[Anthero de Quental: _Os sonetos completos_. Publicados por J. P.
Oliveira Martins. Lopez & C:a, Porto. -- Eugenio de Castro:
_Belkiss, rainha de Sabá, d'Axum e do Hymiar_. Antonio Maria
Pereira, Lisboa.]
Det moderna Portugals litteratur är för oss föga mera än två eller tre
namn: Anthero de Quental, Theophilo Braga, Eugenio de Castro, och kanske
ytterligare något som vi känna tack vare Göran Björkmans förtjänstfulla
verksamhet som öfversättare af sydromansk poesi. Måhända låter således
en hastig afstickare till det fjärran Lusitania försvara sig.
Braga är inte endast poet utan också lärd humanist och politiker, hans
författarskap torde omfatta åtskilliga tiotal volymer. Och vi skynda att
gå förbi honom. Quentals diktning bevaras i tre små band, bland hvilka
hufvudverket _Sonetterna_, och Castro ha vi bekvämt tillgänglig dels i
dramat _Belkiss_, dels i ett antal prosaöfversättningar af lyriska
dikter, nyligen offentliggjorda i _La Revue de Paris_. Vi hålla oss till
dessa två.
Anthero de Quental dog år 1894, och Eugenio de Castro började dikta
redan något år tidigare, men de båda skalderna tillhöra två vidt skilda
epoker med alldeles olika färg.
Castro företräder de strömningar, som från tiden omkring 1890 ge ny fart
åt litteraturen i alla länder -- man sammanfattar dem vanligen under
nyromantikens namn. Denna nya epok utgör i mycket en reaktion mot det
närmast föregående skedet; i synnerhet detta bestämmer dess karaktär.
Det tidigare skedet var -- i litteraturen -- naturalismens tid, och vi
veta, att dess diktare gjorde anspråk att uttrycka det mänskliga i
exakta formler. Det, som inte lät sig indraga i en sådan formel,
förnekades. Den räkneuppgift, som är knuten vid Taines namn, är en
ekvation af första graden, och x bestämmes ledigt med tillhjälp af tre
kända kvantiteter. Den vetenskapliga åskådningen behärskar 1850-, 60-,
70- och 80-talet. Reaktionen mot den är ett känslans uppror mot
förnuftsmässigheten. Det inre lifvet tränger sig fram, och drömmen och
aningen få värde; det yttre lifvet, människornas och naturens, får
betydelse som sådant, och anspråken att förklara uppgifvas eller skjutas
tillbaka.
Men naturalismen inskränkte sig inte till att registrera fakta, som ett
af tidens uttryck lyder, och dess dikt är inte uttömmande bestämd som
försöket att ge en positivistisk världsförklaring i konstens form. Icke
för alla stod sanningen klar och färdig -- under naturalismens hela tid
möta vi hos diktarne behofvet att ersätta det »au-delà», det »jenseits»,
som hade hägrat i romantikens dikt, med ett annat, ett nytt. Zola
tryggade sig till den Stora Fetischen och stampade förnöjd på platta
marken, lifligt öfvertygad om att materiens lag också var den s.k.
andens. Men det gafs dem, hvilka förtärdes af den oro, som är längtan
efter samhörigheten med ett öfversinnligt och behofvet att komma till
klarhet med allt det, som hvarken kan mätas eller vägas. Till deras
släkt hör Quental. Historien om hans lif och hans dikt -- som
naturligtvis blott kan antydas i dessa randanteckningar till
_Sonetterna_ -- är historien om en stolt och lidelsefull andes kamp att
nå den afslutade världsåskådningen och giltiga världsförklaringen.
Ty Anthero de Quentals _Sonetter_ äro först och sist en metafysisk
poesi. Deras diktare är en poet som tänker, och en filosof som känner --
för att i litet tillspetsad form återge hans väns och utgifvares
karakteristik -- och poesi och tanke äro oupplösligt förenade i dem.
Alltid utlöser sig hans intryck i en poetisk tanke, ständigt blir
känslan en filosofisk stämning, och aldrig ställer sig i _Sonetterna_
t.ex. naturbilden blott såsom natur för vårt öga. Den är alltid
skådespel, d.v.s. rörelse och kamp eller åtminstone oro. Ett landskaps
skönhet blir för Quental, nej, den blir inte, den _är_ frågan huruvida
bortom det förgängliga jordiskt-sköna finnes ett evigt ur-skönt: den
Deus Ignotus, till hvilken han riktar den första sonetten. I de skilda
tonfall, som stormen antar när den sveper långs hafvet, brusar mot
berget, drar genom lunden, igenkänner han de bundna kreaturens suckar.
Man ville knappast kalla detta symbolism. Det är åtminstone ingen
symbolism af ett vanligt slag. Quental känner i så hög grad genom sin
tanke, att det inte ges något afstånd mellan den poetiska bilden och
idéen. De äro ett, i en grad och på ett sätt som äro absolut
karakteristiska för hans poesi.
Anthero de Quentals uppfostran hade varit strängt katolsk, som
familjetraditionen bjöd, och inga störande inflytelser hade spelat in då
han som ung student började forska i världsliga skrifter. De kommo i
stället nu. Quental stiftade bekantskap med bl.a. Proudhon --
han blef en öfvertygad socialist och radikalist. Han grundade
föreläsningsföreningar, skref politiska och sociala pamfletter och
konspirerade till förmån för den iberiska republiken. Den politiska och
sociala radikalismen förblef han trogen hela sitt lif. -- Att Quentals
katolska tro icke bestod profvet, behöfver kanske inte sägas. Den
brister sönder under de nya idéernas tryck, men dessa förmå inte
tillfredsställa hans behof af en samlande och förklarande öfvertygelse,
och han ger i ett femtiotal sonetter uttryck åt de stämningar af
ödslighet och tomhet, som han nu upplefver: