Resan från Ottawa. -- Canadas statsförfattning.
Från Ottawa gick vår väg vidare till Winnipeg. Det är en sträcka af 1,304
engelska mil eller omkring 200 svenska, som tillryggalades på 45 timmar.
Vägen är mycket omväxlande, men i allmänhet ganska öde. Under en sträcka af
200 engelska mil följer den stranden af Lake Superior. Detta är den största
sötvattensjö, som finnes på hela jorden. Den är nära 600 km. lång och 260
km. bred, där den är som bredast, och har en areal af 65,000
kvadratkilometer. Medeldjupet är omkring 300 meter. Sjön mottager vatten
från 200 floder och strömmar och har ett stort antal öar. Dess kust är
irregulier och har en längd af omkring 2,300 kilometer. Den består mest af
berg. Vattnet är utomordentligt kallt äfven midt i sommaren. Sjön är
synnerligen fiskrik, och dess hvitfisk hör till de mest välsmakande
läckerheter, man kan få äta.
På många ställen stupa bergen nästan rätt ned mot sjön, och för järnvägen
har man där måst spränga banvallen in på själfva bergväggen. Mångenstädes
löper också banan igenom långa tunnlar.
För en svensk resande är det ganska egendomligt att på denna färd passera
Uppsala och 10 km. därefter Karlstad, vidare Östersund och slutligen
Kalmar. Det är naturligtvis svenska emigranter, som hafva gifvit platserna
deras namn.
Medan vi nu sitta på tåget, kan det vara skäl att begagna tiden till att
något resonera om Canadas statsförfattning.
Canada är en engelsk koloni. Dess officiella namn är Dominion of Canada,
och dess statsförfattning är bestämd genom den s. k. British North America
Act, som sanktionerades af drottning Victoria 1867. Denna författning är en
blandning, kan man säga, af Englands och Förenta Staternas. Canada lyder
under engelska kronan så till vida, att Englands konung äfven är Canadas
konung. Hans myndighet i Canada representeras genom en i Ottawa residerande
generalguvernör, som utnämnes af honom och är ansvarig inför honom. Han kan
af konungen afsättas när som helst. Alla generalguvernörens
regeringshandlingar ske i konungens namn. I utrikespolitiken är Canada helt
och hållet bundet vid engelska kronan, som ensam bestämmer allt, som rör
förhållandet till främmande makter. Canada har således inga egna diplomater
eller konsuler, kan icke ingå traktater med andra makter o. s. v. Högste
befälhafvare öfver Canadas milis tillsättes också af konungen.
[Illustration: Normalskolan i Ottawa. Se sid. 48.]
Vid generalguvernörens sida står ett ministerråd. Dess medlemmar ha säte i
parlamentet och äro ansvariga inför detta för alla regeringsåtgärder,
alldeles såsom i England.
Canada har sitt eget parlament eller riksdag. Det består af två hus, ett
öfverhus och ett underhus, alldeles som i England. Öfverhuset kallas
_senat_ och består af 78 medlemmar, som utnämnas för lifstid af engelska
kronan. De kunna dock af senaten själf afsättas, om de begå något brott
eller göra konkurs. Senaten har i fråga om lagstiftning samma myndighet som
underhuset, utom när det är fråga om skatter eller statsutgifter, ty dessa
bestämmas uteslutande af underhuset. Anklagelser mot ministrarne kunna icke
heller göras af senaten, utan endast af underhuset.
Underhuset kallas House of Commons och består af 213 medlemmar. Dessa
väljas af folket för en tid af 5 år. Huset kan dock af generalguvernören
upplösas när som helst på ministerrådets tillstyrkande. Då måste nya val
anställas.
Canadas parlament sammankallas af generalguvernören en gång om året. Det
får icke stifta några lagar, som strida mot, hvad Englands parlament kan
hafva beslutit rörande Canada, eller som beröra Englands förhållande till
främmande makter eller dess suveränitetsrättigheter för öfrigt. Mot hvarje
sådant beslut har engelska kronan veto.
Landet är deladt i provinser och s. k. territorier. Dessa senare blifva ock
med tiden provinser. Två af dem ha år 1905 blifvit det. Provinserna hafva
en ganska stor själfstyrelse, alldeles som staterna i den amerikanska
unionen. Hvarje provins har en guvernör, benämd Lieutenant Governor, men
han är icke, såsom i Staterna, vald af folket, utan af generalguvernören.
Han är tillsatt för 5 år men kan när som helst afsättas. Han är chef för
den exekutiva makten. Vid hans sida står ett råd. Hvarje provins har också
ett eget parlament eller riksdag. Inför detta äro rådets medlemmar
ansvariga. Parlamentet har den lagstiftande makten i allt, som rör endast
provinsen och icke Canada i dess helhet. Det består i två provinser af två
»hus» eller kamrar, ett öfverhus och ett underhus, alldeles som i Förenta
Staterna, öfverhusets medlemmar äro utnämnda af guvernören på lifstid, men
kunna afsättas såsom senatorerna. Underhusets medlemmar väljas af folket,
som därvid har allmän rösträtt. Valperioden är 4 år utom i provinsen
Quebeck, där den är 5. Guvernören har upplösningsrätt beträffande
underhuset.
