Vi äflas fåfängt. Som ett töcken är
på allting ovisshetens dimma gjuten.
Vår själ, hur än hon traktar oförtruten,
sig själf, sig själf i evig glöd blott tär.
Vår tanke, som oss högt i rymden bär,
förgår, som rök förgår med vinden fluten,
och viljan är en våg, som faller bruten
i formlöshet tillbaka från hvart skär.
I vänner, själen är en härlig sång --
dess höga maning bjuder oss att vinna
hvad vi af evigt godt ha drömt en gång.
Men stel står öknen rundt kring oss. Vi finna
oasen ej, och öfver man som kvinna
det stumma ödet sjunker med sitt tvång.
Men redan nu läste Quental och tillägnade han sig Hegel. Hur gingo dessa
båda tankar ihop, Hegels och Proudhons? Det är ett mysterium, svarar han
själf, förklarligt genom min ungdom och min lidelsefullhet. -- Att denna
lidelsefullhet inte tempererades genom motsatsen, är tämligen tydligt,
och hans oro kunde endast växa.
Så mycket starkare växte hans vilja att nå en tillfredsställande
utjämning. Den fick stöd i en händelse, som uppref Quentals hela väsen
och lät honom se sig själf i ett alldeles nytt ljus. Ett svårt nervöst
lidande försänkte honom i ett tillstånd af djupaste svårmod. Hela hans
tidigare lif tycktes honom »intigt» och själfva tillvaron öfver hufvud
taget föreföll honom »obegriplig». Under den kamp, som jag -- säger han
-- under fem eller sex år hade att bestå med min tanke och min känsla,
fördes jag till en ödslig pessimism; jag försjönk i förtviflan inför
lifvets stora problem. -- Då detta skede började, var Quental
trettiotvå år.
Vägen ut ur sin hopplöshet och förtviflan sökte Quental hos
»naturalismen». Den var både Goethes realistiska förhållande till lifvet
och Darwins naturvetenskapliga världsförklaring. Ingendera formen gaf
honom den slutliga visshet han sökte. Väl var hans katolicism död.
Men hans känsla lefde. Han sade sig, att naturalismen, som saknar
»religiositeten» -- innerligheten -- hvarken förmår skänka stöd åt
samvetet eller tillfredsställa känslan. Och så grep han till dem,
hos hvilka känslan är allt, och började studera mystikerna, både
västerlandets och orientens. Detta studium fullständigade Quental med
läsningen af Leibniz, hos hvilken han tyckes ha återfunnit mystikens
grundåskådning.
Resultatet Quental nådde, blef det slutliga resultatet. Han hämtade hos
mystikerna föreställningen om alltings väsensenhet; han hämtade hos
Leibniz tanken, att hvarje del af universum speglar det hela, och att
hvarje moment både bär i sig det, som har inträffat, och rymmer inom sig
fröet till det, som kommer att ske. Naturalismen nedsjönk till en
förklaring som endast förmådde ge yttre relationer, och som sanningen
framstod för honom den öfvertygelsen, att anden är verklighetens
förebild, och att naturen blott är en fjärran efterbildning af den, en
dunkel och ofullkommen symbol. Mot bakgrunden af denna åskådning ter sig
världsförloppet som den andens eviga sträfvan ur träldom mot frihet,
hvilken tecknats i sonetten _Utveckling_ (också originalet har den tomma
fjärde raden -- konstnären Quental är icke lika ofelbar som Leconte,
om hvilken han ibland påminner oss):