[Emilia Pardo Bazán: _Hemsjuk_. En kärlekshistoria. Öfvers. af Adolf
Hillman. A.-B. Hjertas förlag, Stockholm. -- _La cuestión
palpitante_. (Obras completas. Tomo 1.). A. Pérez Dubrull, Madrid.]
I Spanien råda som bekant en hel del motsalser mellan skilda landsändar.
Geografiska, språkliga, etnografiska omständigheter afgränsa vissa
provinser till särskilda enheter. En enkel man af folket i Valencia och
Katalonien begriper t.ex. inte kastilianska, d.v.s. »spanska».
Högslättens bebyggare te sig annorlunda beskaffade än inbyggarne i
Granadas lundar. På kastilianska betecknar ordet arragonier en
halsstarrig person. I stället förklara sig katalonierna benägna att i
kastilianarna se en föraktlig ras fallen för tjufnad och bedrägeri
(Dessa och andra exempel på nationella motsatser inom riket i Carl
Bratlis resebok _Spanien_). Kort sagdt, skillnaden är stor inte endast
mellan de äkta spanjorerna och de falska, utan också mellan det spanska
kungarikets egna medborgare inbördes. Det kraftigaste uttrycket för
denna söndring ha vi väl i den politiska rörelse, hvars syfte är
själfstyrelse för Katalonien. Den bäres af skalder, vetenskapsmän och
politiska skriftställare, och det säges, att den vinner i styrka och
omfattning för hvart år som går. Det är en energisk rörelse,
och åtskilliga bomber ha som kändt kastats i syfte att påskynda
utvecklingens gång.
Förutom denna politiska regionalism ha vi också en litterär regionalism
af fredligare slag, ett motstycke till andra länders hembygdskonst.
Diktarne uppehålla sig med förkärlek vid det trängre hemlandets,
födelsebygdens folklif och natur: Valdés skildrade gärna andalusiska
seder och bruk; Pereda återvände ständigt i sina böcker till Asturien;
Blasco Ibánez har förlagt de flesta af sina romaner till Valencia och La
Huerta, den valencianska nejden. Och grefvinnan Emilia Pardo Bazán
tröttnar inte att skildra och besjunga Galicien, »mitt land» som hon
kort och godt säger, med den benägenhet för det koncisa, som utmärker
henne.
Fru Pardo Bazán slog sitt stora slag med den artikelserie, utgifven i
volymen _La cuestión palpitante_ (Den brännande frågan), genom hvilken
hon gjorde sina landsmän bekanta med den franska realismen och
naturalismen. Hon skildrade dess utveckling och framställde dess teori,
och hon tecknade slutligen ett program för den spanska prosakonsten.
Hvad hon vill är inte någon öfversättningslitteratur: hvart land och
hvar tid skall ha sitt eget litterära uttryck, inskärper hon.
Dock, det är nog inte från denna förträffliga tanke hon utgår när hon
yrkar, att Spanien skall bestå sig sin egen verklighetsskildring och
inte följa den franska tätt efter i fjäten. I hennes favoritsats att
»realism och naturalism i Spanien böra hållas åtskilda på ett mycket
bestämdare sätt än i Frankrike», ha vi uttrycket för en mycket personlig
och tämligen speciell åskådning.
Distinktionen mellan naturalism och realism är det praktiska sättet för
fru Pardo Bazán att slippa diverse, som inte tilltalar henne i den
franska verklighetsskildringen och som hon inte vill se omplanteradt i
spansk jordmån. Det är dels det plumpa, och dels och i synnerhet är det
ett drag i själfva åskådningen, nämligen den determinism för hvilken hon
inte tröttnar att förebrå den beundrade mästaren, Zola. Hon ryggar
tillbaka för »det farliga kätteriet att förneka viljans frihet».
_Naturalismen_ blir i hennes programartiklar och manifest öfverskriften
öfver den verklighetsskildring, som degraderar människan till ett
obesjäladt, viljelöst ting.
Mot denna naturalism, som förklaras alldeles särskildt florera
i Frankrike, ställer hon under rubriken _realismen_ den
verklighetsskildring, hvars motto är sanningen rätt och slätt. Den
saknar visserligen alls inte företrädare i fransk litteratur, men har
den någonstädes haft ett hemvist, så har det för visso varit i Spanien.
»Våra stora författare ha allt sedan Cervantes' dagar varit realister,
utpräglade realister, och ingen af dem har gjort sig skyldig till den
immoralitet, som vidlåder den franska naturalismen på grund af dess
fatalistiska karaktär.» Med ett ord, »realismen» är för fru Pardo Bazán
allt det i modern fransk verklighetsskildring, som förtjänar att
anbefallas till efterföljelse. Hon styrker sin rekommendation genom att
lifligt framhålla det historiskt-nationella argumentet. »Realismen» har,
upprepar hon, gamla anor i spanskt andligt lif. Och så blir således
uppgiften enligt författarinnan till _Den brännande frågan_ den, att
skänka den gamla nationella realistiska berättelsekonsten den förnyelse,
som gör den till ett sant och troget uttryck för våra dagars spanska
lif.
