Sjukdom ombord. -- Ankomst till New York. -- Bridgeport Conn. -- Providence
R. I. -- Proctor Vt.
En resa med de nya danska båtarna från Kristiania till New York går på
9--9-½ dygn, när intet hinder tillstöter. Och fortare kan man just ej komma
med någon annan linje. När jag reste från New York lördag morgon den 31
december 1904 med Cunardlinjens snabbgående ångare Campania, så kommo vi
till Liverpools redd fredag kväll, in i hamn lördag morgon. Det var en
ovanligt god färd. Man sade, att Campania ej på sex år gjort dess make.
Passagerare, som skulle till Sverige, foro omedelbart med bantåg till Hull,
där ångbåt låg färdig att afgå till Göteborg. De anlände till Göteborg
måndag f. m., alltså efter nio dygns resa.
Men det går icke alltid så där utan hinder. En envis tjocka -- stundom
äfven hård storm -- kan förlänga resan flere dygn. Vi hade ingen storm, men
en envis tjocka. Farten måste, medan tjockan varade, inskränkas till
hälften, och det sinkade oss mer än ett dygn. Emellertid var detta
jämförelsevis ganska lindrigt. Cunardångaren Ivernia, som samtidigt var på
väg till New York, råkade på New Foundlands bankar ut för en sådan tjocka,
att den måste ligga stilla i fyra hela dygn.
Ett annat hinder tillstötte också. Det försenade oss flere timmar, men hade
kunnat bli mycket svårare.
[Illustration: Vy af staden Proctor Vt. Se sid. 24.]
Att sjukdomsfall inträffat ombord, det visste vi. Men hur det förhöll sig
med sjukdomen, därom gingo obestämda rykten. Man hviskade om smittkoppor
och karantän och dylikt. Jag trodde, att alltsammans endast var en
tillställning för att göra alla ombord villiga att låta vaccinera sig.
Emellertid blef jag tagen ur min villfarelse, då vi på måndags morgon
nalkades land och den gula flaggan hissades på förmasten. Denna flagga
betyder, att det är smittosam sjukdom ombord. Nu började vi litet hvar bli
oroliga för en möjlig karantän. Detta är det svåraste äfventyr, man löper
på en resa till Amerika. En amerikansk medicine professor ombord berättade
för mig, huru för någon tid tillbaka ett kolerafall hade inträffat på en af
de tyska ångarne med den påföljd, att ångaren med samtliga passagerare
måste läggas i karantän under 10 dagar.
Emellertid blef det icke så farligt för oss. En amerikansk läkare kom ut
till vår ångare, anställde en grundlig(!) undersökning, som slutade därmed,
att endast de passagerare, som bodde i samma afdelning af tredje klassen,
där koppfallet hade inträffat, fördes i land till karantänplatsen på Long
Island. De voro 200 personer -- judar allesamman -- och skulle ligga i
karantän 6 dagar. Det blef en extra kostnad för ångaren på 1,200 dollars --
en dollar pr dag och passagerare.
När läkareundersökningen pågick, måste alla tredje klassens passagerare
marschera förbi de bägge läkarne i led på två och två. Det blef en lång
procession. Den skulle också passera uppför en trappa, och det måste »gå
undan», såsom man säger. Sådant var icke alla i smaken. Ett par svenska
fruntimmer vände sig till mig och sade högst förgrymmade: »Här blir man
föst såsom boskap». De kunde icke sätta sig in uti situationen.
Besättningen lämnade all den hjälp, som kunde begäras, med att lyfta saker
och barn uppför trappan o. s. v. Men om någon stannade för att prata eller
titta, så fattade en sjömansnäfve honom i armen eller lade sig en
sjömanshand på hans rygg och hjälpte honom vidare, och det kallades af
somliga för »fösning». Jag blef riktigt ledsen på de två svenska kvinnorna.
En sådan där händelse är ju alltid obehaglig, och enda sättet att göra
obehaget så drägligt som möjligt är att tåligt finna sig i det oundvikliga
och lyda kommando.
Många berättelser med klagomål äfven i andra afseenden, det är min
öfvertygelse, bero säkerligen på passagerarnes oförstånd eller på deras
eget förvållande.
[Illustration: Marmorgrufvan i Proctor. Se sid. 24.]
