[Julius Magnussen: _Betty_. Skådespel i tre akter. Gyldendalske
Boghandel, Köpenhamn.]
Julius Magnussen äger framför allt teatersinne. Han besitter i hög grad
den bekanta egenskap, som benämnes blick för scenens fordringar.
Men han är en klok och kultiverad person, och han saknar inte helt och
hållet ironi. Det innebär att han vet, hvad teatermässigheten är värd.
Han anar det åtminstone. Han skyr det alltför uppenbara, när han framför
sina vittra anrättningar; han undviker det plumpa; han insisterar
ogärna, leker så mycket hellre. Magnussen är lätt och underhållande.
Hans styrka ligger helt i formen; det som är förtjänstfullt i hans
författarskap uppenbarar sig endast och uteslutande i den fladdrande,
roliga replikväxlingen, i den skissartade karakteristiken af vissa
typer, hvilkas karaktär består i synnerhet i deras sätt att säga ett
antal repliker, som ibland lika väl kunnat vara af ett helt annat
innehåll.
Skala vi bort det lager af fernissa, som skyler Magnussens nya
skådespel, så finna vi, att det ser ut som följer. -- Betty Elman är
varietésångerska. Men det är inte rösten som är hennes starkaste sida,
och hennes officiella profession är blott förklädnaden för en annan.
I en scen, i hvilken Magnussens teatermässighet oförmedladt bryter fram,
definierar hon själf sin typ och sin verksamhet. Det sker i form af en
liten själfbiografi. »Som helt ung flicka hamnade jag på gatan, berättar
hon. Jag var redan som barn en fördärfvad varelse. Från de ruskigaste
formerna af prostitution har jag småningom höjt mig till min nuvarande
ställning -- jag har stigit i graderna och blifvit en faktor i
samhället; hela det manliga Köpenhamn ligger för mina fötter, hela det
kvinnliga Köpenhamn talar om mig och kopierar mina hattar», o.s.v. Kort
sagdt, Betty Elman är en betydande person; hon har inflytande; hon kan
skryta med, att hon har ett rykte. Men hon har -- konstaterar hon med
bitter öppenhjärtighet -- icke förty förblifvit hvad hon var,
rännstensungen, gatflickan.
Behöfver jag säga, hvar vi ha orsaken till detta trista förhållande,
hvar grunden ligger till Betty Elmans brist på tillfredsställelse med en
ställning, som inte kunde vara mera lysande?
Det förhåller sig med Betty Elman precis som det förhöll sig med
Marguerite Gautier. Jag har aldrig älskat, sade Marguerite vemodigt.
Och Betty lider likaså brist på kärlek midt i sitt öfverflöd.
Marguerite råkade Armand Duval, och den unge Paul Bent råkar ut för
Betty. Han förälskar sig i henne, hans kärlek vinner resonans hos henne,
och till sist upprätta Paul Bent och Betty Elman ett fritt äktenskap.
Världsliga hänsyn komma Paul att bryta förbindelsen. Dock, det hela
betydde mera för honom än han förstod, och han blir inte lycklig efter
skilsmässan. Det betydde ännu mera för Betty, och hon blir djupt
olycklig. Ändtligen hade hon fått tillfälle att älska någon, icke blott
af hela sitt hjärta utan också, och i synnerhet, af hela sin själ. Denna
kärlek hade, uppriktigt sagdt, luttrat henne. Den hade förvandlat henne
och förnyat henne, den hade gifvit människovärde åt henne, och nu vore
hon således åter störtad ut i sin forna tillvaro! Men goda makter vaka
öfver människorna i Magnussens teater, och äfven om den senvunna dygden
gäller, att den får sin belöning. Paul Bent återvänder till Betty och
gifter sig med henne, och stycket är färdigt.
Som synes är _Betty_ ett bidrag till den enormt talrika samling af
teaterstycken, i hvilka sedan 85 år tillbaka »kurtisanens upprättelse»
bedrifves.
Som ett första stadium i motivets utveckling kunde vi beteckna romanen
om Manon Lescaut (1730-talet). Hon följer i sitt lif den medfödda
böjelse för vällust, som hon förklaras äga. Det är verkligen inte
alldeles litet vi få bevittna under den lilla romanens gång.
Manon kunde inte gärna vara mera fri från moraliska betänkligheter än
hon är. Men -- försäkrar des Grieux -- hon är omoralisk med behag, på
ett okonstladt och flärdlöst sätt... Hennes uppträdande präglas städse
-- säger han -- af tillbakadragenhet, och hennes personlighet förlorar
aldrig draget af blygsamhet; hon förblir alltid en snäll flicka, som
Zola uttrycker sig om sin Nana. Kort sagdt, Manon har ingen ond mening,
hon endast _följer sin natur_. Hon är, som det nuförtiden heter, en
omedveten.