Men nu yppar sig ju naturalismens litterära fatalism främst i
skildrandet af individen som en produkt af ärftlighet och miljö. Miljö
och ärftlighet måste följaktligen skjutas undan af fru Pardo Bazán, när
hon bestämmer realismens begrepp. Af alla de områden, förklarar hon i
själfva verket, hvilka den realistiska berättelsen kan utnyttja, är det
psykologiska området utan tvifvel det rikaste, det mest omväxlande, det
intressantaste; och kroppens inflytande på själen och själens inverkan
på kroppen erbjuda beundransvärda uppslag till iakttagelser och försök.
Fru Pardo Bazán befriar således individen ur hans beroende af ras, miljö
och ögonblick -- hon erkänner, vill det synas, att enhvar af dessa
faktorer kan äga sin betydelse, hon förnekar däremot att alla tre
tillsamman betyda ett öde. Den så determinerade, till en ödets lekboll
degraderade, människan vore enligt fru Pardo Bazán inte värdig att vara
ett föremål för dikt. Hon yrkar, att dikten skall vara den sanna
historien om själens lif och om hjärtats upplefvelser. Men, och detta
bör särskildt framhållas, hon vill inte ge den enskilde i en splendid
isolering. Hon understryker tvärtom, att hans hjärtas lif och hans själs
upplefvelser spegla något allmännare. Han är ingen produkt af ögonblick,
miljö och ras, men han representerar dem. I honom lefver också något af
detta allmänna, som är åskådningen i hans land, den moraliska atmosfären
i hans sociala omgifning o.s.v. Denna uppfattning har afgjort följande
begreppsbestämning, med hvilken fru Pardo Bazán kröner sina teoretiska
utläggningar: »Realismen är det tillförlitliga kontrollinstrument, som i
hvart land ger oss genomsnittet af dettas moraliska status, alldeles som
sfygmografen upptecknar både den normala pulsen hos en frisk människa
och den våldsamt bultande pulsen hos feberpatienten.»
Den roman, som Adolf Hillman presenterar under rubriken _Hemsjuk_,
är sannolikt identisk med den, hvars spanska titel betyder »trånad,
svårmod». Svenska öfverskriften förefaller litet för trång. Ty här är
inte blott fråga om den hemsjuka, som till en början förtär den
galiciska flickan Esclavitud Lamas i hennes landsflykt i Madrid. Utan
här är fråga också om den hemlängtan till lifvet, som rör sig inom den
under sin goda moders spira vegeterande ynglingen Rogelio de Pardinas.
Och vidare och i synnerhet: sjukan, som Esclavitud lider af, befinnes i
själfva verket förvandla sig i Rogelios närhet till en kärlekskrankhet,
liksom Rogelio kring henne koncentrerar sin trängtan att slippa ut ur
boet och bli en man.
Den lilla romanen är att börja med en utmärkt treflig interiörmålning.
Författarinnan tillämpar sina läror, och hon ger en miljöskildring,
i hvilken tingen spela en mycket liten roll och människorna en så mycket
större. Skådeplatsen är donna Aurora de Pardinas' hem i Madrid. Senora
de Pardinas är en godhjärtad och anspråkslös dam, hvars alltuppslukande
intresse i lifvet är hennes son Rogelio.
Rogelio är en välartad ung man på tjugo år. Han studerar juridik,
ordentligt och tämligen metodiskt men utan att öfveranstränga sig. Han
har en ömtålig konstitution, och hans mor omhuldar honom nästan med
något af en sjuksköterskas varsamhet. Ett innerligt förhållande råder
mellan mor och son; ett inslag af frisk humor i skildringen stänger
hjärtnupenheten ute.
I fru de Pardinas' salong samlas hvar eftermiddag några gamla herrar,
vänner eller ämbetsbröder till hennes aflidne man, för att byta tankar
om världens gång. Skildringen af detta kollegiums sammanträden har
nästan något dramatiskt: enhvar har sitt sätt, och de pratandes inlägg
i debatten om de viktiga adiafora, som sysselsätta kretsen, ha
hvart och ett sin egen färg. De vördnadsvärda gamla gentlemännen
representera skilda hemtrakter, och debatten präglas alltjämt af
mycket temperamentfulla och mycket roliga inslag af glödande
provinsnationalism.
Denna atmosfär andas Rogelio från morgon till kväll, och det är inte
utan att den börjar kännas litet tryckande ibland. Trots den välvilja,
till följd af den välvilja, med hvilken han öfverhopas, börjar han
småningom känna sig allt mindre väl till mods. Han börjar i obstinata
stunder känna sig retad af det faktum, att man inte tar honom för fullt,
icke inser att han redan är »en man». Och han erfar en allt starkare
längtan att få pröfva också på annat än moderlig godhet och farbroderlig
välvilja.