Vid ankomsten till New York möttes vi af åtskilliga vänner, och det kändes
underligt att nu igen för tredje gången vara i Amerika. Vi fördes direkt
till pastor Ellströms hem i Brooklyn. Hvilken rusning och hvilket buller!
Stora, väldiga arbetsåkdon skramla på de ytterst illa stenlagda gatorna, så
att man kan bli bedöfvad. Elektriska spårvagnar löpa i alla riktningar, så
att man är i fara att bli öfverkörd af en, medan man försöker att vakta sig
för en annan. Och så uppe i luften de upphöjda järnvägarna med deras
bullrande, långa tåg, som draga mer än en million passagerare hvarje dag.
Det är icke möjligt annat, än att allt detta skrammel och väsen, all denna
rusning och brådska måste göra människorna nervösa. Nu har man ock byggt en
underjordisk, dubbelspårig järnväg, som går under New York. Den skall gå
vidare under floden East River och dyka upp i Brooklyn. Jag har talat om
den i mina reseskildringar från 1901. Vidare håller man på att grundlägga
en ny, väldig bro mellan New York och Brooklyn. Det är, som om inga
kommunikationsmedel räckte till för denna oändliga, forsande ström af
människor.
I Brooklyn voro vi på tisdagen (den 26 juli) ute och åkte och besågo bland
annat Greenwoods kyrkogård, den finaste kyrkogård, som finnes i världen.
Den är något rent underbart. Ej långt därifrån åkte vi genom en härlig
park, som jag icke förr sett. Öfverallt i Amerikas stora städer lägger man
stor vikt på att äga vidsträckta och vackra parker. Och det bästa af allt:
i dem få inga rusdrycker förekomma. När skola vi i Sverige en gång komma så
långt? Hos oss är det snarare så: vill man ha en krog, så anlägger man en
park, ty en park utan krog är nästan ett nonsens. Dock förekommer sådant,
ehuru sällsynt. I Gäfle t. ex. ha vi allt hittills lyckats bevara vår
härliga stadsträdgård från någon krog. Men sedan omkring 30 år tillbaka
finnes ett stadsfullmäktigebeslut, att staden skall bygga ett värdshus där.
Ännu har dock detta beslut ej blifvit verkställdt.
En annan härlig sak i de amerikanska parkerna är, att folket får slå sig
ned i gröngräset utom på de nysådda tegarna. Det är klart, att man
därigenom blir tvungen att oftare så om tegarna. Men det är ringa besvär
och kostnad i jämförelse med den glädje och nytta, som folket, och i
synnerhet barnen, ha af att få tumla om på gräsmattorna. När skall det hos
oss komma därtill? Nu äro alla besökande inskränkta till de sandiga
gångarna.
På tisdagen voro vi inbjudna till middag på Fridhem, ett utmärkt trefligt
hem för tjänarinnor, som missionsförsamlingen i Brooklyn äger. Där mottagas
på det vänligaste tjänsteflickor, som komma från Sverige för att söka
plats, likaså svenska tjänarinnor, som för tillfället äro utan plats, eller
som vilja taga sig någon hvilotid. Där få de alla goda råd, där äro de ock
eftersökta af amerikanska fruar o. s. v. I ett för allt betala de 3-½
dollars i veckan, ett ofantligt billigt pris, som dock är tillräckligt, för
att anstalten skall bära sig. Huset, som har 16 rum jämte 2 badrum
o. s. v., är en heder för församlingen. När jag 1901 var i Amerika, så
bodde Fridhem i hyrd lokal. Sedan dess har församlingen köpt detta nya hus
jämte ett därintill beläget, som användes till pastorsboställe och
innehåller 17 trefliga rum.
Redan på onsdagen måste jag fara vidare till Bridgeport, en stad som jag ej
förr sett. Därifrån nästa dag till Providence R. I. I bägge dessa städer
predikade jag i stora amerikanska kyrkor, som välvilligt upplåtits, och som
voro fullsatta af svenskar.
[Illustration: Sjukhuset i Proctor. Se sid. 24.]
