Hellig Olav. -- Resan öfver Atlanten. -- Ankomsten till New York.
Men jag återvänder till Hellig Olav. Den är byggd år 1902 och är
fullkomligt modern. Den är 153 meter (515 fot) lång, 17-½ meter (58 fot)
bred, har dubbla bottnar utefter hela längden och är indelad i många af
hvarandra oberoende, vattentäta rum, har en maskin om 8,000 hästkrafter och
gör 15--16 knops fart.
Allt är inrättadt med så stor bekvämlighet som möjligt. Båten är byggd i
England och har kostat omkring fem millioner kronor. För det priset bör man
också få något. All belysning sker genom elektriska ljus i alla klasser och
hytter och salar. I första klassens hytter på öfre däck finnes bredvid
ringledningen telefonlur, så att betjäningen icke behöfver springa upp till
hytten, när man ringt, utan genast genom telefon kan få veta, hvad man
vill.
Hellig Olav har ett mycket stort antal hytter för tredje klassens
passagerare. På sid. 10 ser läsaren, huru en sådan ser ut. Anordningarna i
öfrigt äro äfven sådana, att jag öfverallt bland dess passagerare hörde
belåtenhet uttalas. En riktigt omdömesgill person var predikanten
Vincentius från Mönsterås, som nu reste tillbaka till Amerika med hustru
och sex barn. Han var tredje klass passagerare och hade en stor hytt. Och
han var mycket belåten. Själf vistades jag ju också mycket i tredje
klassen. I allmänhet måste hvarje klass' passagerare hålla sig inom sitt
område, men jag hade på särskild framställning fått bolagsstyrelsens
skriftliga medgifvande att vistas ungefär, hvar jag ville, för att predika
Guds ord. Och jag var därför i tillfälle att se, huru det var.
Hurudan maten är i tredje klass, torde läsaren finna af följande matsedlar,
tagna ur högen:
En söndag: _Frukost_: Smörgås med pålägg, fiskbullar, kaffe. _Middag_:
Soppa med makaroni, oxbringa med sås och potatis. _Kvällsvard_: Smörgås med
pålägg, ragout, te.
En torsdag: _Frukost_: Smörgås med pålägg, kalfkött med ris, kaffe.
_Middag_: Köttsoppa med kål eller ris, färskt kött med pepparrotsås och
potatis. _Kvällsvard_: Smörgås med pålägg, lamkött med bruna bönor, te.
[Illustration: Tredje klass matsal på Hellig Olav.]
Till hvarje måltid hör godt råg- och hvetebröd. Hvarje dag kl. 3 e. m.
serveras kaffe med bröd. Kl. 10--3 hafresoppa och mjölk för sjuka och för
barn.
Af matsalen i tredje klass ser läsaren en bild på denna sida. För
snyggheten finnes inom samma klass utom tvättställ m. m. äfven badrum, fem
till antalet.
Kaptenen var en synnerligen älskvärd och angenäm man, tämligen ung. De
öfriga officerarne om bord voro också mycket hyggliga. Skulle någon af de
underordnade gifva anledning till befogade klagomål, så är jag viss, att
den förfördelade kan påräkna ögonblicklig rättelse, om han vänder sig till
befälet. Men hvad ingen kapten och inga anordningar kunna hjälpa, det är
den ohyggliga sjösjukan. När den kommer på och passagerarne börja kräkas
öfver hvarandra, då hjälper ingenting annat än tålamod.
Det är ett intressant kapitel att studera folklifvet på en sådan här båt.
Här resa hela familjer, som gå okända öden till mötes. De hafva sålt allt
sitt i fäderneslandet och hoppas nu att få det bättre i Amerika. Här resa
hustrur med barn. Deras män ha rest några månader eller år förut, de ha
kommit sig för i det nya landet och hämta nu de sina till sig. Dessa äro
ett stort antal, och att hustrurna äro glada att nu få återförenas med sina
män och få igen pappa åt sina barn, det är naturligt. Till dessa hörde en
ung norsk fru med två älskliga små barn. En annan fru (judinna), som jag
talade med, hade med sig sju barn, det äldsta 11 år, det yngsta 5 månader.
Hon var ryska. Hennes man var skräddare och hade kommit sig så pass för i
Amerika, att han förtjänade 15 dollars i veckan. Man tänke sig, hvad det
vill säga för en hustru att med en sådan skara barn ensam, utan hjälp, göra
en sådan resa. Men »det måste gå», sade hon. Och så gaf hon sig till tåls.
Hvad ville hon annat göra?
Här resa vidare ensamma män och kvinnor, som utvandra för att med de
krafter, de äga, söka en bättre utkomst, än de kunnat finna i sitt
fädernesland. Skola de lyckas? Skola de misslyckas? Lyckas de, så får man
höra af dem. Misslyckas de, så försvinna de.
