Inledning. -- Olika linjer och båtar.
Canada är ett i allmänhet ganska obekant land, men det har på senare tider
börjat att tilldraga sig en allt större och större uppmärksamhet både i
Förenta Staterna och i Europa. I svenska tidningar har man ofta talat om
den ständigt växande emigrationen dit. Berättelser om och från Canada, som
man läst i samma tidningar, ha gått stick i stäf emot hvarandra. Somliga
hafva berömt landet, andra hafva klandrat det med lika stor ifver. Ja, man
har till och med satt i fråga att på allmän bekostnad skicka lämpliga
personer ut till Canada för att närmare studera dess förhållanden, på det
att man måtte kunna gifva den svenska allmänheten säkra underrättelser. Hos
mig uppstod af denna och andra anledningar en önskan att en gång få se
detta land och göra en resa genom detsamma. Den tanken hade jag redan då,
när jag år 1901 besökte Förenta Staterna.
Sedan det hade blifvit bestämdt, att jag skulle resa, meddelade jag mig
strax med vänner och bekanta dels i Canada, dels i Förenta Staterna. Ty
komme jag till Canada, så var det klart, att jag äfven skulle besöka
Staterna.
Nu gällde det att välja ångbåtslinje. Jag kunde nämligen resa öfver England
direkt till Canada med den s. k. Canadian-Pacific-linien. Men jag kunde
också taga vägen öfver New York för att från New York med järnväg färdas
vidare till Canada. Jag beslöt mig för det senare.
Men åter hade jag ett val att göra mellan de många linjer, som gå mellan
Europa och Förenta Staterna. Som bekant, har England flere ståtliga linjer.
Tyskland har också på de senare årtiondena uppträdt såsom täflande med
England. Emellertid har redan länge en dansk linje existerat, och denna har
under de sista åren lagt sig till med tre nya, präktiga båtar, Oscar II,
Hellig Olav och United States. Linjens namn är _Skandinavien Amerika
Linjen_. Den har sitt hufvudsäte i Köpenhamn med agenturer i Sverige,
särskildt i Stockholm.
Efter åtskilligt funderande valde jag denna linje, sedan jag hade erfarit,
att en af dess båtar skulle gå från Kristiania just vid den tiden, då det
var lämpligast för mig att resa.
[Illustration: Det bär af.]
Den 14 juli skulle ångbåten gå. Det var Hellig Olav, en synnerligen präktig
båt. Jag är verkligen glad, att jag kom att välja denna linje. Emellertid
hade den näst föregående danska båten, Norge, förlist utanför Skotland.
Mellan 6- och 700 passagerare hade drunknat, och människor sade mig: »Huru
vågar du resa med en sådan linje?» -- Jag svarade: »En olyckshändelse kan
inträffa på hvilken linje som hälst.» Att det ifrågavarande skeppsbrottet
verkligen var en olyckshändelse, torde framgå däraf, att den grundliga
undersökning, som i Köpenhamn företogs, ledde därtill, att kaptenen blef
fullständigt frikänd.
Hvar och en, som gifver sig ut på en resa, måste göra sig förtrogen med den
tanken, att han kan råka ut för en olycka. Risken är icke särdeles stor.
Lyckligtvis hända sådana där olyckor mycket sällan, men alltid är det
möjligt, att man själf kan komma att vara med vid ett dylikt tillfälle.
Hvarken jag eller min hustru eller min dotter, som ock följde med, kände
därför den ringaste fruktan, när vi stego om bord på den ståtliga ångaren.
Huru en sådan affärd tar sig ut, kan läsaren se af teckningen på sidan 6.
När man reser med en engelsk linje, måste man först fara öfver Nordsjön med
en Wilsonbåt. Och på dessa båtar behandlas emigranter ofta på ett
upprörande sätt. Sedan gå de i land i Hull och färdas därifrån på järnväg
till Liverpool, där de stundom måste tillbringa ett eller par dygn, innan
de få gå ombord på den Atlanterångare, som skall föra dem öfver till
Amerika. Detta allt är mycket besvärligt och förenadt med många obehag. Man
hör därför ständiga klagomål. Men Wilson-linjen är utan konkurrens mellan
Göteborg och Hull och kan därför göra, som den vill, och skratta åt alla
klagomål. Går man däremot med den danska linjen, så stiger man ombord i
Köpenhamn eller Kristiania eller Kristiansand, får sin bestämda plats och
ser sedan icke land, förrän man är i New York. Dessutom är det ej ringa
fördel, att besättningen är skandinavisk, så att man kan tala sitt eget
modersmål med dem utan att behöfva tolk.