Dagen därefter var jag i Boston. Där fick jag icke heller stanna längre än
till nästa dag, då jag reste till Proctor i Vermont. Det är en ny stad,
landtlig, treflig, utmärkt vackert belägen i en natur sådan, att man nästan
måste tro sig vara i Ångermanland. Staden är anlagd af en man vid namn
Proctor, en från början fattig pojke, som här fann oerhörda marmorberg och
genom dem blifvit mångmillionär. Härifrån skeppas marmor ut till nästan
alla världsdelar. Arbetarnes villkor äro synnerligen goda. Den kontanta
betalningen är visserligen icke så stor, att den icke på många andra
ställen är större. Men därtill komma andra synnerligen betydande ekonomiska
förmåner, hvilka göra, att arbetarne trifvas godt. Sålunda äro genom
bolaget alla arbetare olycksfallförsäkrade utan något bidrag från deras
egen sida. I händelse af olycksfall erhåller arbetaren half aflöning, så
länge han ligger sjuk. Dör han, så får familjen 500 dollars (= 1,875 kr.).
Bolaget har anlagt nödiga butiker för stadens behof, men har däraf ingen
annan inkomst än 4 proc. af byggnadskapitalet samt en mycket måttlig hyra
för lokalen. All vinst af affärsrörelsen delas mellan arbetarne i mån af
deras inköp. Sålunda återfingo dessa för år 1903 ej mindre än 10 proc. af,
hvad de vid sina köp hade utlagt. I staden fanns ett fattighus med två
gubbar och tre af sin förrymda moder öfvergifna barn. För öfrigt funnos där
inga fattiga, som behöfde hjälp af andra. På alla sätt är där sörjdt för
arbetarnes bästa. I staden finnes ingen försäljning af rusdrycker, och det
är icke den minsta förmånen. Bostadshusen äro små trefliga villor, en för
hvar familj. Till stor del ägas de af bolaget och uthyras till billigt
pris. Hyrorna belöpa sig till ej fullt 3 proc. af, hvad husen kostat. Vill
någon arbetare skaffa sig eget hem, så bygger Proctor åt honom, såsom han
vill ha det, och sedan får han göra månatliga afbetalningar därå. När han
betalt 40 proc. af summan, skrifves huset på honom såsom ägare, och han får
för resten lämna inteckning, som belånas af sparbanken. Alla pastorer bo
hyresfritt. Sjukvården är på ett utomordentligt sätt ordnad, dels genom ett
utmärkt sjukhus, dels genom en här af sjuksköterskor, som vårda de sjuka i
deras hem. All sjukvård är kostnadsfri för arbetarne och deras familjer.
Bolaget har också byggt ett utmärkt hus för Kristliga föreningen af unga
män och bidrager årligen till verksamheten där med 2,000 dollars. Äfven på
flera andra sätt visar Proctor välvilja mot sina arbetare. Så t. ex.
skänkes på den årligen återkommande tacksägelsedagen en kalkon m. m. till
hvarje gift arbetare. Mig syntes Proctor vara ett paradis i smått.
Detta oaktadt hade just nu befallning ankommit från grufarbetarnes
fackförbunds chef, att alla arbetare, som tillhörde förbundet, skulle
strejka för att visa sig solidariska med strejkande kamrater på andra håll.
Befallningen träffade endast några italienare, men åtlyddes af dessa. Man
säger, att fåren äro dumma. Men så dumma äro de aldrig, att de betrakta
räfven såsom sin vän och hjälpare, medan han står och gnager köttet af
deras ben. Det är bara arbetarne, som göra det. Men det kommer väl en tid,
då de vakna. Och då kan det väl hända, att de upptäcka, att de kunna göra
sig nytta af huden på sina räfvar. På sid. 19, 21 och 23 kan läsaren se
några bilder från Proctor.
I Proctor mötte oss en svensk från Winnipeg i Canada. Hans namn var Andrew
Hallonqvist. Det var genom honom hela denna resa var planerad, och han var
vår outtröttlige och oegennyttige ledsagare eller förare genom nästan hela
Canada. Både jag och de mina stå i mycket stor tacksamhetsskuld till honom.
Men därtill återkommer jag längre fram.
Det vore ofantligt mycket mer att säga om de nu nämnda städerna, både hvad
angår deras borgerliga och kyrkliga förhållanden. Men jag måste skynda till
Canada. För resten har jag om New York, Boston och Providence skrifvit
vidlyftigt i mina förra skildringar, till hvilka jag hänvisar.