare?»
»Å nej, jag är nog junker Moritz, och det brådskar icke med din bane,
Gert ... Men jag kan ej glömma, att I klerker skullen få eder hand med i
detta ärende. Nå, den saken kan nu icke hjälpas. Det bräcker till
morgon, gamle, och jag vill i god tid vara på sjön. Min snäcka ligger
här några stenkast bort. Viljen I följa mig, så kunna vi närmare
fördjupa oss i alla edra krokar kors och tvärs ...»
»Ett stycke må jag följa,» svarade den gamle, »men ingen bör hava sett
oss tillsammans, ingen, hören I, junker Moritz!»
De avlägsnade sig i riktning öster ut, och Christina och hennes
ledsagerska voro befriade från all fruktan.
Men vad betydde dock denna fruktan för upptäckt nu, när hjärtat blivit
bräddfullt av namnlösa kval. Vilken förfärlig hemlighet hade ej
Christina här kommit på spåren. Och likväl var det helt visst endast den
yttersta tråden, som kommit till hennes kunskap. Och ingen, ingen, som
kunde varna, som kunde upplysa Olof om den fara, som hotade.
»Ingen!» utropade hon helt högt, utan att tänka på, varest hon befann
sig, och ljudet av hennes röst rullade långt bort.
Signe fattade hennes hand och ryckte henne med sig djupare in i skogen.
»Tyst, för alla helgons skull, tyst, Christina!» sade hon helt sakta,
»de båda männen äro ej långt borta. Dock tror jag, att vi nu skola vara
utom fara. I kännen mäster Olof, Christina ... ja, I behöven ej säga
det, jag kände det på den dödskyla, som kom över eder, när junkern talte
om försåtet mot honom ... Men nu är ju all fara över, du är ju fri,
Christina, och i morgon skall du tala med både kungen och herr Lars
kanslär!»
»Ja, jag är fri ... jag är fri!» sade Christina och tog dristigare ut
stegen, »och jag kan ock våga ett storverk!»
Så gingo de båda flickorna bland de nattliga skuggorna i skogen på en
lång omväg fram emot slottet. När solens första stråle återstudsade från
tornspiran, befunno de sig blott några få stenkast från Stegeborgs
tornport.