Prévost hade inte skymten af någon tendens i sikte. Det blir en tendens,
när romantikerna ta sig saken an; och med Victor Hugos tragedi _Marion
De Lorme_ börjar på allvar kurtisanens rehabilitation, för att inte i
alltför hög grad öfversätta en ryktbar term.
Hvilken synpunkten är, finna vi af följande verser ur den skändlige
Laffemas' och den ädla Marions samtal i femte aktens andra scen. Marion
fastslår, att hon blifvit renad i sin kärleks kyska flamma, och
fortsätter:
... Ton souffle a relevé mon âme,
Mon Didier! Près de toi rien de moi n'est resté,
Et ton amour m'a fait une virginité!
Sista versen har gifvit upphof till ett slagord -- det vimlar af slagord
i denna debatt -- men visserligen har uttrycket »se refaire une
virginité» nuförtiden i regel skämtfrasens valör.
Sin afgörande form erhåller tesen i _Kameliadamen_. Här utgör teorien
diskussionens egentliga innehåll, och resonemanget belyses med den
gripande historia vi känna.
När Dumas i sin gröna ungdom skref stycket, såg han i äktenskapet den
rätta afslutningen på förhållandet mellan den genom sin kärlek återköpta
kurtisanen och hennes älskare. Han låter visserligen Marguerite dö.
Men han drar försorg om att oriktiga slutsatser förebyggas. Han inför
nämligen också ett andra älskande par, och denna förbindelse får sluta
med bröllop efter konstens alla regler. Nichette och Gustave äro en
annan Marguerite och en annan Armand, och det är icke för intet just
Gustave som får framsäga den replik, hvilken innehåller styckets
grundtanke och blifvit ett motto för tusen andra alster af detta slags
dramatik (och novellistik). En kvinnas jungfrulighet -- förklarar
Gustave -- tillhör den, som fått hennes första kärlek, men inte den,
som blott varit hennes första älskare.
Vi veta, att Dumas rätt snart och i afsevärd grad justerade sin
optimistiska syn på den återlösta kurtisanens lämplighet som maka och
moder. Jag behöfver blott nämna _Falska juveler_. Raymond de Nanjac
begär inte bättre än att följa Gustaves exempel och gifta sig med
Suzanne d'Ange. Endast Olivier de Jalins förfarna strategi och
utomordentliga vältalighet har han att tacka för, att han undgår de
erfarenheter som det ifrågasatta giftermålet skulle bereda honom. »De
äro som persikorna i utställningsfönstret», säger Raymonds kloke vän om
M:me d'Ange och hennes vederlikar, »de glänsa och locka, men ser man
efter litet nogare, så finner man en omärklig liten fläck -- tecknet,
att deras inre är angripet af röta.»
Som synes polemiserar Dumas mot sin egen ungdomskomedi. Det var tur för
honom, att han var så snabb i vändningarna, ty han bröt på detta sätt
udden af ett mycket häftigt angrepp riktadt mot _Kameliadamens_ tendens.
Samma år _Falska juveler_ utkom, hade Augier premiär på sitt skådespel
_Olympes äktenskap_.
Olympe är en fåvitsk jungfru, som haft den ärelystnaden att lämna
halfvärlden och bli en dam af värld. Hon lyckas bli gift med en oerfaren
yngling, Henri. Hon införes i hans familj, hon spelar sin roll på bästa
sätt, och allt tyckes komma att gå så bra som möjligt.
Men det var en sak, som Olympe inte hade räknat med: denna nya värld är
inte blott i yttre hänseende en annan -- här är själfva lifsluften ny
och främmande för henne. Hon fördrar inte denna alltför rena och klara
luft. Hon angripes af en obotlig »nostalgie de la boue -- hemlängtan
till smutsen» (också detta uttryck har blifvit ett slagord); hon kan
inte undgå att alltmera oförtäckt afslöja sin rätta natur, och det
slutar med förskräckelse: familjens chef, Henris vördnadsvärde onkel,
skjuter ned den eländiga! -- Denna intrigens polemik mot Dumas
fullständigas af uttalanden i dialogen, och »själens jungfrulighet»,
»upprättelsen genom kärleken» o.s.v. -- allt detta brännmärkes lifligt.
Också Fedor Denner i Schnitzlers skådespel _Den gamla sagan_ bekände
sig, som vi minnas, med lif och själ till tron på »sinnets
jungfrulighet». Och äfven han fick erfara -- visserligen genom andra rön
än Henri -- hvad värde den hade.
