Vi komma till Canada.
Men låt oss fortsätta vår resa. Vi lämnade Proctor kl. ½-4 en morgon och
voro om ett par timmar inne i Canada. Detta land var ju också närmaste
målet för denna min resa.
Canada är ett mycket stort land, så att det kan taga emot allt det folk,
som kommer för att där söka sig ett hem. Man skulle kunna lägga in Sverige
16--18 gånger i Canada. Huruvida Canada är större eller mindre än Förenta
Staterna, må vara ovisst. Jag har sett olika uppgifter därom. Se bilden på
sid. 29, där Uncle Sam (den personifierade bilden af Förenta Staterna) står
och beskådar kartan och undrar, om ej Canada är större. Båda delarna kunna
möjligen vara sanning. Om man icke medräknar de stora delar af landet, som
äro obebodda och obeboeliga, blir det mindre, i annat fall större.
En annan jämförelse kan ock vara ägnad att visa landets storlek. Canada är
40 gånger så stort som Storbritannien och Irland. Frankrike, Italien och
Sicilien tillsammans skulle man kunna lägga in 10 à 11 gånger i Canada.
Engelska Indien är endast en tredjedel så stort som Canada, och dock har
det en befolkning af 300 millioner, medan Canada ej har mer än omkring 6
millioner. Sex millioner invånare på en yta af 8 millioner kvadratkilometer
gör ej mer än ¾ människa på kvadratkilometern, medan Sverige på samma
ytvidd har 12, Storbritannien 134 och Belgien 228 invånare. Blefve Canada
en gång lika tätt befolkadt som Storbritannien, så skulle det få 1,072
millioner invånare. Och den dagen kan komma, men inte blir det i morgon.
En karta öfver Canada finner läsaren på sidan 27.
Den, som först upptäckte Canada, var Leif Eriksen, en norrman från Island.
Det var omkring år 1000, eller nära 500 år förrän Columbus, som vanligen
kallas Amerikas upptäckare, var född. Den första europé, som trängde
djupare in i landet, var en fransman vid namn Cartier, som kom dit år 1534.
Sextio år senare kom en annan fransk upptäcktsresande vid namn Champlain
dit. Han trädde i underhandling med landets urinnebyggare, som voro
indianer, och gjorde Canada till en fransk koloni. Canada var då endast en
ringa del, af hvad det nu är.
[Illustration: Isgång å Montreal. Se sid. 45.]
Under tiden hade en stor mängd engelska kolonister invandrat och bosatt sig
i östra Canada invid Atlantiska hafvet. De ofta återkommande krigen mellan
England och Frankrike berörde äfven Canada. England eröfrade det första
stycket däraf år 1713, och 1763 afträdde Frankrike hela Canada till
England. Sedan dess har Canada förblifvit den engelska kronan troget. När
de längre söderut belägna engelska kolonierna på 1700-talet gjorde uppror
mot engelska kronan och bildade den republik, som sedan dess kallas
Amerikas Förenta Stater, så utvandrade från dessa kolonier 25 tusen lojala
brittiska undersåtar och bosatte sig i Canada.
Genom hela Canada från Atlantiska oceanen till Stilla hafvet går Canadian
Pacific järnväg, som är den längsta i världen. Den är med bilinjer öfver
8,000 engelska (nära 1,200 svenska) mil lång, d. v. s. _nära nog så lång
som Sveriges alla järnvägar tillsammantagna_. Den blef fullbordad år 1885.
Dessutom finnas andra järnvägar och för närvarande byggas med feberaktig
ifver väldiga linjer, så att inom några år torde man där ha 2 om inte 3
parallella järnvägslinjer från Ocean till Ocean.
År 1902 funnos i Canada järnvägar till en längd af 19,000 engelska mil
eller 3,000 svenska, d. v. s. _nära nog sammanlagda längden af alla
Sveriges järnvägar och landsvägar_. Det kapital, som är nedlagdt i dessa
järnvägar, belöpte sig 1902 till omkring 1,000 millioner dollars, det är
ungefär 3,750 millioner kronor eller mellan 3 och 4 gånger så mycket, som
Sveriges både stats- och privata järnvägar år 1902 kostade tillsammans.
