Jag klippa var i forna urvärldstider,
träd eller buske i en okänd skog...
en våg, som skummig mot graniten dog,
min fiende, den äldsta som jag lider.
Där ginstens snår alltjämt sin skugga sprider
som rofdjur jag en gång mitt byte slog.
I sjö och träsk min tröga kropp jag drog,
ett urtidsodjur trött på urvärldsstrider.
Nu är jag mänska. Jag har nått till randen
af rymdens haf långs trappan hvilken stiger
med skikt på skikt ur djupens bundna värld.
Den längtan lyder jag, som bor i anden --
mot tomheten, som skum och ödslig tiger,
alltjämt jag ser, af frihetstrånad tärd.
Som synes är Anthero de Quentals tro på utvecklingen och på den slutliga
befrielsen inte af det glädjefyllda slaget, och han slösar inte med
förhoppningar och löften. Den storslagna bild han begagnar i sin sonett
-- trappan som reser afsats öfver afsats -- tyckes ge oss förklaringen.
Saken är helt visst den, att Quental var alltför djupt genomträngd af
sin tids determinism; icke för intet var hans tid 60-, 70- och 80-talet.
Hans tanke bar i alltför hög grad prägeln af tidens tanke för att kunna
helt anamma den buddhistiska spiritualism han omfattade med sin känsla.
För Leconte de Lisle och för Jean Lahor betydde »buddhismen» poetiska
formler och känslouttryck, i hvilka de gåfvo den förnimmelse af intighet
och obeständighet, hvilken de erforo inför skådespelet af världen och
människan. För Anthero de Quental var det fråga om en tro. Han sökte en
tro, som samtidigt gaf hans tanke förklaringen på världsförloppet och
tillfredsställde hans känslas behof. Han sökte till den ändan förbinda
utvecklingsläran med antagandet af ett besjäladt världsförnuft och ett
transcendent godt, och han konstruerade den utveckling från bundenhet
mot frihet, om hvilken den citerade sonetten talar.
Hans tanke utslätade motsägelsen, som denna förening af skilda element
hyste; han fortfor att upplefva den med sin känsla. Knappast någonstädes
möta vi i hans dikter från denna tid den ro, som förvissningen skänker.
Ständigt har hans dikt den tragiska oro, som är återspeglingen af en
inre tvedräkt.
Orden »klagoskrin», »stön» och »suckar», »vefylld trängtan» och
»beständig trånad» äro favorituttryck särskildt under detta skede. I en
räcka sonetter med öfverskriften _Dödens lof_ firas döden som den makt,
hvilken förlossar de kvalfyllda själarna och skänker dem den åtrådda
gemenskapen med Idéen. I andra sonetter, t.ex. _Kontemplation_, samlar
han i brinnande och ångestfyllda vers de bundna väsendenas lidelsefulla
rop på den frihet och klarhet, som de endast ana men icke skåda. Naturen
vrider sig i en oaflåtlig vånda, och denna smärtsamma vånda är också
hans: