[Antoine-François Prévost: _Manon Lescaut_. Finsk öfversättning af
Jalmari Hahl. Arvi A. Karistos förlag, Tavastehus.]
Jag har uppriktigt sagdt inte nu läst abbé Prévosts roman
i dess finska dräkt. Men jag föreställer mig, att den specialist
på romansk litteratur, som dr Jalmari Hahl är, har skridit till
öfversättningsarbetet med allsköns intresse för uppgiften och
följaktligen har gjort sin sak på bästa sätt.
_Manon Lescaut_, eller _Historien om chevalier des Grieux och Manon
Lescaut_ som boken hette under de första tjugo åren af sin tillvaro, är
framför allt den oändligt vackra skildringen af ett hjärtas lif. Men den
intresserar också ur en speciellare synpunkt -- man kan säga, att den
betecknar ett datum.
Möjligt är visserligen, att vi inte utan vidare kunna kalla _Manon
Lescaut_ den första moderna romanen. M:me de la Fayette har antagligen
grundade anspråk att anses ha skrifvit den -- hennes _Princesse de
Clèves_ är åtminstone det tidigaste alster af fransk berättarkonst, som
en nutida publik läser utan litteraturhistoriska biafsikter. Men hos
abbé Prévost, och särskildt just i _Manon Lescaut_, framträder
definitivt i romanens form ett nytt grepp på tillvaron. Man ville nästan
säga, att med berättelsen om chevalier des Grieux och hans lilla
älskarinna börjar ett nytt kapitel i känslans historia.
Känsla betyder här kärlek, och denna kärlek är helt och hållet lidelse.
I den sammangå alla förnimmelser, och alla passioner sammanfattas i den.
Abbé Prévost talade inte om människorna och deras angelägenheter som den
blinde om färgerna. Hans lefnadslopp hade fört honom genom många slags
händelser, hans bana hade ledt genom många våningar i samhället. Det
lyckades honom aldrig att finna en varaktig stad. En tid bar han värja
vid sidan. I åtskilliga repriser dvaldes han inom klostrens och
seminariernas murar, både hos jesuiterna och hos de lärda
benediktinerna, men hans temperament dref honom alltid på nytt ut i
världen. Och till sist valde han att bli det sociala mellanting, som en
förlupen abbé var.
Abbé Prévost blef en af de allra första yrkesskriftställarna,
en författare som lefde i frihet -- när han inte satt i fängelse
naturligtvis -- och existerade genom sin penna. På sistone drog han sig
tillbaka till ett litet landthus nära Paris. Det vill synas, som hade
hans sista år förljufvats af »den snälla änkan, min hushållerska
Loulou». Han dog vid 66 års ålder (1763). -- Om abbé Prévosts död
berättar en (obestyrkt) tradition följande. En dag, då han vandrade på
landsvägen, fick han ett slaganfall. Man trodde att han var död,
och liket bars enligt tidens sed in i närmaste kyrka. En läkare
tillkallades. Han skred till obduktion för att utröna dödsorsaken. Abbé
Prévost väcktes af smärtan ur sin dvala. Men snittet i hans bröst hade
trängt för djupt, och han dog -- säger anekdoten -- med blicken fäst på
det blodiga instrumentet. Abbé Prévost var en äfventyrare och en skald,
han hade tjänat Gud och världen, och Levertin kunde ha sagt vibrerande
och vackra ord om det symboliska i hans slut... På landsvägen nåddes han
af sitt öde, i en kyrka dog han: medan det ännu skälfvande hjärtat
blottades af obducentens knif.
Samtida författare ha yppat olika mening i frågan hvad abbé Prévost
älskade mest, kvinnor eller vin. Vi säga, att om han inte opartiskt och
med vis besinning delade sin uppmärksamhet mellan dessa glädjeämnen, så
måtte det ha varit kvinnorna, som lågo honom närmast om hjärtat. Hans
böcker förutsätta, att han har upplefvat kärleken med hela sitt väsen.
Hans mångsidiga kunskap om lidelsen och dess effekter tyckes visa, att
han haft många tillfällen att förkofra sin insikt i ämnet, och att han
begagnat dem väl. Detta personliga och upplefda är i mycket
förutsättningen för den nya affattning, som frågan om lidelsen får hos
abbé Prévost.
Mot slutet af 17:de seklet ägde en förskjutning rum i värdesättningen af
känsla och förnuft. Förnuftet trängdes efter hand tillbaka, känslan
trängde sig fram. Det mest betydande uttrycket för denna process är
naturligtvis Racines teater.
Racines tragedi är en erotisk skådebana, och dess dramer utspela sig i
hjärtats värld. Corneille hade intagit den rationalistiska ståndpunkten,
när han lät viljan framstå såsom den i princip starkaste makten. Racine
bringar den nya hållningen till uttryck, när han visar på kärleken som
en kraft, inför hvilken vilja och förnuft falla till föga, och hvilken
förvandlar människorna till »offer», som han säger.
Men kärleken uppenbarar ännu inte hos honom sin allmakt i det vanliga
och hvardagliga lifvets värld -- hans teater rör sig fortfarande i en
stiliserad tillvaro. Hans människor äro gudars ättlingar, eller
åtminstone kungar och drottningar. Med ett ord, att upplefva den
ödesdigra kärleken, att brista sönder under den tragiska lidelsen och
förgås, är hos Racine (i hvarje fall formellt taget) ett privilegium för
undantagsvarelser.
Detta privilegium förvandlas af abbé Prévost till en företrädesrätt för
hvar och en. Han förunnar också vanliga dödliga att få sitt lif ödelagdt
af passionen. Abbé Prévost drar in alla människor inom känslans rike;
han låter kärleken framstå som en kraft, hvilken kan bestämma hvarje
enskild människas hållning i det hvardagliga lifvet, och han vidgar på
detta sätt känslans aktionsradie, liksom han fördjupar dess begrepp.
Kärleken uppträder hos abbé Prévost såsom sådan. Den tecknas inte inom
ramen af de eller de speciella förhållandena af socialt eller moraliskt
slag. Den uppträder rätt och slätt som en faktor i människornas lif.
Den i tiden verkande sträfvan till en emancipation af känslan, hvilken
iakttages från 1600-talets slut, får på 1730-talet uttryck i åtskilliga
verk, men i intet har resultatet det åskådliga och själffallna som i
_Manon Lescaut_. Här yppar sig näppeligen något behof att diskutera en
sak, som för diktaren tett sig såsom fullständigt klar, och så har hans
verk blifvit den första roman, i hvilken känslan, kärleken ter sig
fullkomligt autonom.
Men resonerar abbéen inte mycket, så gör han det i alla fall litet. Det
visar sig, att hans litterära praxis har sin motsvarighet i hans teori.
Det viktigaste argumentet bygger på den föregående, klassiska epokens
uppskattning af naturen. Naturens rättigheter äro -- säger han -- de
viktigaste; men bland naturens alla krafter är kärleken för visso
ingalunda den minst betydande. Härmed placerar han således också
teoretiskt kärleken i främsta rummet. Det blir i hans böcker en
framställning af lidelsen, som nästan har en romantisk anstrykning.
Kärleken är af den »ödesdigra» sorten. Den kräfver allt, och den förmår
de älskande att skänka hvarandra allt: »hela sin ömhet», »hela sitt
hjärta», »hela sitt lif». Den skapar samtidigt hos den älskande en
aning, en säker öfvertygelse, att alltsammans kommer att sluta med
förskräckelse. Och denna förväntan blir sannerligen inte gäckad -- det
är inte idyllens frid, som väntar som den trogna kärlekens belöning.
»Jag var», säger chevalier des Grieux, »född för en kort sällhet och en
lång smärta.» Kärleken börjar hos Prévost med det som fransmännen kalla
_le coup de foudre_, och liksom den tagit sin början i blixtens tecken,
så utvecklar den sig vidare under mycken storm och vedermöda, genom
korta ögonblick af sällhet och långa timmar af ångest, tills den
slutliga katastrofens stund är inne. -- Ett sådant förlopp är innehållet
i _Manon Lescaut_.
När chevalier des Grieux första gången såg Manon, hade han »aldrig tänkt
på skillnaden mellan könen», och han hade alltid varit »utomordentligt
blyg». Inom ett ögonblick upptäcker han nu den betydelsefulla
skillnaden, och i nästa ögonblick är hans blygsamhet bortblåst -- han
närmar sig Manon och föreslår att enlevera henne.
Manon är på väg till ett kloster, där hennes familj hoppas att hon skall
få lära sig att tygla sin »medfödda böjelse för vällust». Dock, hon har
ingen kallelse för de visa jungfrurnas stånd, hon har en fåvitsk
jungfrus natur, och hon är genast färdig att låta föra bort sig.
I den tillvaro, som nu börjar för des Grieux, är lidelsen det enda
innehållet. Det finnes för honom intet utom den, och för den offrar han
allt, sin heder, hänsynen för sin familj, tanken på sin framtid.
När hans pengar taga slut, besluter han att »lära sig något yrke».
Han genomgår en kurs i falskspeleri. När inkomsten af hans
bedragarverksamhet inte förslår, finner han sig i att lefva på de
inkomster Manon bereder sig. Det ges knappast någon skam, som han inte
lär känna; och det är intet, som han skulle rygga tillbaka för. Så visar
chevalier des Grieuxs upplefvelse, huru den föregående epokens
lefnadsprincip hedern, äran har förlorat sitt värde som en lefvande
kraft, och hur viljan har besegrats af känslan.
I en samtidig tragedi heter det, att frågorna om heder och moral skola
afgöras af »hjärtat». Detta är den tanke, som upplysningstiden utarbetar
till den nya lefnadsprincip, som får sin slutliga form i Rousseaus lära
om samvetet som den rätte domaren. I _Manon Lescaut_ har den nya tanken
redan i den nya epokens begynnelse fått ett af sina mest obetingade
uttryck; lidelsen lyfter här människorna öfver moral och heder, kärleken
är den enda tro de bekänna, och i dennas namn afsäga de sig allt och
taga plats på andra sidan om godt och ondt.
23. 6. 16.