I alla de öfriga provinserna (utom dessa två) består parlamentet af endast
en kammare, hvars medlemmar väljas af folket för en tid af 4 år. Guvernören
kan dock upplösa kammaren, när han finner sig ha anledning därtill.
[Illustration: Public School i Brantford, Canada. Se sid. 48.]
De s. k. territorierna ligga i Västra Canada. Några af dem ha i det
närmaste likadan själfstyrelse som provinserna. De andra, däremot icke.
Folket i allmänhet synes vara mycket belåtet med sin statsförfattning och
anser den bättre än Förenta Staternas.
Hvad angår de religiösa förhållandena; så råder där fullständig
religionsfrihet. Ingen statskyrka finnes där. Hvar och en har rätt att
tillhöra hvilket religionssamfund, han önskar, eller att icke tillhöra
något samfund alls. Alldeles som i Förenta Staterna.
Detta skulle nu konsekvent leda till, att ingen religionsundervisning eller
andaktsöfning förekomme i skolorna. Så är dock icke fallet.
Religionsundervisning förekommer icke, men väl andaktsöfningar. Framför mig
ligger en liten skrift, som innehåller regler för »religiösa öfningar»
(religious exercises) i folkskolorna, antagna år 1900. Boken skall enligt
föreskrift finnas i hvarje skolhus till lärarens bruk. Enligt lagen för
folkskolan (the public schools act) skola andaktsöfningar hållas i
öfverensstämmelse med dessa regler. Dock äro de icke obligatoriska, utan
beror det på skolrådet i hvarje skoldistrikt att bestämma, om de skola
hållas eller ej. Föräldrar och målsmän äga ock makt att befria sina barn
från deltagande däri. Andaktsöfningarna hållas vid slutet af hvarje dags
skolarbete och bestå i läsning af valda stycken ur bibeln samt bön. På det
de icke må bli »sekteriska», så är det genom »reglerna» bestämdt, hvilka
stycken som få läsas. Bland dessa förekomma dock så pass »sekteriska»
stycken som Joh. 1:1--18, Luk.2:8--20 m. fl. Vid läsningen får icke
förekomma någon förklaring. Bönen skall hållas efter ett bestämdt formulär,
som i öfversättning lyder sålunda: »Barmhärtigaste Gud, vi ägna dig våra
ödmjuka och hjärtliga tacksägelser för din faderliga omsorg, hvarmed du har
bevarat oss denna dag, och för de framsteg, som vi genom din hjälp kunnat
göra i nyttig kunskap. Vi bedja dig, att du må i vårt sinne intrycka alla
goda lärdomar, som vi hafva mottagit, och välsigna dem, så att de må
befordra vårt timliga och eviga väl. Förlåt oss, vi anropa dig, allt hvad
du har sett att vi felat i våra tankar, ord och gärningar. Må din goda
försyn ännu leda och bevara oss under den mellantid af hvila och
vederkvickelse, som nu stundar, så att vi må bli väl beredda att inträda i
morgondagens plikter med förnyad kraft till både kropp och själ. Och bevara
oss, vi åkalla dig, nu och för evigt både utvärtes till våra kroppar och
invärtes till våra själar, för din son vår Herre Jesu Kristi skull. Amen.»
-- Därefter följer Fader vår samt den apostoliska välsignelsen: »Vår Herre
Jesu Kristi nåd, Guds kärlek och den Helige Andes gemenskap vare med oss
alla i evighet. Amen.»
Till följd däraf, att ingen egentlig religionsundervisning förekommer i de
offentliga skolorna, ha religiösa samfund, som äro angelägna om sådan
undervisning, därför upprättat högre och lägre skolor och universitet för
den ungdom, som tillhör deras samfund. Dessa skolor åtnjuta stora friheter,
och konkurrensen mellan dem och de offentliga skolorna inverkar mycket
hälsosamt åt bägge hållen.
[Illustration: Upper Canada College i Toronto, Canada. Se sid. 49.]
Det är icke så lätt att undvara all religion i folkets uppfostran. Det är
statens rätt och plikt att begagna alla medel, som kunna höja folkets
moral. Att religionen är det förnämsta af dessa medel, därom kan ej vara tu
tal. Ty utan religiös tro finnes _ingen_ moral. Fördenskull är den
religiösa uppfostran ett ytterst viktigt statsintresse, och det finnes
ingen gröfre social villfarelse än den tanken, att religionen är en
privatsak, med hvilken staten ingenting har att skaffa.
Men medan vi ännu äro inne i provinsen Ontario, må vi ock skäligen ägna
några ord åt själfva provinsen. Den är omkring 120 tusen kvadratkilometer
större än hela Sverige, men den har icke fullt hälften så många invånare. I
Ontario bo i medeltal endast 4 personer på hvarje kvadratkilometer. Här är
alltså godt rum för en mångdubbel befolkning. Vore Ontario så tätt
befolkadt som Sverige, så skulle det ha mer än 7 millioner invånare. Nu har
det icke en tredjedel däraf. Befolkningen är dock mycket ojämnt fördelad, i
östra delen tätare, i den västra mycket gles. Och denna senare del är den
ojämförligt största.
