Om emigrationen.
Innan jag går vidare, torde det vara skäl att göra några reflexioner öfver
utvandringen från Sverige till Amerika.
Denna emigration är en företeelse, som med rätta har väckt mycken oro i
vårt land. Den spelar också en högst betydande roll i Sveriges
utvecklingshistoria. Antalet emigranter är olika år mycket olika. Det har
funnits år, då det, efter afdrag af antalet invandrare, gått upp till
framemot 40 tusen, men också år, då det varit mycket lågt. År 1902
utvandrade 45,504 och invandrade 6,511. Af utvandrarne gingo mer än 41
tusen till Norra Amerika. Det var den högsta emigration, som någonsin
förekommit. Däremot utvandrade år 1894 endast 13,358, däraf 9,550 till
Norra Amerika, medan invandrarnes antal samma år var 10,425. Året 1903, som
var ett starkt utvandringsår, hade ett utvandrareöfverskott af i rundt tal
32 tusen.[1]
I medeltal torde man kunna antaga, att 25,000 människor utvandra från
Sverige hvarje år. Om jag beräknar, att hvars och ens uppfostran och
utbildning har kostat Sverige 2,000 kr., så räknar jag ganska lågt. Men det
gör i alla fall 50 millioner kr. Antar jag vidare, att hvarje emigrant i
medeltal i pengar, kläder och andra saker, inberäknadt kostnaden för
biljetten, har med sig 200 kr., så gör det ytterligare 5 millioner, alltså
en summa af 55 millioner kr.
[Illustration: Karta öfver Canada.]
Man talar om, att svensk-amerikanarne årligen till Sverige skicka hem rätt
betydande belopp. Så vidt man kan beräkna deras summa, utgör den omkring 6
à 7 millioner pr år. Detta dock endast under de senare åren. Visserligen må
Sverige vara tacksamt för denna gåfva från anförvanter till anförvanter.
Men jämför man densamma med den summa, som rullar ut åt motsatt håll, så
blifva dessa millioner icke mycket att tala om.
I Canada beräknar man det ekonomiska värdet af hvarje invandrare till 1,000
dollars. För 25,000 gör det mellan 90--100 millioner kr. _om året_, i
sanning en vacker summa från Sverige till Amerika.
Detta är dock icke det värsta. De personer, som utvandra, utgöra i regeln
den kraftigaste och bästa delen af svenska nationen. Det svider i ens
svenska hjärta, när man på en emigrantångare närmare betraktar de 5--600
svenskar, som äro på färd till det stora landet i väster. Man märker bland
dem visserligen en eller annan gammal gubbe eller gumma, som af försigkomna
anförvanter hämtas öfver till Amerika; men i det stora hela äro de ungt,
kraftigt folk, 20--30-åringar af båda könen, glada, hurtiga arbetare, fulla
af förhoppningar att kunna i det främmande landet bereda sig en bättre
ekonomisk framtid än i sitt gamla fädernesland.
Samma känsla erfar man, när man, såsom jag ofta gjort, i Amerika står och
talar till stora skaror af landsmän. Vid ett sådant tillfälle brast min
hustru ut i häftig gråt, när hon såg den stora församling, som kommit för
att höra Guds ord -- allesammans svenskar i sin bästa ålder, trefligt och
väl klädda, stilla och uppmärksamma.
Anledningen till den stora utvandringen är nästan uteslutande af ekonomisk
art. Visserligen hör man talas om ynglingar -- eller ynklingar -- som
utvandra för att undkomma värneplikten. Understundom anföres också såsom
skäl, att vi i Sverige icke hafva så stor frihet som i Amerika, icke så
utsträckt rösträtt o. s. v. Men om än sådant i vissa fall _kan_ vara
orsaken till, att en person utvandrar, så är dock den ekonomiska sidan i 99
fall af 100 den bestämmande.
Svenskar, förut bosatta i Amerika, som hafva lyckats, skrifva till vänner
och bekanta blomstermålningar, skicka dem tidningar och broschyrer och
annat, som kan locka dem att komma dit öfver. Utan tvifvel äro också
arbetsförtjänsterna stora för dem, som vilja arbeta, och som duga till
någonting. Men ofantligt många duka under. Och det får man sällan veta om.
När ett fartyg seglar öfver hafvet, och stormiga sjöar spola en del af
passagerarne öfver bord, så hör man icke vidare af dessa. Endast de, som
lyckligt komma öfver, låta höra af sig. Och så är det med dem, som
utvandra. De, som duka under i kampen för tillvaron i det nya landet, dem
hör man ej vidare af. Man begrafver dem och glömmer dem. Från deras graf
förnimmer man intet ljud; men de, som få det bra, de låta höra af sig, och
det inverkar lockande på sådana, som af en eller annan anledning hafva,
eller, i många fall rättare sagdt, _känna_ det tungt i det gamla
fäderneslandet samt längta efter någonting bättre.