I _Falska juveler_ förekom en ung flicka, Marcelle. Hon representerade
ett uppslag till en dramatisk tendens, som inte kom att förbli
outnyttjad.
Dumas låter henne i komedien tas om hand af Olivier de Jalin, som anser
att hon måste gå under om hon skall fortfara att andas den fördärfvade
luften i M:me d'Anges hus. Han placerar henne i en befryndad familj på
landet; hans mening är, att Marcelles uppfostran här skall
fullständigas, och vi få ana, att det är hans tanke att i sinom tid
gifta sig med henne.
Men fråga är, om inte den kloke Olivier hos Dumas kommer att få göra
samma rön som den vise Arnolphe hos Molière, och om inte naturen till
sist tar ut sin rätt -- den natur, som nu i alla fall har fått sitt
särskilda insegel under de aderton år Marcelle lefvat under baronessan
d'Anges tak. Detta spörsmål blir förevändningen för åtskilliga
teaterstycken. Vi ha bland dem Pierre Wolffs komedi _Leurs filles_.
»De», hvilkas döttrar det är fråga om, äro Marguerite Gautier, Suzanne
d'Ange och deras systrar, och Wolff söker visa, att döttrarna måste bli
hvad mödrarna voro. Tesen är således här ungefär densamma som i den
studie, _Comment elles poussent_, i hvilken Zola härleder Nanas och
hennes systrars öde ur den förgiftade moraliska luft de nödgats andas
som barn. Sitt märkligaste uttryck har den pessimistiska uppfattningen
af saken erhållit i Maupassants stora novell _Yvette_. Pierre Wolffs
Louisette gled af sig själf, omärkligt, utan motstånd, in i en tillvaro
af samma slag som hennes mors. Maupassants Yvette gör motstånd. Men hon
äger -- hon måste på grund af förhållandena äga -- för litet stål i
viljan, och hon finner sig slutligen i det oundvikliga. Tusen
omständigheters samlade tryck besegrar henne, och berättelsen om hennes
motstånd och nederlag blir därför en tragedi. Louisette är fördärfvad,
hon vet det själf, och det bereder henne inga bekymmer -- hon tar
konsekvenserna med glädtig cynism. Yvette längtar till renhet, till ett
lif i lugn och stilla lycka. Hon vet inte af, att det moraliska
sjukdomsstoff, som hon andats, har trängt in i hennes organism och gjort
sitt verk. Ja, Maupassants Yvette har ibland kommit mig att tänka på
Antigone: i den scen där den grekiska jungfrun ryckes ut ur det »ljufva
lif», som hon omfattat med sina drömmar.
Hos Hugo, Dumas, Augier, Wolff och äfven hos Maupassant företrädde
kurtisanen ett spörsmål, vare sig hon upprättades eller brännmärktes
eller helt enkelt skildrades. Hon var en kvinna som återeröfrade sitt
förlorade människovärde, eller som förspillde eller blef beröfvad det
människovärde hon ägt. Alltid är hon eller var hon bunden vid mullens
och köttets värld.
Men det kan ibland hända, i synnerhet hos poeterna, att Manons systrar
bli representanterna för höga och eviga värden. Jag behöfver knappast
erinra om Oscar Levertins dikt _De visa och de fåvitska jungfrurna_, så
märklig genom den ton af hög och inspirerad hymn som bär den från första
versen till den sista. Den är skaldernas tack till dem, hvilka stänka en
himmelsk yra i den däfna drycken och bringa de tröga orden till sång.
De fåvitska jungfrurna, hvilka glömska af morgondagen spegla sin hvita
skuldra i dammens stjärnblå vatten, företräda i Levertins hymn de
makter, som skapa skönheten i lifvet, och rosen och lyran äro deras
attribut. I ett vackert litet poem på prosa, _Les petites prostiuées_,
firas Manons systrar af Marcel Schwob som de barmhärtiga, hvilka i
hemsökelsens stund skänka den godhet som lyfter upp den sviktande. Sonja
lägger sin hand på Raskolnikows heta panna, Anne bringar den dignande de
Quincey ett glas vin, och den utstötte känner åter sin delaktighet i det
mänskliga, för hvilket han trodde sig förlorad.
I sin roman _Les petites alliées_ har Claude Farrère ur detta uppslag
rentaf härledt -- men jag märker, att jag förirrar mig från ämnet. Min
afsikt var blott att antyda, att det af Magnussen i _Betty_ brukade
motivet har sin historia, att bearbetningarna äro flere än en, och att
de inte alla se lika ut. Man anar näppeligen något af detta, när man tar
del af Magnussens tomma och flacka variation på det gamla temat.
15. 7. 16.