Reflexioner öfver västra Canada.
Medan vi nu åter sitta på tåget, torde det vara lämpligt att ännu tillägga
några ord om västra Canada. Utgifvaren af tidskriften American
Agriculturist skrifver, sedan han gjort en 4 tusen mil lång resa genom
landet: »En så snabb utveckling, som vi sågo, är möjlig endast i ett land,
som är välsignadt med en fruktbar jord och en lycklig befolkning. Västra
Canadas framtid är synnerligen löftesrik. Hastig och gedigen utveckling är
viss. När de nyare delarna af Förenta Staterna bebyggdes, hade nybyggarne
att kämpa med många svårigheter. Där funnos inga järnvägar och följaktligen
inga afsättningsplatser för deras produkter. För nybyggarne i Canada
ställer sig allting annorlunda. Järnvägar ha gått före dem och beredt dem
alla fördelar af ett modernt farmarelif». Och en författare i tidskriften
Nebraska Farmer skrifver: »Vi sågo större hjordar af nötkreatur och får
beta i Assiniboia och Alberta, än vi någonstädes sett i Förenta Staternas
väster. En hjord räknade 5,000 nötkreatur och får utan tal». En mycket
rolig teckning ser läsaren på sid. 85. Det är John Bull, som står i en
väldig reservoar fylld med hvete, och säger, att Manitobas och Nordvästerns
farmare under år 1903 stoppade i sina fickor mer än 100 millioner dollars.
Det är alldeles icke att undra på, att farmare i Amerikas Förenta Stater
börja allt mer och mer vända sina blickar till Canada. Dels minskas
nämligen jordens växtkraft, då man under tiotal af år endast tager skördar
af henne, utan att genom årlig gödsling gifva henne något igen, dels börjar
landet i Staterna, för så vidt det är odlingsbart och någorlunda väl
beläget i förhållande till kommunikationerna, att blifva ganska dyrt, och
då ligger det nära till hands för farmarne -- i synnerhet om de ha flere
barn -- att sälja sitt land i Staterna för att uppe i Canadas provinser få
stora sträckor af fruktbart land för nästan ingenting. Har en farmare till
exempel inom Förenta Staterna 50 acres, som han kan sälja efter 100 dollars
för acre, så har han genast 5,000 dollars. Kan han då för 10 dollars få 100
eller 160 acres i Canada och så för 50 eller 80 dollars ytterligare 100
eller 160 acres, så må man finna det helt naturligt, om han allvarligt
funderar på att bryta upp och flytta.
[Illustration: Hvetesådd. Se sid. 91.]
I en Canadatidning läste jag nyligen, att icke mindre än 60 farmare från en
enda plats i Minnesota ämnade sommaren 1905 utvandra till Canada.
Därför göres också på vissa håll i Förenta Staterna allt för att bland
amerikanarne nedsätta Canada. Blir det ett år rost eller frost, som förstör
skörden i Canada, strax får man veta det i alla tidningar. Det utmålas och
öfverdrifves i bjärta färger för att varna folk för utvandring, men om det
inom Staterna blir rost eller en förödande torka, hvilken är lika farlig
som den skarpaste frost, så föranleder det ingen att varna för invandring
dit. Man går i Förenta Staterna ungefär så till väga för att förhindra
invandring till Canada, som man i Europa går till väga för att förhindra
utvandring till Amerika.
Emellertid börjar man äfven på inflytelserika håll göra rättvisa åt Canada.
Sålunda skrifver tidskriften American Review of Reviews 1904 bl. a.
följande:
»Under det de hundra tusental, som komma till Förenta Staternas kuster,
uppsöka de stora städerna, hasta Canadas emigranter från Atlantiska kusten
rätt öfver kontinenten till de rika prärierna, som blott afvakta
vidröringen af nybyggarens Midashand för att förvandla sig i gyllene
sädesfält.»
»Hvarför amerikanarne flytta? Man finner svaret i de lockande tillfällena
att förskaffa sig fritt eller billigt land i västra Canada och utsikten att
kunna omsätta den gamla farmen i kontant till högt pris. Farmar i Iowa och
Illinois äro värda från sjuttiofem till ett hundra tjugufem dollars pr
acre. Farmar i västra Canada, hvilka i sitt obrukade tillstånd skola
producera större skördar, kunna fås för intet, om man tager dem såsom
homestead, eller för fem till femton dollars pr acre, om man skall köpa
dem. Till dessa land gå också den amerikanske arrendatorn och drängen. Det
fria landet i de trakter af Förenta Staterna, som hafva tillräckligt med
regn, är slut.»
»Den amerikanske farmaren, som har en familj med uppväxande pojkar omkring
sig, ser intet annat sätt att hålla dem tillsammans än att utvandra till
det sista fri-land-området på kontinenten, västra Canada -- »den sista
västern». Så säljer han ut, flyttar till västern och sönerna slå sig ned
omkring honom. De kunna taga fritt land och köpa tillsammans flera tusen
acres. De skola så in detta billiga land med hvete efter att först hafva
plöjt med ångplogar, hvilka samtidigt göra nio fåror i den förr obrukade
jorden. De kunna i allmänhet räkna på tjugu bushels pr acre, hvilket är
mindre, än medelskörden har varit i Manitoba för öfver tjugu år. Under
sådana år, då priset är högt, kan det ligga en förmögenhet i en enda skörd.
Duktiga farmare få ibland fyrtio till femtio bushels pr acre.»