En dag får fru de Pardinas besök af en ung flicka. Hon är hemma från
Galicien. Hon har haft tjänst i Madrid hos två beskedliga fröknar från
Malaga. Men hon har inte trifts hos dem. Hon har inte kunnat fördra
deras matordning -- eget nog, anmärka vi som råka påminna oss, att
Valdés börjar en af sina romaner med upplysningen: »I Malaga serveras
man icke alls dåliga stufningar». Ja, hon har inte ens förstått de båda
fröknarna: deras Malaga-dialekt har för henne förblifvit ett främmande
språk. Och hon har därför beslutat söka tjänst i en galicisk familj, där
hon kan få tala sitt hemlands tungomål och tära dess poetiska rätter. --
Rörd af den unga galiciskans milda väsen och blygsamma skönhet, tar
henne fru de Pardinas i sin tjänst.
Esclavitud har lämnat sin hembygd på grund af förhållanden starkare än
hennes vilja. Hon är nämligen dotter till en präst, och hon var en
lefvande skandal i allas ögon. Hon är i sina egna ögon ett slags
lifslefvande förbrytelse, och ständigt är den tanken henne nära, att
hennes föräldrar äro förtappade, och att hon själf »tillhör djäfvulen
allt från sin födelse». Främmande i sin hembygd, utan hemortsrätt i
världen, en främling bland människorna -- så står hon inför sin egen
känsla, och sådan är bakgrunden för den trånad, det svårmod som märkt
hennes väsen.
Jag antydde redan hvad som inträffar. Fru de Pardinas är själfva
omisstänksamheten, och hon ser inte de flyktiga och lätta förebuden till
de känslor, som skygga och tveksamma börja ta form i hennes sons och i
Esclavituds medvetande. Men berättelsens elaka person -- en asturier --
upptäcker dem med sin af en beständig misstro skärpta blick, och han
dröjer inte med sitt afslöjande. Fru de Pardinas förvandlar sig snabbt
till en skicklig diplomat och en öfverlägsen strateg, dock, det ser i
alla fall ut som skulle hon komma till korta. Och så tar hon sitt parti
och flyr med sin son. Men Esclavitud ser, dold i mängden, hur tåget
ångar i väg mot det gröna Galicien. Därpå »vänder hon sina steg mot
staden, fast besluten», säger författarinnan, »att aldrig mera se solen
gå upp». Det är ett beslut, påpekar författarinnan ytterligare, »från
hvilket ingen makt i världen skulle kunna förmå den olyckliga flickan
att afstå».
Fru Pardo Bazán har gifvit förloppet ovanligt klara och fasta konturer;
linjen tyckes vara något, som hon förstår sig på och kan använda. Luften
i boken är full af ljus och syre -- halftonerna, antydningarna, det till
hälften sagda, allt detta är saker som hon däremot inte bryr sig om att
använda. Skildringen af t.ex. Rogelio och Esclavitud har nästan
ingenting af traditionellt lyrisk vekhet. Den saknar ändå hvarken
innerlighet eller poesi.
Långsamt skrider berättelsen framåt; rörelsen påskyndas, de skilda
trådarna knytas hop; ett drama bebådar sig. I detta ögonblick ryckas
alla de andra människorna ut ur sammanhanget och föras bort till
fredligare förehafvanden, och åt Esclavitud lämnas att ensam sköta om
den sorgespelsmässiga epilogen. Ja, ett dramas ängslande och tunga
stämning växer fram kring den unga kvinnan med det olycksbådande namnet;
ett blekt skimmer af tragik darrar kring hennes person; och man har ett
lifligt intryck af att allt detta är noga utmätt och bestämdt till
kvantiteten och till arten. Fru Pardo Bazán framstår som en sällsynt
målmedveten dam, en säker, klok och i många ting bevandrad författare,
som för säkerhets skull först kastar en blick på sakerna genom mediet af
sin ironi och sin humor och först därpå griper sig an med att ge dem den
slutliga formen.
Det enda, som tyckes dementera detta, är den omständigheten att
Esclavitud, den katolske prästens olycksfödda dotter, verkligen i bra
hög grad förutsätter den determinism, som fru Pardo Bazán från sin
katolska ståndpunkt så kraftigt fördömde såsom omoralisk. Men fru Pardo
Bazán är en mycket skarp dialektiker, och hon har i synnerhet utpräglade
polemiska anlag -- jag betviflar således inte, att hon med lätthet
skulle bevisa, att Esclavitud, ödets slafvinna ville vi öfversätta
namnet, i själfva verket endast upplefver sin egen personlighets
tragedi, och att härstamningen, den »keltiska rasens svårmod» m.m. inte
determinera resultatet utan endast medverka till dess utformning.
Härstamningen nödgade henne att lämna den galiciska hembygden, där
hennes väsen hade sina djupaste och finaste rottrådar; det ärfda
svårmodet lät hennes trånad, både som hemsjuka och som kärlekskänsla,
växa sig allt starkare, och det blef så sin egen karaktärs
förutsättningar hon förverkligade. -- Det har _nästan_ lyckats
författarinnan att framställa saken så i sin roman.
13. 2. 17.