[Anatole France: _La révolte des anges_. Roman. Calmann-Lévy,
Paris.]
»Låt oss njuta af världen sådan den nu en gång är», sade Renan. »Den bör
inte tas på allvar. Den är en fars, ett verk af någon skämtsam demiurg.»
Detta var också på det stora hela taget Anatole Frances mening, ännu på
den tiden då han vandrade i Epikurus' trädgård och lät abbé Jérôme
Coignard affatta visa tänkespråk om Gud och världen.
Men det fanns redan då hos France något som saknades hos tviflaren
Renan. Det var en mot kristendomen fientlig stämning.
Abbé Jérôme Coignard var en trogen kyrkans son. Men han hade ett eget
sätt att föra Guds och kristendomens talan. »En odlad ande», sade han
t.ex., »bör visa tillbaka allt oförnuft och all vidskepelse, utom
kyrkans heliga lära naturligtvis.» Kort sagdt, ingen apologet har väl
någonsin så som denne nitiske abbé blottställt den sak, för hvilken han
trädt i vapen.
_Änglarnes uppror_ liknar först en femte del i serien om Herr Bergeret;
det befinnes mycket snart, att Anatole France i den griper tillbaka till
de tankar som lifvade honom, när han uppfann Jérôme Coignard, den
oförliknelige försvararen af Gud och kyrkan. Han kände sig då inte ännu
redo att ge sin tanke en slutlig form. I böckerna om Herr Bergeret och
om Crainquebille, den mest pröfvade af grönsaksmånglare, talade han så
om huru skröplig människan är och huru eländigt hennes lif. Han visade
hur »le mal moral» och »le mal physique» -- som två af läromästaren
Voltaires och hans tids favorituttryck lyda -- ge hennes tillvaro en
vild och förfärande mardröms tycke. I sin nya bok är han nu färdig med
förklaringen. Det är kristendomen, som bär skulden. Det är Gud, som är
det ondas källa. _Änglarnes uppror_ presenterar sig som en syntes;
romanen ser ut som ett filosofiskt testamente.
Berättelsen i _Änglarnes uppror_ är lika diffus som i hvilken som helst
af de tidigare romanerna, och jag ämnar inte ge mig in på ett
utförligare referat. Ett par antydningar emellertid. -- I Himmelens rike
råder bland alla upplysta element ett beständigt missnöje. Till de
änglar, som en gång följde Satan, sälla sig hvar dag nya affällingar.
I synnerhet äro människornas skyddsänglar, hvilkas ämbete dagligen
kallar dem till jorden, utsatta för att gripas af upprorsandan. Det
finnes åtskilliga tusen landsflyktiga änglar ensamt i Paris, där de
särskildt befolka Montmartre- och Batignolles-kvarteren, trakter såsom
bekant favoriserade af politiska flyktingar. Här konspirera de, här
förfärdiga de sina bomber, och här sammanträda de för att i ändlösa
debatter dryfta bästa sättet att anfalla Himmeln och fördrifva Gud.
Gud är alls icke »Gud»: hvad människorna kalla så, är i verkligheten en
»okunnig och plump demiurg», alls inte skämtsam och välvillig som Renan
trodde, utan en egenkär och illvillig varelse. Han heter rätteligen
Ialdabaoth, och han är ingenting annat än en halfgud, som förr i världen
slog sina konkurrenter ur brädet och i kraft af sin hänsynslöshet och
bakslughet usurperade befattningen som världens herre. Hans lära är ett
system af lögner, och dess enda syfte är att kvarhålla människorna och
änglarna i det barbari, som är förutsättningen för Ialdabaoths makt.
