Manitoba. -- Winnipeg.
Vi komma nu in i provinsen Manitoba och äro därmed inne i, hvad man kallar
västra Canada. Med vårt tåg följer en emigrantvagn. Den ser ut som en annan
vagn och har sofplatser inrättade alldeles såsom de vanliga sofvagnarna.
Men sängkläder måste emigranterna hålla sig själfva eller också vara utan
och ligga på bara trä. Bland emigranterna fick jag höra funnos sex
svenskar. Jag gick in i deras vagn för att göra deras bekantskap och läsa
Guds ord för dem, hvilket de voro tacksamma för. De syntes vara något
vemodiga, och det är icke att undra på. Att komma ut till obekanta bygder
bland obekant folk efter att hafva lämnat hem och anförvanter, det måste
göra äfven det hårdaste hjärta vekt. Jag minnes, huru det var, när jag och
mina bröder första gången kommo till Uppsala. Sedan vi hade fört våra saker
upp i vår bostad, öppnat våra säckar och dragit fram våra sängkläder midt
på golfvet, satte vi oss ned på dem och gräto. Men det går öfver. De flesta
sår -- äfven hjärtesår -- läkas med tiden. Och väl är det.
Såsom man kan se af kartan (sid. 27), är Manitoba till formen nästan en
kvadrat. Det är slättland, omkring 155 tusen kvadratkilometer stort, en
tredjedel af Sveriges område. Jorden är utomordentligt fruktbar. Klimatet
är kallt om vintern och hett om sommaren, men är icke ohälsosamt. Våren
inträder i början af april eller slutet af mars och öfvergången till sommar
sker hastigt. Hösten är i allmänhet mycket behaglig och räcker in i
november.
Det hufvudsakligaste sädesslaget i Manitoba är hvete. Men äfven råg, korn,
hafre och potatis odlas i stor mängd. År 1898 exporterade Manitoba mer än 7
millioner hektoliter spannmål, vilket motsvarade omkring 36 hektoliter pr
inbyggare. Detta måste ju anses oerhördt. Hvetets kvalitet är synnerligen
utmärkt. Canadas hvete är mycket hårdt och tungt och räknas såsom det bästa
i hela Amerika. Strået är också mycket långt och groft. En lustig bild
däraf ser läsaren på sid. 65. Det är Uncle Sam och John Bull, som åka
tillsammans genom ett hvetefält i Canada. Uncle Sam har hört sägas, att
Canada skall vara ett vackert land, men han kan icke se det för det höga
hvetets skull.
Afkastningen af hvetet är också betydligt större än i Förenta Staterna. I
medeltal skördas i Förenta Staterna per hektar 9,10 deciton (= 910
kilogram) hvete, i Canada 13,20, hvilket är nära 50 % mer.
Tillväxten af hveteproduktionen i Canada belyses genom närstående bild, som
visar, huru många millioner bushels hvete som skördats åren 1863, 1873,
1883 och 1903.[4]
[Illustration]
Sammalunda förhåller det sig med öfriga sädesslag. Kornet i Canada gifver
per hektar en medelskörd af 14,70, i Förenta Staterna 13,09, hafren i
Canada 14,60 i Förenta Staterna 9,42 deciton. Och det är betydlig skillnad.
Af intresse må dock vara att se, att medelskörden i Sverige af hvete är
14,83, af korn 14,37, af hafre 13,60, d. v. s. af hvete och hafre något
mer, af korn något mindre än i Canada.
Huru hastigt utvecklingen försiggår i västra Canada, har man förträffligt,
om än öfverdrifvet förstås, såsom det alltid måste vara i Amerika, afbildat
genom den teckning, som läsaren ser på sid. 67. En indian beklagar
invandringen, som på sex månader (!) förvandlat hans bästa jaktmarker till
sädesfält med stora magasin och järnvägar. Om invandringen och tillväxten i
folkmängd har jag förr talat. Och invandringen växer alltjämt. En dag i maj
1902 kommo, enligt hvad jag såg i en Canadatidning, ej mindre än omkring
2,700 invandrare till Montreal, dragna af 5 extratåg från New York.
Regeringen i Canada beräknar att under 1905 få mottaga 140 tusen invandrare
för västra Canada. De stegrade öfverfartspriserna från Europa tyckas icke
hafva vållat någon minskning mot 1904, då biljetten kostade hälften mot nu.
[Illustration]
Hvad särskildt angår Manitobas utveckling, så göres den åskådlig genom här
bifogade bild, som visar dess hveteproduktion i bushels.
Men vi komma nu till Winnipeg.
