[Anatole France: _Les dieux ont soif_. Roman. Calmann-Lévy, Paris.]
Anatole Frances nya roman spelar under revolutionen; den går från 1793
till slutet af juli följande år då Robespierre öfverlämnades åt
giljotinen.
Revolutionsepoken har mer än en gång lockat Anatole France till dikt.
Det har alltid beredt honom mycken tjusning att tänka sig det ljufva
ögonblickets lycka förhöjd genom löftena om död och aningarna om
undergång. Lifskänslan upphöjd i sin högsta potens i ögonblicket före
slutet, kärleken stegrad till paroxysm, en förintelse före förintelsen,
det är något som måste beröra honom ganska lifligt och slå an på
sensualisten inom honom och på »filosofen».
Men det är inte precis detta som upptar honom i _Gudarna törsta_. Utan
tvifvel är skuggan öfver medborgaren Evariste Gamelins och
medborgarinnan Elodie Blaises förhållande själfva den dödens skugga, som
uppfyller atmosfären i revolutionsstaden med sin tyngd och beklämning,
och lidelsen, som förenar dem, brinner med den snabbare och hetare låga,
som tillhör en tid då ingen vet något om nästa dag. Romanen handlar i
alla fall om något annat. Den sysselsätter sig med revolutionsmannens
psykologi. Det fängslande innehållet i Anatole Frances nya bok är
historien om huru den känslofulle rousseau'anen, som älskar
»människosläktet», som tror på den mänskliga naturens inneboende godhet,
som (för att använda tidens eget uttryckssätt) är mänsklig, välgörande,
god och dygdig, efter hand förvandlas till omänniska. -- Det är säkert
inte alldeles oberättigadt att i denna roman om rousseau'ismens insats i
revolutionshistorien se den festskrift med hvilken Anatole France roat
sig att på sitt sätt ta del i Rousseau-jubiléet.
·
Evariste Gamelin tillhör den första generationen som växte upp under
Jean-Jacques' inflytande. Öfver hans barndoms- och ungdomslif sväfvade
som den ideala förebilden Emile, och boken efter hvilken han formade sin
känsla var Saint-Preux's och Julies roman. Han visade redan som helt ung
gosse en mild känslofullhet, vekhet, godhet, och hans rörda känsla
omfattade både människor, djur och plantor. Han kunde icke se någon
varelse lida utan att smälta i tårar. I hans hjärta bodde den naturliga
dygden; han följde dess röst och förkofrade sig beständigt, tills han
vardt genompyrd af moral. Hvad det yttre beträffar, så var han skön och
intagande, och bekräftade på detta sätt rousseauismens lära, att den
själiska skönheten föder den kroppsliga. -- Evariste Gamelin blef det
fulländade uttrycket för det nya människoideal som Rousseaus poesi,
moral och pedagogik skapade under 1700-talets sista decennier.
Tiden skred fram. Revolutionen bröt ut. Evariste Gamelin tar aktiv del i
affärerna och blir till sist medlem af det stora revolutionstribunalet.
I denna egenskap har han att skipa rättvisa med Fäderneslandets fiender,
emigranterna, upprorsmännen, de ljumma, de misstänkta, kort sagdt med
förrädaren i alla de olika varieteter den mänskliga uppfinningsförmågan
under politiskt lifliga tider förmår särskilja.
Den juridiska proceduren äger till en början en form, som i hög grad
smakar lag och rätt i vanlig mening. Det blir snart omöjligt att
fortsätta på detta tidsödande sätt. Allteftersom republikens politiska
motgångar hopa sig och det inre missnöjet växer, stegras anspråken på
revolutionsdomstolens arbetsförmåga. Proceduren måste förenklas. Den
individuella rannsakningen afskaffas praktiskt taget helt och hållet;
förrädarne anklagas i flock och dömas i skock, och jämförelsevis sällan
inträffar under dessa månader att en anklagad undgår giljotinen.
Den känslofulle Evariste Gamelin, Jean-Jacques' discipel, fortfor han
verkligen att utöfva sitt domarvärf och var han med om att skicka till
stupstocken individer, om hvilka han ingenting annat visste, än att
någon ansett dem vara opålitliga patrioter? Det gjorde han, och det
kunde han göra utan att i minsta mån förneka sina föregåenden. -- Jag
måste här inflicka en liten betraktelse. Under 1600-talet var moralen i
hög grad en rationell moral. Under 1700-talet, då afkristningsverket
fullbordas, blir den en känslofråga och en trosfråga, den antar ett
slags »religiös» färg. Arfsynden med sina konsekvenser har strukits
bort, och människan har upptäckt att hon är af naturen god. Rousseau har
upprättat en ny domstol i högsta instans för frågorna om godt och ondt:
_samvetet_, som äger en hemlighetsfull förmåga att afgöra om rätt och
orätt. Samvetets röst är den ursprungliga, goda naturens röst i
människan, den naturliga dygdens stämma som leder visare och afgör
ofelbarare än alla skrifna lagar. Denna tro på samvetet är
förutsättningen för den beskedlige och fredlige Evariste Gamelins
utveckling till den flitigaste af medlemmarna i den blodiga domstolen.
Ett ögonblick känner han sig verkligen nästan en smula tveksam. Hur
skall det bli möjligt, tänker han, att utan undersökning skilja bofvar
och hyggligt folk åt? Men redan i nästa minut har han fattat meningen
och funnit svaret. Juridiska formler och rättsliga garantier tjäna
endast till att hölja in hufvudsaken i en massa bisaker. Ett redligt
hjärta träffar genast det rätta. Man har blott att följa naturens
ingifvelse, hon är den goda modern som aldrig leder sina barn vill.
Det är med hjärtat man har att döma. Och det är till sitt hjärta han
lyssnar, när han tar till ordet och proponerar halshuggning öfver glatta
laget därför, att toiletterna misshaga honom eller fysionomierna se
landsförrädiska ut.
Här är den punkt, som slutar linjen Anatole France har tecknat i sin
roman. Själfva fabeln föres vidare på ännu några sidor: till den 9
Thermidor. Kommunen spränges, dess domstol upplöses, och bland dem som
följa Robespierre på schavotten är också medborgaren Evariste Gamelin.
Som bekant pågår i Frankrike sedan ungefär fyra år tillbaka en skarp
strid om Rousseau. Nationalister, katoliker, rojalister (Lasserre,
Maurras, Lemaître o.s.v.) se i Rousseau revolutionens egentlige fader
och romantikens grundläggare, och han är för dem roten och upphofvet
till alla de politiska och moraliska villfarelser som romantiken och
revolutionen aflat. På det andra hållet firar man i Jean-Jacques
romantikens grundläggare och revolutionens egentlige fader, den odödlige
skaparen af det politiska goda, som revolutionen fört med sig, af de
konstnärliga vinningar som romantiken skänkt 19:e seklet.
Om lyckan är god kommer Anatole France -- han har nog ingenting emot det
-- att angripas från båda hållen, eller att åberopas på båda hållen
hvilket ju kommer på ett ut. Det skall heta, att Anatole France satt ett
likhetstecken mellan Rousseau och Robespierre, att han brännmärkt
rousseauismen som skräckväldets omedelbaraste förutsättning. Och det
kommer att sägas, att bokens sens moral är liktydig med en absolution åt
Jean-Jacques' elev, den dygdige och samvetsömme terroristen Evariste
Gamelin.
Ett sammanhang mellan terrorismen och rousseauismens känslobetonade
dygdekult har utom all fråga bestått för Anatole France. Han tror
nämligen på konstens förmåga att omskapa verkligheten efter sitt beläte.
Lifvet efterapar konsten i vida högre grad än konsten lifvet, sade Oscar
Wilde i _Lögnens förfall_, och det måste så vara, ty lifvet, som
beständigt söker sig till uttryck, erhåller sina uttrycksformer af
konsten. Och han bestyrker sin tanke med ett par exempel: »unga män
begingo själfmord, därför att Rolla begick själfmord; de ha beröfvat sig
lifvet, därför att Werther tog sitt lif.»