När änglarne stiftat sin sammansvärjning, sända de en deputation till
Indien, där Satan fridfull dväljes i sin trädgård vid Ganges' strand
omgifven af lejon och gazeller. Han förbehåller sig att få sofva på
saken. Och i nattens dröm ser han händelsernas utveckling sådan den
komme att gestalta sig, om han accepterade förslaget att börja kriget
emot Gud. Han ser sig på Ialdabaoths plats: han ser sig förvandlas till
den samme försoffade, själfförnöjde och obarmhärtige världshärskare,
som Ialdabaoth är; han ser denne lyftas af motgången och höjas af
pröfningarna. Och han varsnar vidare huru den nye Satan störtar den nye
Ialdabaoth, och så vidare i all evighet. Han vaknar badande i en iskall
ångestsvett. »Den besegrade Gud kommer att varda Satan», säger han, »den
segrande Satan varder Gud. Måtte ödets makter förskona mig för denna
fruktansvärda lott! Jag älskar helvetet, där min ande har funnit sig
själf och utvecklat sig till hvad den är; jag älskar jorden där jag
gjort en smula godt, i den utsträckning det varit möjligt i denna
förfärliga värld, där människosläktets lif är en följd af blodiga dåd.
Tack vare oss, de fallne änglarna, människornas vänner och hjälpare,
har den gamle guden förlorat sitt välde på jorden. Människorna tro icke
längre på honom. Men inom dem verkar i alla fall Ialdabaoths ande
alltjämt, och den eggar dem till orättfärdighet och våld, den vänder
deras håg från skönheten och konsten, den håller dem allt fortfarande
försänkta i fruktan och okunnighet. Mina vänner, det är i sitt eget
bröst enhvar har att bekämpa och förinta Ialdabaoth.»
Satan som ljusbringaren -- det är en idé som ju inte egentligen
öfverraskar genom sin nyhet. Behöfver jag säga hvilken den princip är,
som förkroppsligar sig i hans gestalt? Det är naturligtvis högmodet.
Ur högmodet härleder France nu som tidigare de instinkter, hvilka föra
mänskligheten framåt och först och sist _la curiosité_, _la volupté_.
De äro det aldrig stillade begäret att forska och att veta, och den
sinnenas lust som är dyrkan af skönheten och lifvet och ur hvilken
konsten födes. Otaliga gånger har han firat dem i sina böcker, och i
_Änglarnes uppror_ inför han nu en öfversikt af mänsklighetens
kulturutveckling betraktad som en frukt af dessa instinkters arbete inom
människan. På dem har han byggt också sina antydningar om framtiden.
Han vädjar till den del inom människan, som är känsla och instinkt, till
sensualismen, till vällusten fattad som den till sitt väsen dunkla drift
att dricka solens ljus och tingens färg, hvilken för mänskligheten
framåt, oberoende af all viljans och förnuftets medvetna insats -- så
godt det går och trots allt.
Diskursen öfver världshistorien hör nog inte till det märkligaste och
mest sprittande Anatole France åstadkommit. I denna bok utgör den ett af
de bästa partierna. Det är den gamle Nectaire som berättar. Han är en af
dem som en gång följde Satan. Han såg jorden forma sig och
människosläktet uppstå. Med Satan tog han del i arbetet på människans
uppfostran till förnuft, på framkallandet af hennes högmod, utvecklandet
af hennes vetgirighet och vällust. I det gamla Hellas var han en glad
faun. Han bevittnade kristendomens och barbariets uppkomst och antika
världens fall; han genomgick folkvandringarnas fasor. Under Medeltiden
skylde han sitt ludna bröst och sin bockfot under en munkkåpa. Han såg
den glada hedendomen pånyttfödas i Renässansen, han var med om
barbariets pånyttfödelse genom Luther och Calvin. O.s.v. Den gamle
satyren repeterar hela historien, och vi få veta att de människor som
kommit något värdefullt åstad -- något ur hans synpunkt värdefullt --
varit affallna änglar eller människor lifvade af högmodets och upprorets
anda. Anatole Frances historiska uppfattning tyckes något så när
fullständigt täcka sig med Voltaires, och ges det någon skillnad så är
det väl den, att France senterar gotiken... Berättelsen är direkte
anlagd i Voltaires manér. Men det är inte alltid den bästa sortens
Voltaire. Det gäller t.ex. att illustrera Medeltidens enligt Nectaire
sterila filosofiska och teologiska diskussion. Nectaire nämner inte
realismen och nominalismen, han omskrifver på följande sätt: det ena
lägret ansåg att innan det fanns mänskliga fötter och ändalykter i
världen, så existerade Sparken I Ändan af evighet i Guds sköte; det
andra lägret utvecklade den åsikten, att Sparken I Ändan existerade
först sedan den vederbörligen gifvits och mottagits.