Man har svårt att göra sig en föreställning om de stora Atlanterångarna,
därest man icke sett någon af dem. Hvilka väldiga kolosser! Och dock synes
man icke hafva nått gränsen. Alltjämt byggas större och större.
Cunardlinjen har nyss (1905) satt en makalös koloss i sjön. Den heter
Caronia. En föreställning om dess storlek torde läsaren kunna göra sig, när
jag på sid. 8 visar dess skorsten. Omkullagd kunde den tjäna som tunnel för
en dubbelspårig järnväg.
Att allting i första klass -- hytter, salonger, matsal, upppassning, mat
m. m. -- är luxuöst, alldeles öfverdådigt och öfverflödigt luxuöst, det
säger sig själf. Det är sig likt på alla linjer. Det är bara en sak, som
fattas: på första klassens promenaddäck finnas nämligen inga sittplatser.
Hvarje passagerare måste själf hyra en stol. Det kostar en dollar för
resan. Stolarna, som ägas af ett särskildt bolag, äro mycket tarfliga men
rätt bekväma att sitta i. Detta är sig också likt på alla atlantiska
ångbåtslinjer, och det vore en väldig reform, som säkert skulle hälsas med
glädje, om någon af linjerna själfva hölle stolar åt passagerarne. Det vore
en skandinavisk linje värdigt att gå i spetsen.
I andra klassen är också allting mycket präktigt, icke öfverdådigt men väl
förstklassigt. Anspråken växa alltjämt och konkurrensen tvingar bolagen att
följa med.
Af större betydelse än detta är dock den frågan: Huru har man det i tredje
klassen? Ty där reser det största antalet. Till svar på denna fråga skall
jag här lämna några upplysningar och råd, som emigranter göra väl att taga
vara på.
[Illustration: Se sid. 7.]
Det är med Skandinavien Amerika Linjen såsom med _alla_ andra. Den har
äldre och nyare båtar. De förra äro mindre, ej så präktiga eller bekväma
som de senare. Och dock voro de på sin tid utmärkta. Men anspråken stiga,
och hvad som berömdes för 15--20 år sedan, det klandras nu. Sådan är tidens
gång. Däraf komma nog de olika omdömena om en och samma linje. De äldre
båtarna hafva i regeln lägre priser. Det lockar många, och rimligt är ju
det. Men då få de nöja sig med att sakna många bekvämligheter, som de nyare
båtarne bjuda på. Det är så äfven, när man hyr en våning på land. Det
finnes billigare och dyrare våningar, och i en våning, där hvarje rum
kostar 100 kr., får man icke vänta att få det så fint och bekvämt som i en
våning, där rummen kosta 2- 3- 4-hundra kronor. Men när nu någon läst
beskrifningen öfver en resa med en af de modernaste båtarna och beslutit
sig för att resa med den linjen, så väljer han för prisets skull en af dess
äldre båtar. Där får han det inte så, som han läste i beskrifningen. Han
blir missnöjd och anklagar beskrifningen för lögn och hela linjen för skoj.
Och så uppstå de olika omdömena.
Det är därför nödvändigt, att hvar och en, som ämnar resa, gör sig på
förhand reda för, icke blott hvilken linje, utan äfven hvilken båt han bör
välja, samt i hvarje fall beräknar såväl fördelarna som kostnaderna. Det är
alltid förargligt att ha väntat bättre, än man får.
Men sedan man bestämt sig för en viss båt, så bör man också välja plats, ej
blott klass utan äfven plats. Inom alla de olika klasserna finnas nämligen
olika belägna samt olika bekväma och därför olika dyra platser. I första
klassen t. ex. finnas hytter på öfre däcket, hytter på de undre däcken,
hytter som ligga åt utsidan och hafva fönster på väggen, samt hytter som
ligga inåt båten och hafva sekundärt ljus. Därtill kommer, att det finnes
hytter med olika antal sängar (2--4--6 st.). Det är klart, att sådana
olikheter betinga olika priser.
