[Abel Hermant: _Heures de guerre de la famille Valadier_. -- _La
petite femme_. Båda böckerna hos Alphonse Lemerre, Paris.]
Abel Hermant skref förr i världen naturalistiska romaner, och särskildt
en af dem, _Le cavalier Miserey_, kan betraktas som ett
litteraturhistoriskt aktstycke. Det var den i öfverensstämmelse med
skolans metod affattade studien öfver »soldatens natur». Romanens båda
hjältar voro, helt i den Zola'ska naturalismens anda, »mannen och
regementet», det är: människan och hennes miljö.
För länge sedan har Hermant bjudit naturalismen farväl, hans böcker från
de senaste tjugo åren ha inte mycken likhet med dem han gjorde på
80-talet. Greppet har förändrats. Själfva stoffet däremot har när allt
kommer omkring förblifvit detsamma, och hvad Abel Hermant befattar sig
med är alltjämt människan i ramen af den sociala miljön. Den
hufvudsakliga skillnaden mellan då och nu besticker sig däri, att
miljöbegreppet utvidgats: infattningen är inte längre den speciella,
genom skarpa gränser afskilda gruppen. Hermant syftar längre än så, och
han sträfvar att i sina romaner samla de olika sidorna af tidens lif
till en »tidens historia». Hans böcker bära seriebeteckningar, rubriker
och underrubriker, i hvilka orden »minnen», »memoirer», »historia»,
krönika» ymnigt flöda. Abel Hermant proklamerar sig som en samtidens
krönikeskrifvare. Märkligast bland dessa verk -- i hvilka många slags
miljöer bearbetas och många sorters människor behandlas -- förefalla mig
de båda romanerna _Souvenirs du Vicomte de Courpière, par un Témoin_ och
_Vicomte de Courpière marié_. De ge förmodligen inte fullt så mycket af
själfva det tidens innersta väsen som de skulle förkroppsliga. Men de
äro en förträfflig studie öfver en immoralitet och till och med
ohederlighet, som har sin solida grund i hjältens daning och når en
glänsande förkofran under de särskilda miljöförhållandenas inflytande.
Dubbelromanen om vicomte de Courpière ställer sig som ett motstycke, ett
ganska bra motstycke, till det senare 1700-talets cyniska roman. Ja, den
har rentaf, så tyckes det oss ibland, något af det hårda och kalla i _De
farliga förbindelsernas_ analys. Den förråder åtminstone inte mera än
den af behofvet att försköna.
I några af sina serier har Hermant bjudit till att inom sin
samtidsbeskrifnings ram draga också samtida utom-franskt lif. Det har
blifvit åtskilliga, för det mesta dialogiserade skildringar ur
diplomatiens lif, ur turistande amerikanska miljonärers förehafvanden i
Europa, ur ryska storfurstars verksamhet i nöjesinrättningarna i Paris
och vid Rivieran, ja, det har till och med blifvit taflor ur ryskt
hoflif. Dessa olika skildringar äro underhållande, när de öfver hufvud
äro något alls.
Litet mera substantiella och en hårsmån mindre intiga te sig några andra
krönikor, bland dessa en serie representerad af författarens nästsista
roman. Den bär den lofvande titeln _La petite femme_ och den tillhör en
räcka med öfverskriften _Scener ur det kosmopolitiska lifvet_. Den för
oss till London, och den inför oss här först i en krets af engelska
ynglingar och så i en engelsk medelklassfamilj.
Hvilket djupare verklighetsvärde denna skildring af engelskt samtidslif
till äfventyrs månde äga, skall jag inte söka afgöra. Mig åtminstone
förefaller den att i bra hög grad operera med bra många redan för länge
sedan klicherade synpunkter.
För så vidt romanen är berättelsen om den franske ynglingen Jacques
Prieur, lofvar den en hel del. Den börjar med en mycket skämtsam
karakteristik af Jacques Prieur som en representant för en typ af unga
män, hvilka sagt farväl åt »intellektualiteten» och bemöda sig att
tillkämpa sig den frihet, som består i oberoendet af alla litterära och
filosofiska idéer.
Detta lofvande uppslag -- som berördes också i _Romaine Mirmault_ --
utvecklas visserligen i romanen, men det får inte någon dess vidare
fyllig och åskådlig affattning, och den benägne läsarens intresse aftar
efter hand för att sist bli ganska minimalt. Något liknande gäller också
teckningen af representanterna för den engelska typ, som redan
förverkligat Jacques Prieurs ideal. Det hela löper ut i rakt ingenting.
_La petite femme_ är en underhållande historia, som vore roligare än
den är, om inte missförhållandet mellan afsikt och resultat i så pass
hög grad gjorde sig gällande. Det är inte enda fallet af detta slag i
Abel Hermants diktning.