Ja, detta är Anatole Frances berömda ironi sådan den uppenbarar sig i
hans senaste roman. Men den har inte endast trubbats af en smula -- den
har öfver hufvud trängts tillbaka. _Änglarnes uppror_ är märklig därför,
att formen har en ny hållning.
Anatole France har från det ironiska uttrycket, som han behärskade som
ingen annan, gått öfver till den direkta anklagelsen. Det tunga
artilleriet har kört fram. Jag tror alls inte att ironien -- som icke är
någon åskådning utan endast en uppenbarelseform för tanken, en hållning
inför lifvet -- behöfver vara ett tecken på andlig öfverlägsenhet. Jag
vill blott säga, att hos France den ironiska leken med sina dubbeltydiga
vishetsregler och tveeggade sentenser sköttes med en färdighet och
glädje, som öfver sidorna i hans böcker kastade strålande glans och
skimmer och gjorde flera af hans verk till verk af hög konst.
I _Änglarnes uppror_ är den inte längre en princip i Frances konst. Den
tillhör i hög grad periferien. _Änglarnes uppror_ är framför allt ett
oförblommeradt angrepp, en stridsskrift, en pamflett i romanformat.
Ironien var halfva innehållet och hela formen i Anatole Frances böcker,
och när den fått träda tillbaka har mycket af personlighetens charme och
diktarens betydelse förflyktigat.
Afsikten har gjort sig till herre öfver diktaren, den binder hans händer
och det vimlar af uppslag af hvilka han ingenting får gjordt. Vi införas
i det kapell i Saint-Sulpice-kyrkan, där Delacroix målat sina änglar, en
dämonisk vredes representanter. Sällskapet är så lofvande som möjligt,
en gammal målare befryndad med Choulette, en republikansk katolik, en
katolsk yngling hängifven tingens fåfängliga yttre sida, en abbé som för
Bossuets majestätiska språk på läpparna, en landtlig godsägare med
vittra intressen. Det artar sig till en diskussion om teologi och konst
i Anatole Frances stil, och hela världen kommer af sig vid ingången.
Vi införas i familjen d'Esparvieus bibliotek -- en samling på 360,000
volymer, rik på märkliga ting. Hvilken ort för meningsbyten om allt
mellan himmelen och jorden. Men ingen kommer längre än till begynnelsen.
Romanens figurer ha inte alla fått stanna i det embryotiska stadiet, och
t.ex. Maurice är en mycket treflig företeelse. Hans skyddsängel hör till
dem som anstifta revolten. Maurice är visserligen en åt sinnesvärldens
fröjder hemfallen yngling. Men »han har genom Himmelens nåd fått mottaga
en kristen uppfostran», och han kan inte finna sig i att hans ängel
blandar sig i upprorsrörelsen. Och då ängeln öfvergifvit Maurice, så
söker Maurice upp ängeln för att omvända honom till den enda sanna tron.
En annan figur af intresse -- betydligt mindre utförd likvisst -- är den
landtlige adelsmannen med de vittra böjelserna. I hans få repliker möter
den bästa tidens Anatole France -- se t.ex. hans oskyldiga lilla skämt
med »filosoferna» (läs: Bergson). Sin egen filosofi sammanfattar han på
detta sätt: »I min ungdom var jag en lättsinnig krabat och jag sysslade
med metafysik. Jag läste Hegel och Kant. Med åren har jag blifvit
allvarlig, och jag befattar mig nu blott med de påtagliga tingen, med
det som ögat och örat förmå fatta. Konsten -- detta endast är människan.
Allt annat är bländverk och illusion.»
Detta var den tro Anatole France bekände i sin tidiga ungdom, när han
var _De gyllene dikternas_ poet. Vi säga oss, att detta när allt kommer
omkring och i alla fall också är summan af hans visdom, när han i sitt
70:de år träder fram inför församlingen och vittnar: med så mycket af
tonen hos en känsloberusad salvationist.
29. 3. 14.