Winnipeg är en ung stad, ej mer än omkr. 30 år gammal. År 1870 hade platsen
endast 240 invånare. År 1881 fick den sitt nuvarande namn, förut kallades
den Fort Garry. Sedan Manitoba blifvit provins och Canadian Pacific järnväg
blifvit färdig, utvecklade sig staden på ett sätt, som för oss svenskar är
svårt att fatta. Dess invånareantal lär vara omkr. 80 tusen, men den har en
utsträckning vida större än Stockholm. Sämre stadsdelar finnas där med
gator af bara lera och trottoarer af halfruttna bräder. Men en mycket stor
del af gatorna äro lagda med asfalt, breda präktiga boulevarder. Läsaren
kan på sid. 70 se ett stycke af en gata i Winnipeg. Den heter Main Street.
Elektriska spårvagnar löpa i alla riktningar, så att man är i tillfälle att
åka bort många slantar om dagen. Och där åkes mycket. Att åka är också
nödvändigt, om man vill komma någon väg.
Vid Main Street ligga Hudson Bay kompaniets affärslokaler. Detta kompani är
väl det äldsta och kanske största af nu existerande bolag i världen. Det
bildades år 1670. Af engelska kronan fick det monopol på pälsverkshandeln
öfver ett område ungefär så stort som hela Europa. Och detta monopol varade
nära 200 år. Bolaget utvecklade en oerhörd energi och affärsskicklighet.
Det använde i sin tjänst 3,000 europeiska agenter samt flere tusen
indianer. I slutet på 1700-talet bildades ett konkurrerande bolag i
Montreal. Striden emellan de bägge bolagen var skarp och öfvergick stundom
till blodiga bataljer. Men till sist (år 1820) förenade de sig till ett
bolag under det gamlas namn. Såsom sådant drifver det allt fortfarande
oerhörda affärer hufvudsakligen i pälsverk. Men dess landbesittningar
såldes år 1869 till engelska kronan för 5-½ million kronor.
Winnipeg är i afseende på söndagens helgd en riktig engelsk stad. Där hvila
både människor och djur och maskiner. Endast predikanterna äro i selen.
Inga spårvagnar gå den dagen. Inga lastvagnar synas på gatorna, endast en
eller annan droska -- jag såg en, säger en. Bantågen stå ock stilla utom de
långa genomgående passageraretågen. Och folket lär lägga mycken vikt på att
få hafva sin söndagshvila orubbad.
Öfver Winnipeg går hela emigrantströmmen till västra Canada och ej så litet
af strömmen till de nordligaste delarne af Förenta Staterna, särskildt
Dakota. Där tagas emigranterna emot i ett af regeringen upprättadt och
underhållet »emigranthus», där de finna logis samt få alla goda råd. De som
ämna »taga land», få alla upplysningar där, och de som vilja ha arbete, få
anvisning på sådant, så vidt möjligt är. För svenska emigranters tjänst är
där anställd en svensk, som bott i Canada mer än 20 år. Det är den förr
omnämnde Hallonquist, en förträfflig man, till hvilken de kunna med fullt
förtroende vända sig. Han är också outtröttlig i sitt arbete. I hans hem
bodde jag och min hustru och min dotter under de dagar vi vistades i
Winnipeg. Där åtnjöto vi den allra mest älskvärda gästfrihet och
tjänstaktighet.
Svenskarnas antal i Winnipeg är ganska stort, och många af dem hafva bildat
svenska kyrkliga församlingar. Den äldsta är missionsförsamlingen, som i
jan. 1905 firade sitt 20-års jubileum -- hon gaf sig ej ro att vänta med
jubilerandet, tills hon fyllt 25 år, som annars är den vanliga tiden.
Församlingen bildades den 25 januari 1885 och bestod då af tio medlemmar.
Hon är icke blott, som sagdt, den äldsta svenska församlingen i Winnipeg
utan ock den äldsta skandinaviska församlingen i hela Canada.
[Illustration: Se sid. 62.]
Den konstitution, som antogs vid församlingens organisering, är ännu i
hufvudsak gällande inom församlingen och visar, att hon står på skriftens
klippfasta grund, när det gäller hennes församlingsprinciper. Dessa
principer kunna sammanfattas i följande tre punkter:
1. Vi intaga endast troende.
2. Vi intaga alla troende.
3. Vi utesluta de ogudaktiga.
Under den första tiden af församlingens existens sammankommo vännerna
ganska ofta till bönemöten i husen. Dessa leddes skiftesvis af
församlingens mera begåfvade medlemmar. Men snart tillsattes en kommitté,
som fick i uppdrag att skaffa en lämplig lokal, och det dröjde inte länge,
förr än den kunde rapportera till församlingen, att den köpt ett hus för
det öfverraskande billiga priset af 50 dollars. Detta var sålunda
församlingens första kyrka. En stor skylt med namnet sattes på detta skjul,
till stor förlustelse för engelsmännen, som nog tyckte, att det var en
märkvärdig kyrka.