_Les heures de guerre de la famille Valadier_ är krönikan om en parisisk
borgarfamiljs upplefvelser under kriget. Den berättas af det
»ögonvittne», som Hermant ibland åberopar i sina tidsskildringar efter
föredöme af den 1700-talslitteratur, till hvilken han öppet ansluter
sina krönikor.
Hermants studie af krigets inflytande på fransk borgerlig ande löper ut
i iakttagelsen, att ställningens allvar kallat fram och fördjupat de
goda egenskaper, som af ålder anses utmärka den franske
genomsnittsborgaren: hans sunda förstånd, hans förmåga af nykter
själfbehärskning, hans lugna, stillfärdiga heroism, hans förtröstan på
framtiden.
Hermant framhäfver sin tanke på ett energiskt sätt. För att ge
eftertryck åt sin tes har han etablerat det största tänkbara afstånd
mellan utgångspunkt och slutpunkt. Han har konstruerat en församling af
individer, hvilka täfla med hvarandra om priset i onatur och
förkonstling.
Äldsta dottern är blifvande skådespelerska; hennes specialitet ligger
»midt emellan komedi och drama», och hennes känslor vibrera turvis långs
den komiska och den tragiska skalan. Yngre brodern ärnar också han ägna
sig åt scenen, och han utför tills vidare i privatlifvet rollen af jeune
premier; han färgar sitt hår och sminkar sina läppar; han talar inte,
han konverserar; hans gång genom rummet är en uppvisning i plastik.
Yngsta dottern, fjorton år, har bestämt sig för hjältinnerollerna i den
stora tragedien, och med en »förfärande kallblodighet» uttalar hon sig i
Agrippines eller Phèdres ton om hvardagslifvets anspråkslösaste
bagateller. Herr Valadier, som i sig själf alls inte är någon narraktig
person, har smittats af den gycklarmani som härjar i familjen, och han
spelar efter hvartannat hela serien af fäder ur både den antika och
moderna teatern. Till och med fru Valadier, som i så hög grad
representerar typisk fransk bon sens, bestiger då och då koturnen och
antar attityden af en romersk matrona eller en mère noble ur den komiska
repertoaren.
Den märkvärdiga mentalitet, som författaren skildrar med så starka
färger, gör inte precis intrycket att äga något mera frappant
verklighetstycke och det är ju inte heller meningen -- chargeringen får
hela tiden tränga sig på, gränsen till det groteska öfverskrides med
afsikt ideligen.
Ett vederhäftigt och verklighetstroget intryck gör själfva skildringen
af förvandlingen. På ett mycket trovärdigt sätt låter Hermant sina
figurers fond af sund natur småningom söka sig väg till ytan. Det
lefvande drama, som utspelar sig inför deras ögon, i deras eget land,
har en större och omedelbarare betydelse, en annan och fruktansvärdare
innebörd än alla de tragedier, hvilka de ha upplefvat med boken i sin
hand. I detta drama spela de själfva med, inte i hjälterollerna
visserligen utan i den stora skaran af onämnda komparser. Men det
hindrar inte, att den starka fläkten af lefvande ödestragik tränger in i
deras tillvaro; och de glömma poserna, tappa bort de stora orden och
artificiella känslorna; de födas på nytt: till ett enkelt, friskt och
omedelbart grepp på lifvet. De få med detta också en viss, enkel
värdighet -- de bära ovissheten och oron med en okonstlad stoicism,
och de försmå att säga ett ondt ord om fienden.
Till ett liknande resultat kommer från sin särskilda utgångspunkt det
berättande ögonvittnet. Han företräder en annan, förnämligare miljö än
borgarfamiljen Valadier; detta betonas starkt. Han kommer utifrån, han
införes af en slump i den Valadier'ska kretsen. Efter hand pressar honom
situationens tryck in i den för honom ursprungligen främmande
omgifningen; han blir delaktig af familjen Valadiers lif; dess bekymmer
och dess förhoppningar bli till sist också hans. Hittills har han, ensam
och oberoende, lefvat sitt eget lif utan något intresse för andras
förehafvanden. Nu växer den slumrande gemensamhetskänslan fram, han blir
solidarisk med de andra, han förvandlas till medborgare i ordets
djupaste mening. Denna utveckling skildras roligt som den halft
motsträfvigt företagna vandringen från den bekväma hållningen af ett
ironiskt laisser-aller utanför händelserna till den långt ifrån lika
bekväma men oändligt mycket mera gifvande ställningen som en med lif och
själ intresserad deltagare i dem.
Abel Hermant, som inte skildrat något med så innerlig förtjusning som
amoraliska människors naturligt cyniska förhållande till lifvet, har i
krönikan om familjen Valadier förverkligat en vacker känsla för stillsam
och hvardaglig borgarmorals skönhet och värde.
Hans krigsbok är inte något storartadt mästerverk. Den intresserar
emellertid som det tidsdokument den helt säkert är. Och det är inte
utan, att den låter oss fullständiga vår uppfattning af de senaste tjugu
årens Abel Hermant.
17. 10. 15.