[Illustration: Se sid. 35.]
Den emigrationsrörelse, som på detta sätt uppstår, skall man förgäfves
försöka stäfja genom varningar eller enfaldiga emigrantlagar. Varningarna
uppfattas endast såsom förestafvade af afundsjuka eller andra orena
bevekelsegrunder. Och den svenska emigrantlagen, ja, den är så lätt att
kringgå, att det vore bättre, om ingen sådan lag funnes. Den, som icke har
rättighet att utvandra enligt denna lag, behöfver blott resa öfver till
Köpenhamn eller annan europeisk sjöstad för att där stiga ombord på en
emigrantångare och gifva sig af. De agenter, som vilja hjälpa sådana
emigranter, behöfva endast sälja dem biljett till Köpenhamn, till Hamburg,
till Liverpool och sedan gifva dem ett kvitto på deponerade medel, hvilket
kvitto berättigar dem att hos hufvudkontoret i de nämnda städerna få
biljett öfver till Amerika eller annan världsdel.
För resten: om en människa kan bereda sig bättre utkomst och en trefligare
tillvaro i en annan världsdel, hvarför skall man hindra henne?
Mänskligheten har ock, så långt som historien går tillbaka, befunnit sig i
en ständig vandring för att söka bättre utkomst. Så har Europa blifvit
befolkadt, och nu är det Amerikas tur. Denna vandring har alltid -- i stort
sedt -- gått från öster till väster. Det ser nästan ut, som om den vore
dikterad af en naturlag, hvilken det är fåfängt att försöka motarbeta. Det
var också af begynnelsen Guds bud, att människan skulle uppfylla jorden,
och det kan icke ske annorledes än genom utvandring.
Emellertid kan denna utvandring antaga onaturliga proportioner, såsom den
väl redan gör. Sverige bör därför göra allt, hvad i dess förmåga står, för
att reformera missförhållanden samt bereda folket större trefnad i sitt
fädernesland. Endast en sådan trefnad kan bilda en effektiv motvikt mot
utvandringslustan. Och då utvandringen, som vi sett, har sin grund i
ekonomiska förhållanden, så är det i första rummet angeläget att söka höja
vårt lands näringslif. Därigenom skulle arbete och utkomst beredas alltjämt
växande skaror af folket, och arbetaren skulle i eget hem i sitt
fädernesland finna den trefnad, som han nu söker i andra världsdelar.
Härtill bör läggas äfven en annan sak, som folk sällan tänker på, men som
är af stor betydelse. Vi göra i Sverige alldeles för litet för att sprida
kännedom om landet bland dess innebyggare. I Amerika däremot göres allt,
hvad göras kan, i detta syfte. Man blir bokstafligen öfversållad med
broschyrer, med eller utan illustrationer, hvilka framhålla de fördelar,
som de respektive staterna ha att bjuda på i ekonomiskt afseende, i
skolväsende och annat sådant. De skuggsidor, som kunna finnas, vidröras
icke. Broschyrerna hafva nämligen det uppenbara syftet att locka folk dit.
Och sådant inverkar. Det goda, som framhålles, verkar ett hopp, som gifver
mod och kraft att öfvervinna svårigheterna.
Svenskarna äro i allmänhet ganska reslustiga. Men de hafva sällan lust att
resa för att lära känna sitt eget land. Om ett nygift par slår sig lös och
gör en bröllopsresa för att se sig om i världen, aldrig kommer det i fråga,
att de göra denna resa i Sverige. Nej, då skola de fara till Italien eller
Schweiz eller andra länder. Det är, som om Sverige icke hade något att
bjuda på, som vore värdt att lära känna. I Schweiz och Italien träffa de
kanske samman med engelsmän, amerikanare, fransmän, som underrätta dem om,
att en resa i Sverige och Norge är vida, vida intressantare, på samma gång
den är billigare än en tur i de nämnda länderna.
[Illustration: Hur man vandrar från Förenta Staterna till Canada. Se sid.
38.]
Jag har farit vida omkring i världen, men ingenstädes har jag sett så
vackra, så hänförande naturscenerier som i Sverige och Norge. Och den
skandinaviska halfön har jag genomkorsat i alla riktningar från Trelleborg
till Nordkap.