Slutligen hade vi bland emigranterna några barn. Alltså hade vi en tioårig
flicka, som reste till sina morföräldrar i Minnesota, likaså tre moderlösa
barn -- två gossar om 11 och 10 år samt en flicka om 8 år -- som reste till
sin far i New York, dit han förut utvandrat för att söka utkomst för sig
och sina små.
»Men, frågar någon, är det då icke farligt att sända ut små barn på en så
lång resa?» Nej, icke alls. De få så många »tanter» och »farbröder» om
bord, att de ha det riktigt bra. Till mig skref en fru från Stockholm om de
tre moderlösa och bad mig se till dem, hvad jag kunde. Det gjorde jag också
dagligen, och jag såg, att de hade det så bra, som de kunde önska. Likaså
den där tioåringen, åt hvilken jag blef farbror »på köpet». De åto och
drucko och sofvo och rustade och lekte och voro glada, alldeles som alla
andra barn. Dem fattades ingenting. I New York möttes de tre moderlösa af
sin pappa, och den tioåriga, som skulle till Minnesota, blef ej ensam.
Många af emigranterna om bord skulle också dit. Det går så bra, så bra. Jag
återsåg flickan sedan i S:t Paul, Minnesota.
[Illustration: Predikan om bord.]
Två gånger hvarje dag under resan höll jag korta bönestunder med
bibelförklaring om bord: kl. 9 på morgonen på däck, kl. 8 på kvällen i
tredje klassens matsal. En af passagerarne tog en fotografi af en sådan
bönestund på däck, Läsaren ser den på denna sida. En annan bild, en
förträfflig hvardagsbild, tagen af samme passagerare, kan läsaren se på
sid. 17. Det är tredje klassens promenaddäck.
När det första söndagens f. m. kl. 11 ringde till gudstjänsten -- det
skedde på en stor gongong -- passerade vi förbi det ställe, Rockall, där
ångaren Norge så nyligen hade förolyckats. Ombord på vår ångare hissades
flagg på half stång, ett uttryck af sorg öfver de många hundra, som funno
sin graf i hafvet, men också en maning till oss att besinna, huru snart det
kan vara gjordt att gå till botten.
Innan jag slutar detta kapitel, måste jag tillägga några ord om de
anordningar, man på Hellig Olav har för människornas räddning i händelse af
olycka. På hvarje resa måste linjens alla ångare löpa in i Kristiansand.
Där kommer en »sjörätt» ombord för att kontrollera, att lifbälten,
räddningsbåtar, brandredskap o. s. v. äro i full ordning. Efter ångaren
Norges undergång har denna undersökning blifvit mycket sträng.
För somliga större räddningsbåtars nedsättning i vattnet äro linjens ångare
försedda med de af den svenske ingeniören Welin i London uppfunna utmärkta
davitarna, som borde i lag vara påbjudna för hvarje passagerarefartyg. Med
sådana davitar kunna två man på 30--40 sekunder sätta båten i sjön, lastad
med folk och proviant; med de nu brukliga davitarna erfordras 8 à 12 man
och fyra gånger så lång tid. Dessutom sker sjösättningen med fullkomlig
säkerhet, äfven då fartyget rullar eller har slagsida.
Då Aberdeen-linjens nya ångare »Miltiades», utrustad med Welins »Quadrant
Davits», för någon tid sedan låg förankrad på Sidneys redd, utspelades
följande lustiga komedi. Det var söndagseftermiddag och hundratals
festklädda invånare hade kommit ut för att bese fartyget. Bland mängden
befunno sig också stadens mayor och fullmäktige samt en mr Chris, Sidneys
champion i simning. Tidningarna hade haft mycket att berätta om de nyheter,
som funnos att beskåda ombord på »Miltiades», och Welins davitar hade också
omnämnts såsom någonting högst förträffligt. För att underkasta detta
påstående praktisk pröfning, hade en medlem af hamnstyrelsen i all tysthet
vidtalat mr Chris att vid lämpligt tillfälle »ramla öfver bord».
I ett nu ljuder ett skärande skri akterifrån: »en man öfver bord».
Bestörtningen blir allmän, kvinnorna blekna, men genom villervallan tränger
signalen från båtsmannens gälla pipa. Innan man hinner draga andan, äro
fartygets tolf lifbåtar i vattnet och sträcka i kapprodd ut till den
olycklige. Och då fyra duktiga matrosarmar inom några ögonblick hugga tag i
mannen och omildt slänga honom ned på bottnen af båten, löser sig
spänningen ombord i ett skallande hurra. Kort därefter står mr Chris åter
på däcket och försäkrar, att han »aldrig hann bli ordentligt våt!» Så
kvickt gick det.
[Illustration: Det går stilla och lugnt. Se sid. 16.]
Det ingifver en känsla af trygghet att se dessa anordningar, och ett
svenskt hjärta känner sig stolt öfver att veta, att det är en svensk
uppfinning, som i tidernas längd säkert skall bli till räddning för
ofantligt många människolif. Det är bara förargligt, att någonting så
genomenkelt har låtit vänta på sig så länge.