De Klippiga Bergen. -- British Columbia.
Men jag fortsätter min resa.
Det bär nu af upp i de Klippiga bergen, dessa obeskrifliga, vilda,
himmelsstormande berg, som komma den resande att riktigt häpna. Vid en
station, som heter Laggan, sammanträffade jag åter med min hustru och
dotter, som rest före mig för att få vistas uppe i bergen några dagar. Där
ligga två platser, Banff och Laggan, som lära vara utomordentligt härliga.
Dit reser en ständig ström af turister, och där har man goda hotell att
taga in uti. Själf fick jag icke komma dit, utan måste nöja mig med, att de
mina hade några härliga dagar där. För mig gällde det icke att se naturen
utan att uppsöka och samla svenskar omkring Guds ord. Därför måste jag åka
förbi sådana där platser, där jag dock kanske behöft att få hvila ut en
eller annan dag.
Det är fast obegripligt, hur det varit möjligt att taga sig fram med en
järnväg genom dessa klippor. Men det har gått, och nu reser man där utan
svårighet eller fruktan, ehuru det nog hvad dag som helst kan hända, att
ett eller annat klippblock kommer störtande från några tusen fots höjd ned
öfver banan. Den som då är i vägen, hans plats i världen blir tom för att
strax intagas af en annan. Banan blir reparerad, människoströmmen kommer
åter, och när man reser förbi stället, så titta alla ut och den ene säger
till den andre: »Det var här, som den förfärliga olyckan inträffade, då ett
klippblock störtade ned öfver tåget och krossade flera hundra människor».
Sedan sätta de sig ned eller lägga sig att sofva lugnt, såsom om aldrig
någon dylik olycka kunde hända, medan de själfva resa den vägen. Sådan är
världens gång.
Det är klart, att en bana, som går fram i dylika trakter, måste hafva många
skarpa kurvor och starka lutningar, som göra den största försiktighet hos
lokomotivförare och banbetjäning nödvändig.
Man berättade för mig, att mellan Laggan och närmaste station i väster voro
alldeles särskilda försiktighetsåtgärder vidtagna. För den händelse, att
lokomotivföraren i den långa skarpa lutningen skulle förlora herraväldet
öfver tåget finnes på fyra ställen sidospår med lutning uppåt. Kommer
alltså ett tåg redlöst rusande utför, så växlas det af vakten in på ett
sådant sidospår, där det snart hejdas af motlutningen.
Vi ha nu lämnat Alberta och äro inne i British Columbia, som är Canadas
västligaste provins. Efter en dags resa stanna vi i en stad, som heter
Revelstoke, underskönt belägen såsom i en gryta, bildad af himmelshöga,
snöbetäckta berg, mellan hvilka Columbiafloden tränger sig. fram. Här
talade jag två gånger i en amerikansk metodistkyrka. Någon svensk andlig
verksamhet finnes icke i staden eller trakten. Svenskarnes antal är ej
heller stort. Mina åhörares, antal den första dagen på kvällen utgjorde
kanske 50--70 personer. Andra dagen var sammankomsten kl. 3 på e. m. och då
voro åhörarne knappt hälften så många. Det var en olämplig tid för en
sammankomst. Men det kunde ej bli annorlunda, emedan vi skulle resa kl. 6
på aftonen.
I Revelstoke bodde vi i ett svenskt hotell. Det var ett i förhållande till
stadens litenhet ganska stort hotell, kalladt Centralhotellet, som därjämte
fördelaktigt utmärkte sig genom sin snygghet. Det ägdes af några bröder
Abrahamsson, och vi rönte där mycken välvilja. Någon betalning för vår
vistelse i hotellet ville man på inga villkor taga emot.
Ett trefligt litet besök gjorde jag i en annan svensk familj, dit jag blef
kallad för att döpa ett litet barn. Modern har varit skollärarinna i Skåne,
ej långt från Lund, och är nu sedan sex år gift här. Barnet var åtta dagar
gammalt, och det var med stor glädje jag döpte och välsignade det. »Icke
döpt af svenska kyrkan», skulle man skrifva i kyrkboken i Sverige. Löjligt
så visst -- alldeles som om »kyrkan» kunde döpa, eller som om därpå komme
någonting an. Men denna »visa» formel för anteckning, var resultatet af fem
dagars öfverläggning vid en konferens af svenska kyrkans 12 biskopar för
några år sedan, då konungen hade kallat dem tillsammans för att öfverlägga
om det s. k. »lekmannadopet», som vid den tiden upprörde »kyrkan» vida mer
än all den gudlöshet, som är rådande inom henne.
I Revelstoke lämnade Hallonquist oss och återvände till Winnipeg. Med stor
saknad skildes vi från honom. Det var för att vara oss till tjänst, som han
följt med ända hit, elfva hundra eng. mil från Winnipeg.
[Illustration: Bufflar. Se sid. 92.]
Men jag reser vidare. Efter 16 timmars järnvägsfärd kommo vi framemot
middagen till Vancouver, en stad i Canada vid Stilla Hafvet. Här predikade
jag på kvällen i en ganska treflig stor sal, som ägdes eller hyrdes af en
skandinavisk metodistmission, hvars föreståndare var en norsk
metodistpastor vid namn Hauge, en äldre, hjärtans välvillig man. Han bragte
på tal frågan om behofvet af en svensktalande vice konsul i Vancouver.
Efter min predikan föreslog han och antog församlingen en resolution därom,
hvilken lämnades till mig med anhållan, att jag måtte verka för saken, när
jag komme till Stockholm och träffade konungen.