Men det är icke endast landets natur, som behöfver bli mer bekant för dess
inbyggare, utan äfven landets industri, jordbruk och resurser i alla
riktningar. I Amerika höll jag flere föreläsningar om Sverige, och
ofantligt många svenskar blefvo icke litet förbluffade, då jag för dem
skildrade, hvad Sverige är, och hvad det har att bjuda på, samt därvid
gjorde jämförelser med amerikanska förhållanden. Lika väl som de kände de
amerikanska förhållandena, lika okunniga voro de om motsvarande svenska. De
flesta af dem voro därför vana att från sin, om ej höga, så dock breda,
amerikanska ståndpunkt se föraktligt ned på Sverige. Ty hvad de icke kände
till, det trodde de icke heller fanns. »Sådant ha vi aldrig vetat om
Sverige förr», sade de.
Vi lida brist på korta, populära, liffulla skildringar af svenskt landskap,
svenskt lif, svenskt arbete, svensk natur, svenska utvecklingsmöjligheter
o. s. v. Och det är en brist, som kan och bör afhjälpas. Turistföreningen
utför ett högst berömvärdt arbete, men den ser Sverige endast från
turistsynpunkt, och det är ej nog. Hushållningssällskapen i hvarje län
borde taga denna sak om hand.
Arbetareförhållandena i vårt land äro också helt andra än i Amerika. Och
det befordrar i sin mån utvandringen. Jag har många gånger hört
svensk-amerikanare säga, att de omöjligen kunna trifvas i Sverige, ty när
de se arbetet här, huru lojt och dödt det är, och huru säfligt det går, så
få de riktig feber. I Amerika är det rutsch och kraft och uthållighet i
arbetet. Därför blir det också produkter af och arbetsförtjänst. Den
amerikanske arbetaren har i förhållande till det, som han uträttar, i
medeltal vida mindre än den europeiske och särskildt den svenske. Men i
förhållande till den tid, som han arbetar, förtjänar han mycket mer.
Hemligheten är, att han verkligen arbetar. Han står icke och pratar och
snusar och funderar, utan han arbetar. Och skall han förflytta sig från ett
ställe till ett annat, så går han icke och drar benen efter sig, såsom i
Sverige, utan är rask i sina rörelser, så att det är en lust att se därpå.
Också är hans arbete öfvervakadt af basar, som ej tåla något slarf. Jag
försökte en gång i en fabrik att tala med en svensk arbetare, men han
pekade på basen och lät mig förstå, att om han gaf sig till att prata med
mig eller någon annan, så blefve han snart afskedad.
[Illustration: Montreal. Se sid. 45.]
En svensk arbetsförman i Amerika sade till mig: »När vi få nya arbetare
från Sverige, så hålla de på en hel dag med att göra det, som vi uträtta på
två timmar. Men när de fått vara här en tid, så är det samma fart i dem.»
Af en sådan arbetsamhet mår arbetaren i alla afseenden väl. Hans
själfkänsla stärkes. Han känner, att han duger till något. Han ser resultat
af sitt arbete, ett resultat, som han med stolthet kan peka på, och han har
god inkomst. Detta gifver sig uttryck i hans bref till hembygden, och det
sporrar andra att också försöka sin lycka. Så befordras emigrationen.
Men är det då omöjligt att till vårt land öfverflytta en likadan arbetslust
och duglighet? Ja, det synes nästan så.
De arbetarerörelser, som för närvarande genomgå vårt land, hafva icke till
mål att väcka kärlek eller intresse för arbetet eller glädje öfver att
genom samma arbete åstadkomma ett godt resultat. Tvärt om gå de ut på att
inskärpa hos arbetaren den tanken, att han skall med så litet arbete som
möjligt försöka förtjäna så mycket penningar som möjligt.
Till följd däraf arbetar den svenska industrien under så osäkra och svåra
förhållanden, att man må förundra sig öfver, att den kan hålla sig uppe.
Och det hämnar sig allra värst på arbetarne själfva, hvilka icke kunna få
betaldt för den tid, de söla bort, utan endast för det arbete, som de
åstadkomma. Men när de nu höra, huru bra arbetare förtjäna i Amerika, hvad
under då, att de vända fäderneslandet ryggen och begifva sig dit? Att där
väntar dem ett arbete, som motsvarar förtjänsten, det tänka de icke på. Men
när de väl öfvervunnit de första svårigheterna och riktigt kommit in i den
amerikanska farten, då går det bra, då må de väl, då skrifva de hem och
tala om, huru bra de ha det i Amerika, emot hvad de hade i Sverige. Och
verkan däraf visar sig snart hos dem, som mottaga brefven.