Antalet vagnar på alla Sveriges järnvägar var år 1902 något mer än 39,500,
på Canadas 80 tusen.
Hvad trafiken på Canadas järnvägar angår, så är den kolossal. Inkomsterna
utgjorde år 1902 ungefär 84 millioner dollars eller 750 millioner kronor,
medan samtliga svenska järnvägar lämnade en inkomst af betydligt mindre än
hälften. Driftkostnaderna utgjorde 68 % af samtliga trafikinkomster,
ungefär som på svenska statens järnvägar.
När man nu besinnar, att befolkningen i Canada icke är mycket större än i
Sverige, så kan man förstå, hvilken liflig rörelse det måste vara uti
landet. Också befinner sig befolkningen i en ständig och hastig tillväxt.
År 1871 var Canadas befolkning i rundt tal 1,100,000 människor, 1891 var
den mellan 4 och 5 millioner, 1902 hade den nått till nära 5-½ och är väl
1905 fullt 6 millioner. Af denna folkmängd bo 2-¼ million i Ontario, 1-¾
million i Quebeck, omkring 1 million i provinserna vid Atlantiska hafvet,
resten i »Västra Canada». Antalet män är i alla provinser mycket större än
antalet kvinnor. Sålunda komma på 100 män i British Columbia ej fullt 60
kvinnor. Det är icke mycket för männen att välja på, men goda utsikter för
kvinnorna.
År 1898 invandrade 31,900 personer, däribland 9,120 från Förenta Staterna.
År 1903 invandrade 128,364, däribland 47,000 från Förenta Staterna. Fortfar
en sådan stegring några tiotal af år till, så kan man lätt räkna ut, hvad
som skall bli af Canada. En pikant bild af invandringen till Canada från
Förenta Staterna kan läsaren se på sid. 31. Uncle Sam står och ser på och
säger: »Där det finnes pengar att göra, där skall Ni finna en amerikanare.»
Ett diagramm här bredvid visar på ett inlysande sätt, huru invandringen
ständigt växer. Den svarta delen af pelarne betecknar antalet af dem, som
invandra från Förenta Staterna.
[Illustration]
Den rullande materialen på de canadensiska järnvägarne är, kan man säga,
alldeles likadan som i Förenta Staterna. Man har i regeln icke, såsom hos
oss, vagnar afdelade i kupéer för 4--6 personer[2], utan långa
salongsvagnar, afsedda för 70--80 passagerare. Midt igenom vagnen leder en
gång, och in- och utgången är på vagnens ändar. På ömse sidor om gången äro
sittplatserna. Hvarje säte har rum för 2 passagerare. Dessa säten äro
stoppade och klädda med schagg, hvilket är odrägligt i sommarhettan och
dammet. Ryggstöden äro rörliga, så att de kunna kastas öfver åt bägge
sidor. Ingen passagerare behöfver därför åka baklänges. Tåg, som göra
färder på längre sträckor, äro försedda med s. k. parlorvagnar på dagen och
sofvagnar om natten. Parlorvagnarna äro synnerligen bekväma, men man måste
betala en särskild, ganska dryg afgift för att få sitta i dem.
Sofvagnarna äro inrättade alldeles som motsvarande vagnar i Förenta
Staterna, d. v. s. efter Pullmans system. Nästan hela vagnen utgör en enda
stor salong med 24 bäddar. Hvarje bädd är afsedd för 2 personer. Då får man
emellertid ligga ganska trångt. Bäddarna äro lagda längs utefter vagnen och
icke på tvären, såsom hos oss. De äro liksom i våra andra klass sofvagnar
inrättade i två våningar. Man klifver upp i den öfre bädden på en
trappstege. Några dörrar att stänga om sig finnas icke, utan framför
bäddarna hänga tjocka gardiner.
Dessa sofvagnar äro mycket obekväma, då man skall kläda af sig eller kläda
på sig. Man kan taga af sig en del utanför gardinen, men det mesta måste
man draga af sig eller på sig i bädden. Och det i liggande ställning.