Vancouver var slutpunkten för min resa. Det hade väl varit meningen, att
jag skulle resa öfver till staden Victoria, som lär vara utomordentligt
vacker, belägen på ön Vancouver, samt station för den engelska
Stilla-hafs-flottan. Men det vardt ingenting af. Några timmars väg söder om
staden Vancouver ligger en stad vid namn Everett, som icke alls fanns till,
när jag var i dessa trakter 1889, men som nu är en ganska stor stad, där
många svenskar bo. Missionsförsamlingen där ville nödvändigt, att jag
skulle komma dit, och dess pastor Haleen mötte mig i Vancouver för att
riktigt ta mig. Ja, hvad var att göra? Jag måste glömma mina 66 år, låta
min hustru och dotter fara till Victoria och själf följa med till Everett.
Men därmed hade jag lämnat Canada och kommit in i Förenta Staterna.
Nu återstår endast att säga några ord om British Columbia. Det är, såsom
jag nämnt, Canadas västligaste provins och ligger vid Stilla Oceanen. Det
är mer än dubbelt så stort som hela Sverige men har icke mer än omkring 200
tusen invånare.
British Columbia har ända in på midten af 1800-talet varit ett obekant
land. Ön Vancouver upptäcktes visserligen i slutet af 1700-talet, men
därvid stannade det ända till 1847, då det förr omnämnda Hudson Bay Compani
trängde fram ända till Vancouverön och anställde en agent där. Emellertid
var framgången ringa till år 1858, då stora skaror af folk började strömma
dit för att söka guld. På fem månader det året anlände ej mindre än 20
tusen guldsökare från Californien till Victoria. Från kusten spridde de sig
uppåt landet längs de guldförande floderna. De funno också guld i stor
myckenhet. Ännu idkas också guldvaskning. Man beräknar värdet af guld, som
togs i British Columbia 1901, till öfver 4 millioner dollars. Men guldet,
som där är att taga, är dock intet att räkna i jämförelse med de oerhörda
rikedomar i jordbruksland, skog och mineralier af alla slag, som provinsen
har att bjuda på. En blick in i dess skogar kan läsaren få af bilden på
sid. 97. Canadas träexport under 1903 uppgick till nära 41 millioner
dollars och hade på fyra år mer än fördubblats.
En annan källa till oerhörd rikedom äro British Columbias fiskerier. De
stora fjordarna och floderna riktigt vimla af lax och andra fisksorter.
Tillgången på vildt i skogarna är också utomordentligt rik.
[Illustration: Skogshygge på Amerikas Västkust. Se sid. 96.]
Man frestade mig att bli grufägare i British Columbia. En svensk grufagent
-- förut baptistpastor -- som jag hade sällskap med mellan Revelstoke och
Vancouver, ville att jag skulle köpa 5,000 aktier i ett nytt grufbolag. Jag
borde passa på nu, ty i nästa månad komme priset att höjas; och så rik som
jag var, borde det vara en småsak för mig att köpa 5,000 aktier. Han visade
äfven prof på rika malmer. Aktierna skulle icke kosta mer än 60 cents per
styck, om jag minnes rätt. Nå ja, det är mycket möjligt, att stora
rikedomar där äro att vinna. Men icke blir jag delägare där vare sig för 5
eller 5,000 aktier. Ty ett tu tre händer det, att en grufarbetare där super
sig full, och då telegraferas till alla tidningar i Sverige, att jag
blifvit brännvinsbrännare och krögare, att jag säkerligen har spritaktier
för 100 tusen dollars, som jag samlat genom mina predikningar. Så ritas
gubbar i Söndags-nisse och Svenska Dagbladet m. fl. På detta sätt förstöres
utan gagn en massa trycksvärta, som kunde bättre användas i »den
vetenskapliga bibelkritikens» tjänst, samt en massa munväder, som annars
kunde lämna kraft nog till att drifva en stor väderkvarn. Och till en så
stor förspillning vill jag icke vara orsak. Däremot tänkte jag skarpeligen
på att lägga mig till med en farm i Canada. Man får, såsom jag förr
omtalat, homesteadland, så kalladt, 160 tunnland för 10 dollars, och
dessutom för samma pris flera tusen fot virke till att bygga sig ett hus.
Det var lockande. Men så sade jag till mig själf: »Hvad skall det tjäna
till? Gör du det, blir du säkerligen så rik, att en oändlig mängd hederliga
svenskar både i Amerika och Sverige få ondt i magen vid tanken därpå. Men
ett sådant lidande skall du icke vålla dem, allrahelst som de torde hafva
tillräckligt ondt i magen ändå.» Alltså lämnade jag kvar i Canada den
»million», som jag nog annars hade kunnat förtjäna där.
Först året 1871 slöt sig British Columbia till Dominion, of Canada.
Victoria blef dess hufvudstad. Där ligger nu ett nytt, ståtligt
parlamentshus. Staden Vancouver är en raskt uppblomstrande stad. Dess nu
pågående uppsving daterar sig från år 1887, då Canadian Pacific järnväg
nådde fram dit. Samtidigt inrättades ångbåtslinjer från Vancouver till
Japan, Kina och Australien, allt af järnvägsbolaget. Bolaget har ock här
byggt en järnbanestation, som hör till de ståtligaste i världen, äfvensom
ett järnvägshotell, som i lyx och bekvämlighet täflar med det yppersta, som
man någonstädes ser. Staden har en befolkning af 30 tusen invånare, men
växer alltjämt. Dess gator äro belagda med asfalt till flera engelska mils
längd och elektriska spårvägar löpa åt alla håll.
Och nu säger jag Canada farväl för första och sista gången. Det har blifvit
kalladt ett framtidsland, och sannare titel kan det ej få. Med växande
rikedom skall det snart i industriellt afseende göra sig oberoende af
Förenta Staterna. Redan nu växer industrien i Canada på ett sätt, som
ingifver Uncle Sam respekt, där han ej blundar för verkligheten.