Detta är också Anatole Frances mening. Det finnes bilder -- säger han i
en uppsats om Balzac -- hvilka äro tusen gånger mera ödesdigra än de
skulpterade och målade bilder, för hvilka Jahve ville bevara Israel --
det är de ideala bilder, som romanförfattarne och poeterna skapa. Dessa
bilder lefva ett lif, uppfylldt af verksamhet, och det är endast
tillbörligt att säga, att deras förslagne upphofsmän sprida dem ibland
oss på det att de liksom dämoner skola fresta oss. »Goethe utsänder
Werther i världen, och omedelbart växer själfmordens tal. -- -- Dem,
hvilka Jean-Jacques ville återföra till naturen, gjorde _Emile_ till
terrorister och halsafskärare.»
Sådan är bakgrunden för den historisk-psykologiska idé, som Anatole
France förverkligat i sin roman. Bortom den tycka vi oss skönja också
antydningarna om hans filosofiska tro. _Gudarna törsta_, det är nuets
grymma gudar som i omättlig törst och hunger kräfva människooffren. Det
är en Olymp af dagens i morgon öfvervunna sanningar, af idéer som just
nu innehålla den yttersta visheten och den enda möjliga lösningen och i
morgon äro villfarelser. De äro åskådningarna hvilka regera öfver ett
ögonblick och äro vidskepelse och vantro för det nästa. Anatole France
har begabbat framåtskridandet som få, men aldrig har han riktigt kommit
ifrån tron, att mänskligheten rör sig långs en kurva som leder uppåt.
Offren äro den oundvikliga tributen, säger han nu. Vandringen går öfver
idéer som nötas ut i bruket och sanningar som blifva lögner, men hvarje
idé var ett fjät på den oändligt långa vägen. Ja, detta ungefär vore --
om jag inte helt och hållet tagit miste -- den öfverraskande och
trösterika nyhet Anatole France nedlagt i sin senaste bok.
·
I _Gudarna törsta_ förekomma ett par figurer så typiska för Anatole
France att jag får lof att erinra om dem med några ord. -- Den »gamle
Brotteaux» är en f.d. skatteförpaktare. Han tillhör emellertid epoken
efter seklets midt, då dessa finansiärer redan fått en hel del kultur
och förfining att stödja sig på. Brotteaux är i själfva verket en af dem
som närmade sig filosoferna. Han har dinerat hos baron d'Holbach, och
han har superat med Grimod de La Reynière, en af den gastronomiska
världshistoriens ryktbaraste personligheter. Han har dyrkat det sköna
som filosofi och konst, som kärlek, kökskonst och vin. Revolutionen har
ruinerat honom. Han bor i en vindskupa. Han lifnär sig med att fabricera
dockor. Men han har sin filosofi och sin sensualism i godt behåll, och i
fickan på hans loppfärgade lifrock hvilar ett band Lucretius. Behöfver
jag säga att en man, hvars lif är motsatser af denna art, står Anatole
Frances hjärta nära? Den gamle Brotteaux med sin Lucretius, det är abbé
Jérôme Coignard med sin Boethius ännu en gång. Brotteaux är en replik af
Jérôme Coignard, en svag reflex af den oförgätlige abbéen, en åldrande
poets sista inkarnation i en uppenbarelseform som varit honom kär.
Brotteaux representerar enligt romanens litet schematiska uppställning
den epikureiska ateismen, liksom ju Evariste Gamelin företrädde
rousseauismen. Vid sin sida har han Fader Longuemare som representant
för den religiösa tanken. Och mellan dem ställer sig den »oskyldiga
glädjeflickan» Athénaïs, en personifikation af _den_ naturliga dygd, som
i olikhet med Evariste Gamelins icke offrar åt tidsgudarnas törst. Hon
tjänar den största och evigaste af de eviga gudarna. Hon är Afrodite
Pandemos' prästinna, som Anatole France firade i sin diktsamling för 40
år sedan, den fåvitska jungfru med det fromma hjärtat, hvars dygd och
oskuld i högre mening han så många gånger framhållit som ett uppbyggligt
föredöme och ett exempel värdt vår begrundan.
En ryktbar fransk teaterkritiker brukade i sina recensioner tala om »den
scen som hade bort göras». Den scen vi vänta oss, när vi stiftat
bekantskap med de tre, uteblir icke; och på sistone ta mycket riktigt
prästen, skökan och filosofen plats i samma bödelskärra för att
gemensamt möta den förintelse, som för Anatole France är slutet på
individens lif.
28. 6. 12.