Att hålla predikant hade församlingen ej råd till, utan kallade en pastor
Moström från Minnesota att komma dit en gång i månaden och predika. Snart
ökades detta till två gånger i månaden. Herr Moström erhöll ett arfvode af
15 doll. i månaden. Men däraf var ej mycket kvar, sedan han betalt sina
resor. Han hade nämligen 100 eng. mil att resa. De 15 doll. betalades af en
enda person, den ende som nu finnes kvar af de tio, som först bildade
församlingen. Hans namn är M. P. Peterson. Han kallades för »rike
Peterson», emedan han ägde ett litet »krypin» till hus, och han var den
ende svensk, som ägde eget hus på platsen den tiden. Men i själfva verket
var M. P. Peterson fattig och förtjänte sitt uppehälle som vattenkörare.
Det var därför en stor uppoffring af honom att sålunda underhålla
predikant. Nu har Herren välsignat honom äfven i det jordiska, men numera
finns det åtskilliga andra, som göra lika stor insats i församlingen som
han. Och det är ju rättvist. Många af församlingens medlemmar äro nu
välbärgade.
Samtidigt började man med söndagsskola och syförening.
Det lilla bönehuset blef snart, så godt som strax, otillräckligt, och
församlingen började planlägga för att bygga ny kyrka. En tomt inköptes,
och där börjades genast uppförandet af den nya kyrkan, som kostade omkring
725 dollars. Invigningen skedde i slutet af juni 1886. Nu hade församlingen
äfven råd att kalla en pastor.
Redan 1890 var kyrkoskulden betald. Församlingen tog från det året ett
väldigt uppsving. Det vardt liksom en ny tid för församlingen.
Skandinavernas antal började mer och mer att ökas på grund af den
tilltagande invandringen. Mycket folk kom på mötena och en väckande ande
var rådande. Kyrkan blef för liten, hvarför församlingen efter åtskillig
öfverläggning bestämde sig för att låta tillbygga den. Det skedde på
sommaren 1891 och tillbygget kostade omkring 400 dollars. Mötena fortgingo
sedan i den tillbyggda kyrkan under ett stort tillopp af åhörare. Frid och
endräkt rådde i församlingen och verksamheten gick märkbart framåt. På
något öfver ett år fördubblades medlemsantalet och församlingen åtnjöt
stort förtroende af alla.
Församlingen hade också glädjen att vid denna tid utsända tvänne af sina
egna medlemmar såsom Jesu vittnen till hedningarna.
[Illustration: Se sid. 63.]
I början af 1893 hade verksamheten utvecklats så, att församlingen fann sig
nödsakad att se sig om efter en tomt, hvarpå en större kyrka kunde byggas.
Lyckligtvis erbjöd sig då ett tillfälle att köpa den nuvarande kyrkans tomt
för ett pris af 1,300 dollars.
Men nu inbröt en mycket bekymmersam tid. Det såg nästan ut, som om
församlingen skulle bli alldeles ödelagd genom de vanliga striderna om
barndopet. Många skilde sig från henne för att sluta sig till den nybildade
baptistförsamlingen.
Dessa strider vållade, att det tilltänkta nya kyrkobygget måste hvila.
Först 1897 vågade man gripa sig an därmed. Det skedde ock med sådan kraft
och amerikansk fart, att kyrkan kunde invigas den 31 oktober -- Lutherdagen
-- samma år. Kyrkan är af trä med beklädnad af tegel, enkel men treflig
samt väl belägen.
Verksamheten utvecklade sig nu i en sund riktning och antog en mera fast
och bestämd karaktär. Missionsnitet fick nytt lif och uppoffringarna för
verksamhetens befordran gjordes med glädje. När jubelfesten firades, var
församlingen alldeles skuldfri.
När jag var i Winnipeg, hade församlingen en pastor vid namn Florell. Nu
har han lämnat sin pastorstjänst för att helt ägna sig åt den af honom
grundade tidningen Canadaposten, som utgifves i Winnipeg. Tidningen var en
liten tingest men hade goda anlag. Den utgafs två gånger i månaden, men nu
(1905) är beslutadt att utgifva den såsom veckotidning. Den har säkerligen
en mycket god mission att fylla.
De svenska missionsföreningarna i Canada äro icke många, men de bildade
ändå år 1904 ett själfständigt svenskt missionsförbund, hvars organ
Canadaposten är. Den som därför vill ha reda på missionsverksamheten i
Canada, bör skaffa sig den. Den innehåller äfven många andra underrättelser
om Canada.