»All denna hastiga ekonomiska uppblomstring framkallar frågan: Hvad skall
framtiden bära i sitt sköte? För tio år sedan var västra Canadas dittills
erhållna största hveteskörd 20 millioner bushels. År 1902 var den 67
millioner bushels, nästa ymniga skörd må bringa totalutbytet till 100
millioner bushels. Det fordras järnvägsvagnar till 117 mils längd för att
taga vara på ensamt den säd, som odlas utefter Canadian Pacific. För tio år
sedan var hela hvetearealen en million acres[5]; i dag är den 3-½ millioner
och nästa år blir den 4-½ millioner. I och med byggandet af järnvägar i den
väldiga skala, som nu begynnes, bör den odlade arealen ökas fullt så raskt
under det kommande decenniet som under det sist gångna.»
»Det har uppskattats, att af de 250 millioner acres, som inneslutas i hvad
man vanligen menar med västra Canada -- Manitoba, Alberta, Assiniboia och
Saskatchewan -- 170 millioner ligga inom regnbältet och äro passande för
hveteodling. Om man antager, att endast 40 millioner acres någonsin komma
att besås med hvete, skulle västra Canada en vacker dag hafva en skörd af
800 millioner bushels hvete -- omkring 50 millioner bushels mer än den
största hveteskörd, som någonsin erhållits i Förenta Staterna.»
Det är för visso ett märkvärdigt tidens tecken, att ansedda amerikanska
tidskrifter börja tala så om Canada.
De, som invandra till Förenta Staterna, blifva till allra största delen
arbetare i olika industrier. Invandrarne i Canada söka sig däremot i regeln
land. Hafva de penningar, t. ex. 4--5 hundra dollars, så kunna de taga land
strax. Dock blifva de under de två, tre första åren beroende af arbete hos
andra de sex månader af året, som de icke behöfva bo på sitt »homestead».
De, som hafva mindre än 4--5 hundra dollars, söka sig arbete, tills de
hafva förtjänat så mycket, att de kunna köpa land. Arbete är också lätt att
få och betalas bra både i industrier och hos farmare. Men arbeta måste de.
Lättja betalar sig icke.
De, som icke strax kunna bestämma sig för, hvar de skola taga eller köpa
land, äro vanligen i tillfälle att arrendera sådant. Då hafva de genast hus
att bo i, äfvenså kreatur och redskap m. m. Arrendet betala de med en viss
procent af skörden, något motsvarande hvad man kallar hälftenbruk i
Sverige. Efter något år äro de då redan så hemma i landet och i arbetet,
att de med större säkerhet kunna göra ett godt val.
Huru det går till att så på de väldiga prärierna, därom får läsaren en
föreställning af teckningen på sid. 88.
Skörden tröskas ute på marken med väldiga maskiner. De, som äga dessa
maskiner, fara från farm till farm och verkställa tröskningen hos farmare,
som ej hafva maskiner själfva. En bild däraf ser läsaren här nedan. Detta
är för alla parter en stor fördel. Den tröskade säden köres sedan till de
stora »elevatorerna», d. v. s. sädesmagasinen -- läsaren har på sid. 45
sett en teckning af ett sådant. Där få de sälja allt kontant till de stora
spannmålsbolagen. Konkurrensen mellan dessa bolag gör ock, att farmarne få
ganska bra betaldt.
[Illustration: Tröskning. Se texten på denna sida.]
Enligt officiella uppgifter lära af Canadas jordbrukare icke mindre än 87
procent vara ägare af sin jord. De öfriga äro arrendatorer.
Hittills har jag endast talat om Canadas spannmålsodling. Här bör jag nu
tillägga, att Canada har en utomordentligt storartad fruktodling. Äpplen
och päron äro de förnämsta fruktsorterna, men äfven plommon, persikor,
vindrufvor o. a. odlas i stor omfattning. Exporten af frukt liksom af
spannmål och mejeriprodukter växer också år för år, i synnerhet till
England. Hvem vet, om icke den dag snart är inne, då England skall från
Canada fylla hela sitt behof af spannmål, kött, smör, ost m. m. samt i
dessa afseenden göra sig fullkomligt oberoende af såväl Europas kontinent
som af Förenta Staterna. Exporten af ost från Canada till England år 1903
var 150 millioner kg. och af smör mer än 250 millioner kg. med ett
sammanlagdt värde af 135 millioner dollars.
Huru kreatursstocken i Canada växer, det synes af här vidstående bild.
[Illustration]
Däremot presenterar bilden på sid. 95 några exemplar af ett utdöende
djurslag, som förut varit, så att säga, enväldig herskare öfver de gräsrika
prärierna såväl i Canada som i Förenta Staterna. Det är den ståtliga
buffeloxen. Knappt något djur har varit utsatt för ett så vildt
utrotningskrig från människors sida som buffeln.
Industrien i Canada utvecklar sig ock med stor kraft. Den stödjes också af
industripremier från statens sida. Sålunda utbetalades under budgetåret
1903--04 nära en million dollars i premier för tackjärn och stångjärn, nära
200 tusen för raffineradt bly.
Dessutom utgår en särskild premie om ½ cent per gallon petroleum, som
produceras i Canada. Lagen därom trädde i kraft den 8 juni 1904, och från
det datot intill den i december har en summa af 123,088 dollars utbetalts i
premier till petroleumproducenter. Detta utvisar en totalproduktion af
18,063,200 gallon petroleum.
En synnerligen storartad industri i Canada är tillverkning af pappersmassa,
som befinner sig i stadig och hastig tillväxt. Värdet af den exporterade
trämassan, som 1894 uppgick till en half million dollars, hade år 1904,
alltså på 10 år, stigit till mer än tre millioner.