På samma sätt gifves det olika platser inom tredje klass. Där finnas på de
moderna båtarna en stor mängd hytter med olika läge (åt utsida eller inåt)
samt med olika antal sängar (2--4--6--8). Dessa äro mycket snygga, fastän
enkla, synnerligen förträffliga för familjer, allrahälst om de hafva små
barn. Men så finnas där stora gemensamma sofsalar både i fören och i
aktern. De kunna innehålla 2--3 hundra sängar, alltsamman järnsängar, två
öfver hvarandra, indelade i kvarter med där emellan löpande gator. Där nere
ser det ut som i kasärner på lägerplatserna i Sverige. Och det går ju
mycket väl an, ehuru det kan ha sina obehag.
[Illustration: Tredje klass hytt på Hellig Olav. Se sid. 12.]
Det säger sig alltså själft, att man äfven inom tredje klassen har minst
tre olika klasser. Priserna äro också olika. Hvad alla hafva lika, det är
mat och gemensamhetsrum. Det är därför en villfarelse, när folk tror, att
alla tredje-klass- eller, såsom det vanligen kallas,
mellandäckspassagerare, skola hafva det lika i allt. Denna villfarelse gör,
att de, som få det sämre än andra, bli missnöjda och klaga bittert på hela
linjen. En klok resande skall därför se till, att han, innan han köper
biljett, får ett prospekt jämte planritning af båten med dess olika
lokaler, så att han på förhand kan göra sig förtrogen med, huru han kommer
att få det. Och så bör han ha »klara papper», som man säger. Ombord på
Hellig Olav voro tre tjänstflickor från Söderhamn (troende). De hade ett
bref från agenten, som lofvade dem plats i ett rum, där de skulle bli 8,
högst 10 personer: Något sådant stod icke i biljetten, som endast lydde på
mellandäck. De fingo sig anvisade sina platser i ett af de stora
gemensamhetssofrummen i aktern. Då vände de sig till mig och visade mig
brefvet. Jag gick därmed till pursern, den man, som har den ekonomiska
förvaltningen om hand, och de blefvo öfverflyttade till en förträfflig hytt
med två fönster.
Alltså: man skall ha klara papper och icke »tro» mer, än hvad som står
skrifvet. Men har man klara papper, då skall man göra sina rättigheter
gällande utan att pruta. Man har ingen tack för, att man icke »står på
sig», och öfverallt kan man råka ut för underordnade tjänstemän, som
krångla. Det kan hända både på ångbåtar och på järnvägar. Bolagen rå icke
för sådant. Det sker mot deras vilja, och man _gör dem en god tjänst_, om
man anmäler det.
En annan sak, som gifver -- äfven på de bästa båtar -- anledning till beröm
å ena sidan, klagomål å den andra, är att den enes och andres resa sker
under så väsentligt olika väderleksförhållanden. Den ena gången är hafvet
lugnt, vädret godt, nästan ingen sjösjuk. Då kan man ha uppe ventiler
öfverallt samt hålla rent i alla vrår. Öfverallt är det luftigt och skönt.
Då smakar också maten bra och betjäningen är förträfflig. En annan gång är
vädret ruskigt, det stormar och går sjö. Större delen af passagerarne äro
sjösjuka samt ligga där och kräkas om hvarandra och öfver hvarandra.
Sidoventilerna måste stängas till, på det ej sjön må slå in. Det blir
osundt, förfärligt osundt. De inre ventilationsapparaterna, huru
förträffliga de än må vara, förslå icke. Öfverallt ropas på betjäningen,
och den räcker icke till. Så skrika barnen omkring redlösa mödrar, som ej
kunna hjälpa dem eller hålla dem rena. Af deras orenlighet förpestas luften
än ytterligare. Under sådana förhållanden te sig sakerna helt annorlunda.
Nu komma klagomål öfver orenlighet, osund luft, dålig betjäning, osmaklig
och dålig mat o. s. v. Och de klagande äro icke de sjösjuka, ty dessa sakna
i allmänhet reflexionsförmåga, utan klagomålen komma från dem, som äro
jämförelsevis friska, i synnerhet om de gå med en smula kväljningar i
maggropen.