Afståndet mellan den undre och den öfre bädden är nämligen icke så stort,
att en karl af ordentlig längd kan sitta och kläda sig i bädden. Det är
därför en ganska besvärlig gymnastik, när man skall kläda sig.
Några skilda afdelningar för män och kvinnor finnas icke. Damkupéer
förekomma ingenstädes i Amerika, vare sig i dag- eller nattvagnar. Jag
tror, att det skulle betraktas såsom en förolämpning mot nationens manliga
del, om man satte i fråga att införa sådana, ty utan tvifvel är det ett
dåligt betyg för den manliga befolkningens hyfsning, att det skall behöfvas
särskilda kupéer för kvinnor. Det hände många gånger, när jag reste genom
Canada (liksom i Förenta Staterna), att jag kunde ha ett fruntimmer i
bädden öfver mig och ett eller två fruntimmer i bädden midt öfver gången.
Hos oss skulle naturligtvis sådant icke gå an; men det måste jag säga till
den amerikanska nationens stora heder både i Canada och i Förenta Staterna,
att, så vidt jag sett -- och jag har rest _många_ nätter på dessa tåg --
där aldrig förekommer något, som på ringaste sätt skulle kunna såra ens den
mest finkänsliga kvinna.
Den yttre anständigheten i Amerika är mycket större än hos oss. Jag har
aldrig i Amerika hört, att en kvinna behöfde vara rädd att bli antastad af
män, om hon en kväll ginge ensam ute på gatan. Ja, anständigheten kan
ibland gå nästan för långt. Sålunda läste jag i en Omahatidning i maj 1905
följande notis: »Två unga makar blefvo härom dagen arresterade, emedan de
kysste hvarandra på öppen gata, och domaren dömde dem till 4 dollars böter
och kostnader.»
Men jag återvänder till tågen och dess vagnar.
I hvardera änden af sofvagnen finnes toalettrum, ett för kvinnor och ett
för män. I somliga vagnar finner man äfven ett s. k. state-rum, afsedt för
smärre sällskap eller familjer på 4--6 personer. Priset är där mycket högre
än uti vagnarna för öfrigt. Något synnerligen bekväma äro dessa rum icke
heller, emedan de ligga midt öfver vagnshjulen, hvilket vållar mycket
obehagliga skakningar, i synnerhet när vagnarne sakta fart och bromsarne
skrufvas till.
[Illustration: Windsor Hotel, Montreal. Se sid. 46.]
Uppassningen i sofvagnarna ombesörjes af negrer, en i hvarje vagn. De pläga
få drickspengar, vanligen 25 cents (nära en krona) för natt och person
eller bädd, och det bör göra en vacker summa pr år.
Utom dessa vagnar förekommer ett slags s. k. turistvagnar. De äro ej så
fina men synnerligen väl inrättade. Bäddarna äro äfven goda. Dessa vagnar
äro afsedda för personer, hvilkas ekonomi gör det nödvändigt för dem att
färdas så billigt som möjligt. De begagnas i synnerhet af familjer, som
resa med många barn eller resa långa vägar. Priset är också afsevärdt
billigare än i de vanliga sofvagnarna. I änden af hvarje sådan vagn finnes
ett kök, där passagerarne kunna gå in, koka kaffe eller te och värma den
mat, de föra med sig i sina matkorgar.
Med tågen följa naturligtvis restaurationsvagnar, och den mat, som i dem
serveras, är mycket bra. Men priset är också tämligen högt. En god s. k.
sirloin steak för en person kostar t. ex. 70 cents eller 2 kr. 60 öre.
Uppassningen består af negrer, mer eller mindre svarta. Hvar helst jag rest
på Amerikas järnvägar, har jag aldrig sett en hvit uppassare i deras
restaurationsvagnar. Men många äro genom uppblandning så pass litet svarta,
att man stundom kan tveka, om de äro af negerras. Emellertid räknas de som
negrer, om de bara ha en aldrig än så liten smula svart blod uti sig.
