O, röster ropande ur vind och lund!
Er sång, som bräddad tycks med smärtors råga,
mig gaf en kvalfylld sömn i nattlig stund,
och då lik min mig syntes eder plåga.
O, skymningstyngda sång ur varats grund,
i dig de stumma tingens väsen låga.
Gåtfulla, höga hymn, är du en fråga,
ett stön -- ett klagoskri ur världens rund?
I det oändliga en ande bor:
ur alltets gång en vefylld trängtan gror --
den är en frihetssuck från varats trälar.
Mitt väsens rop är rop ur samma kval,
röster från hat, från skog, från berg och dal,
min själs befryndade, o fångna själar!
I dessa och andra sonetters starka framhäfvande af frihetsbegärets kval
och befrielseprocessens smärta ligger, synes det mig, en antydan om den
inre söndringen. Ett sådant antagande gåfve oss en förklaring till
diktarens död.
Oliveira Martins uttalar sig om den med vännens förbehållsamhet. Men kan
det inte ha varit så, att Quental till sist nådde den _medvetna_
insikten om den motsägelse, som hans spiritualistiska evolutionstro
dolde? Och kan det inte tänkas, att hans förtviflan inför detta nya och
sista misslyckande blef honom öfvermäktig? Det hade då varit hans
brinnande och stolta andes vägran att finna sig i ovissheten och hans
sanningstörstande väsens oförmåga att slå af på sitt kraf, hvilka satte
pistolen i hans hand. Anthero de Quentals personlighet samlade många
inflytelser, ur hans egen tid och ur gångna tider. Han hade upplefvat
både sin egen känsla och sin samtids tanke. Och han tillhörde en släkt,
som under seklernas lopp skänkt kyrkan ett helgon och ett halft dussin
berömda mystiker samt för resten varit rik på svärmare, själfmördare och
poeter.
* * * * *
Eugenio de Castro äger ingenting af Quentals höga allvar. Men det finnes
i alla fall en princip, som han aldrig upphör att med oomkullrunkelig
följdriktighet dyrka och tillämpa.
Han har den lilla svagheten att alltid vilja vara up to date, och mera
än så: att vara det nyaste och märkvärdigaste öfver hufvud, som
förekommer. Nya former och rytmer äro nödvändiga, förklarar han i ett af
sina företal, det behöfves rim, som ringa med en ny klang; ord, som
aldrig förut ha ljudit, skola uttrycka de nya sensationer, som poeten
bör kunna förnimma och förstå att meddela.
Man behöfver inte känna symbolism och dekadens från andra länder för att
se hvart det bär. Castro fäktar som en ursinnig för att få tag i de nya
förnimmelserna och de ohörda orden. -- I formsköna dikter, svällande och
pösande som snömos, firar han »den förfärliga månen, den hemlighetsfulla
ödesdigra stjärnan med de vackra händerna». Han uppvaktar en »gåtfull»
kvinna, som på hans passionerade begäran om ett svar afslöjar sin
föraktmättade och lidelsefulla själ i orden: »Jag skulle önska att lefva
vid Nordpolen, i ett drifhus af kristall»... Han dyrkar rara växter,
t.ex. »polarblomman», som han placerar »mellan tvenne lampor, af hvilka
den till höger har en röd och den till vänster en azurfärgad glob». Och
när han gör erotisk poesi, är det framför allt den älskade kroppens
marmorkalla och likfärgade hud, som eggar honom.
Man har anknytningen nära till hands: d'Annunzio, Huysmans; ej heller
behöfver man tveka om grunden under det hela. Att »uttrycka nya
sensationer» är en gång för alla ingen småsak, emedan »sensationerna»
för det mesta äro gamla som gatan och t.o.m. ännu äldre. Att uttrycka en
»ny» sensation kan i själfva verket endast bli att ge ett våldsammare
uttryck åt en gammal och bekant. Metoden måste således i största
allmänhet helt enkelt bli att öfverdrifva: sensationerna styras ut i
främmande regioners färger, omskrifvas i prunkande bilder etc. --
resultatet är exotism, symbolism, dekadens, hvilket allt åter blott är
de olika sidorna af den samma sak, den nyromantiska trånad, hvars väsen
är att förkläda hvardagens händelser och stämningar i ett
maskeradupptågs brokiga och för det mesta mer eller mindre skrikande
prakt.
På karnevalsvimlets berusning för alla sinnen följer som det oundvikliga
resultatet ledan. Man ser sig om efter något annat. »Min hy skall
förlora sin färg af död», säger i en af dikterna den sfinxmässiga
hjältinnan, »och skälfvande af lidelse skall jag skrida dig till möte,
som fordom i legenden drottningen af Saba vandrade mot Salomo.» Efter
ett mellanspel af litterär katolicism i noggrann öfverensstämmelse med
berömda mönster återupptar Castro det anslag han hade berört i den
citerade dikten, och i drottningen af Saba och hennes kärlek till den
judiske konungen förkroppsligar han sig själf och sin trängtan bort ur
de artificiella paradisen, hvilkas fröjder han alltför länge njutit.
Dramat _Belkiss, drottning af Saba, Axum och Hymiar_ -- man ser redan i
titeln poetens förkärlek för de sköna termerna -- fogar ytterligare ett
par namn till förteckningen öfver hans mästare. Mæterlinck har levererat
mycket af formen för detta teaterepos. Flaubert har stått till tjänst
med en god del af rekvisita. _Den helige Antonius_ och _Salammbô_ gå
båda två igen. Och med citat ur d'Annunzios sonetter af typen _Animal
triste_ kunde man i några rader sammanfatta innehållet, som är ledan
efter njutningen.
Det som är Castros egendom i denna på reminiscenser rika dikt, är den
öfvermåttan energiska tonen. De sällsyntaste plantor, de märkvärdigaste
ädelstenar, de mörkaste rysningar och de ovanligaste gudar förevisas och
beskrifvas med en outtröttlig ifver.
Belkiss förtäres af en omättlig passion, lidelsen för kung Salomo. Hon
når också till sist den med så starka färger skildrade lyckan att slutas
i Salomos armar och hvila vid hans hjärta. »Men hennes oro stillades ej.
Hon upplefde aldrig mera ett ögonblick af glädje. Hennes hjärta fylldes
till bräddarna af sorg: det var som om hon i sitt eget väsen hade
upptagit alla mänskliga väsens ve.» Och den på en gång banala och
spetsfundiga moralen blir denna: förtärda af sin längtan, sträfva
människorna mot lyckan: för att finna blott den besvikelse, som är att
se sina begär tillfredsställda och samtidigt känna omöjligheten att
finna nya begär utmanande en ny tillfredsställelse.
Det lilla dramat är, med sin pompösa hållning och sin uppstyltade
slutledning, en ganska löjlig historia. Men de långa, melodiöst flytande
replikerna dölja ofta en vacker och melankolisk poesi, som alls ej lider
af kontrasten med det forceradt litterära i diktionen. När allt kommer
omkring beror detta kanske därpå, att det, som förefaller oss att vara
en skrattretande bombasm, på nog så många punkter är blott det otvungna
uttrycket för ett folklynne, som har så mycket mera lefvande fart än
vårt.
Förnäm är Castro trots sina distingerade later och sin valda ordbok ej.
Quental har oändligt mycket mera af den födde ädlingens afvisande
hållning i sin svårtillgängliga, höga poesi. Eugenio de Castro talar
till den litterära publik, för hvilken Mallarmé eller Mæterlinck är det
utsökta sista ordet...
7. 9. 06.