Allting göres också för att förmå farmare dels från Europa, dels från
Förenta Staterna, att invandra och slå sig ned inom dessa vidsträckta
områden. I synnerhet vill man ha svenskar. När jag i Ottawa blef
presenterad för förste ministern, så sade han: »Laga, att mycket svenskar
komma hit; vi behöfva mycket svenskar.» Jag svarade: »Vi behöfva svenskarne
i Sverige, och det finnes rum för dem äfven där.»
Västra eller, som det ock kallas, Nya Ontarios areal beräknas till 140
millioner acres eller omkring 70 millioner har. Där bjudas invandraren
stora fördelar. Hvete, råg, hafre, timotej, potatis och andra kulturväxter
äro där så förträffliga som någonstädes i Norra Amerika. Marken är
jungfrulig och ger länge skördar år efter år, utan att den behöfver gödslas
eller på annat sätt skötas.
Hvar och en, som därstädes vill »taga land», s. k. homestead, vänder sig
till en af kronan förordnad agent, som lämnar alla nödiga upplysningar.
Hvar och en man, som är öfver 18 år och hvarje änka med barn under 18 år,
som bo hos henne, har rättighet att erhålla 100 acres land utan annan
betalning än de 10 dollars, som erläggas för registreringen. Om det utvalda
landet till någon större del består af berg eller ofruktbar jord, så kan
kronoagenten låta honom få ytterligare 100 acres. Har mannen familj med ett
eller flere barn under 18 år, som bo tillsammans med honom, så har han rätt
att få 200 acres fritt land. Dessutom har han rättighet att köpa andra 100
acres för 50 cents pr acre kontant, om han gör det på samma gång, som han
tar det fria landet. I så kallade townships, som äro utlagda i lotter om
320 eller 160 acres, kan nybyggaren icke erhålla mer än 160, men har
rättighet att köpa andra 160 acres efter 50 cents pr acre kontant. Sedan
han fått landet, är han skyldig börja att bearbeta det och göra detta inom
en månad. De plikter, som sedan åligga honom, äro:
1) Han måste rensa och uppodla åtminstone 15 acres. Däraf skola 2 acres
rensas och uppodlas årligen under de första 5 åren.
[Illustration: Teknisk skola i Toronto. Se sid. 49.]
2) Han skall bygga ett beboeligt hus, minst 6-½ meter långt och 5 meter
bredt.
3) Han skall verkligen och utan uppehåll bo på sitt land och odla det under
5 år, sedan han tagit detsamma i besittning. Dock har han rättighet att för
affärer eller för arbete, som han åtagit sig hos andra, tidtals vara borta,
dock icke mer än 6 månader på ett år.
Om han äger 2 lotter, har han rättighet att utföra det föreskrifna
odlingsarbetet på båda lotterna eller endast på en af dem. Om han jämte det
fria landet har köpt ytterligare 100 acres, så måste han i regeln inom 5 år
rensa och uppodla åtminstone 15 acres däraf. Dock om denna lott ligger nära
intill den lott, på hvilken han bor, så kan han befrias från denna
skyldighet, förutsatt att han har odlat 30 acres på den lott, där han bor.
Inom 20 år från den tid, då han bosatt sig på sin lott, kan han icke på
något sätt afhända sig densamma, därest hans hustru icke ger sitt bifall
därtill; men om hustrun är vansinnig, eller lefvat skild från honom 2 år,
eller om han ej har hört af henne på 7 år, så kan domaren förklara honom
berättigad att utan hennes hörande sälja sin egendom.
Det sålunda erhållna landet är icke ansvarigt för skulder, som mannen
ådragit sig, innan han fick lagfart på detsamma. Medan landet äges af
honom, som tagit det i besittning, hans hustru eller arfvingar, så är det
ock under 20 år efter besittningstagandet undantaget från ansvarighet för
hans skulder, därest dessa icke bero på inteckningar, tagna efter lagfarts
erhållande. Det kan icke heller under denna tid utmätas för skatter.
Om ägaren dör, vare sig före eller efter erhållande af lagfart, och lämnar
änka efter sig, så är hon berättigad att öfvertaga landet, så länge hon
förblifver änka.[3]
När någon invandrar för att bosätta sig och taga land i Canada, så äger han
rätt att tullfritt införa ej blott sina kläder, utan äfven all utrustning,
som hör till ett hushåll, äfvensom alla redskap och åkdon och dylikt, som
hör till åkerbruket, och som han ägde 6 månader, innan han invandrade till
Canada.
Må man icke undra på att sådant lockar många människor. Med rätta säger
också en författare: »Att gifva en fattig man penningar är honom icke
alltid till hjälp, men gif honom ett hem, där han kan göra sig en god
utkomst för sig och sin familj, och han skall inom få år blifva en
oberoende man, som kan hjälpa sig själf och andra. Detta är verkligen den
bästa välgörenheten.»