Hvarje bord har rum för 4 spisande, och för hvarje nytt parti, som sätter
sig till bords, lägges alltid dit en ren duk. Så snart man sätter sig till
bords, kommer uppassaren och fyller ett glas med friskt vatten framför
hvarje kuvert. Under hela måltiden ser han också till, att det alltid
finnes vatten i glaset. Detta är en förträfflig anordning, som äfven
förekommer -- så vidt jag vet -- på alla hotell i Amerika. Följden däraf
är, att man mycket sällan ser människor sitta och dricka vin eller öl vid
bordet. På hela min färd genom Canada såg jag icke mer än en enda gång ett
spisande sällskap dricka öl. De voro sannolikt tyskar. Endast en gång såg
jag ett sällskap dricka vin. De voro sannolikt fransmän. Hos oss däremot är
den vanliga drycken öl. Att en uppassare i en restaurationsvagn eller i
matsalen på ett hotell skulle utan särskild rekvisition komma och servera
friskt vatten -- nej, det förekommer ingenstädes.
En svensk, som reste i Amerika, och som ej kände till dessa förhållanden,
bad, då han satt vid matbordet, att få en flaska öl. En annan gäst, en fru,
vände sig till honom med den anmärkningen: »Ni måste vara utlänning.» Denna
anmärkning generade honom så, att han från den stunden aldrig gjorde om
det.
Ett tredje slag af vagnar gifves i Canada, så kallade kolonistvagnar. De ha
träsäten och äro så inrättade, att passagerarne kunna själfva bereda sig en
bädd, ifall de föra nödiga sängkläder med sig. Biljettpriset i dessa vagnar
är naturligtvis billigare än i de andra.
[Illustration: Victoria Square i Montreal. Staty i brons af drottning
Victoria. Se sid. 46.]
Biljettpriset i Canada är öfver hufvud 3 cents för engelsk mil. Det gör
ungefär 75 öre för svensk mil. I parlorvagn och sofvagn tillkommer en extra
afgift af omkring 15--25 öre för svensk mil. Att resa från Halifax vid
Atlantiska Oceanen till Vancouver vid Stilla Hafvet, en sträcka af 3,662
eng. mil (alltså vida längre än från Liverpool till New York) och en färd
på 5 dygn, betingar ett biljettpris af 92-½ dollars, hvartill kommer
sofvagnsbiljett 24 dollars. Det gör i svenskt mynt vid pass 437 kronor,
hvartill bör läggas för mat m. m. omkring 50 kronor.
Emellertid kan det där, såsom hos oss, bli billigare, om man har
returbiljett eller rundresebiljett eller s. k. exkursionsbiljett,
motsvarande ungefär hvad vi kalla rabattbiljett. Då jag nu reste genom
Canada, var det en stark resandeström till Vancouver. Där skulle nämligen
hållas stort läkaremöte, och de resande fingo färdas fram och åter för
enkel biljett -- alldeles som det går till hos oss i Sverige.
Farten på de canadensiska järnvägarna är ganska stor. Som jag nämnt, utgör
afståndet mellan Halifax och Vancouver 3,662 engelska mil. Att
tillryggalägga denna sträcka på 5 dygn eller 120 timmar, förutsätter en
fortkomst af 30-½ engelska mil eller mellan 4 och 5 svenska mil i timmen.
Besinnar man, att däri äro inberäknade alla uppehåll vid stationer, så kan
man säkerligen beräkna tåghastigheten till i medeltal 5 svenska mil i
timmen. I förhållande till en så oerhördt lång sträcka -- mer än tre gånger
afståndet mellan Malmö och Luleå -- och med hänsyn till de utomordentligt
bergiga trakter, som banan genomgår, särskildt då hon passerar de Klippiga
bergen, är detta en stor hastighet. Sveriges snabbaste tåg tillryggalägger
vägen mellan Stockholm och Malmö -- 618 kilometer -- på 12 timmar och 25
minuter, hvilket gör 5 svenska mil i timmen.
På hvarje lokomotiv finnes en stor ringklocka -- alldeles som i Förenta
Staterna. Den pinglar ständigt, när tåget går genom en stad eller annan
tätare befolkad plats, när det skall passera en järnvägskorsning eller
annars behöfver varna folk för att komma i vägen.
Canadian Pacific järnväg har många svenskar i sin tjänst, och på de
svåraste ställena i Klippiga bergen sades det mig, att banmästarne voro
svenskar.