[Maurice Donnay: _Les éclaireuses_. Skådespel i fyra akter. La
petite Illustration, Paris.]
Maurice Donnay återvänder i sin nyaste komedi till ett af sina äldsta
motiv. Han upprepar ju inte direkte i _Les éclaireuses_ den pikanta
fabel han till sitt eget stora nöje sysslade med i debutkomedien
_Lysistrata_ vid tiden för sin verksamhet under Svarta Kattens hägn på
Montmartre. Men beröringspunkterna mellan de båda styckena äro tämligen
tydliga och ganska många.
_Lysistrata_ var de athenska kvinnornas kamp för att tvinga sina män att
göra ett slut på det ändlösa kriget med Sparta, och komedien skildrade
hur de nådde sitt mål genom en äktenskaplig strejk. Donnays hela syfte
var att ge en uppvisning i den ekvilibristik, som är en flink auktors
lindanseri på yttersta gränsen emot det som inte kan sägas, knappt får
antydas. Han åberopade sig i prologen på Aristophanes och han talade om
La rude franchise du maître,
Franchise qui peut vous paraître
Extrême, à vous qui nommez chat
Ce qui n'est pas du tout un chat.
I en sådan ton och på en dylik linje rörde sig verkligen komedien, och
den som gjorde sig den minsta illusionen om det glada spelets betydelse,
var författaren själf.
Det nya stycket uppträder med en tendens; i _Föregångskvinnorna_
presenteras en tes.
Miljön är nutida franska rösträttskvinnors miljö. Det är ett ofantligt
mondänt sällskap. Extremaste elegans, utsöktaste förfining etc.;
ingenting af det maskulina i en äldre, stridbarare generations åthäfvor
och propagandametod. Hjältinnan hör till en art som vi nogsamt känna
till från _La douloureuse_, _Les amants_, och hon och hennes omgifning
målas i rosenrödt och sockersött. Sker det litet mera summariskt än
vanligt, med litet mindre af kärleksfull betagenhet, så beror detta
endast därpå, att här är fråga om typer hvilka så pass länge varit
konventionella, att teckningen fullständigar sig själf.
Hjältinnan är således inte ny som yttre uppenbarelse, men hon visar sig
under en ny aspekt. Hon har trädt i beröring med en social tanke. Hon
har tillägnat sig »kvinnofrigörelsens» idé. Hon har helt ställt sig
under dess tecken. -- Se här resultatet.
Jeanne tar skilsmässa från sin man, därför att han inte senterar
»feminismen» och inte förstår, att »det intellektuella» äger sitt värde
framom det som blott är sinnenas lif, också därför att hon för sin del
trängt allt djupare in i »kunskapen om sig själf» och efter hand känt
hur ett »sällsamt frihetsbegär» vuxit allt starkare inom henne...
Andra akten: intensiv verksamhet i det feministiska högkvarteret.
Tredje akten: fortsatt verksamhet, komplicerad genom den stora kärlekens
utbrott. Jeanne har blifvit Jacques' älskarinna. Han vill gifta sig med
henne. Hon vägrar. Hon kan inte desavouera det steg hon tog --
i feminismens namn och idéens intresse -- när hon skilde sig från sin
man; hon måste också beakta det sällsamma frihetsbegärets kraf! Jacques
anser emellertid för sin del -- i olikhet med så många af Donnays
hjältar -- att kärleksförhållandet lämpligen beseglas genom äktenskapet,
och han uppställer följande ultimatum: antingen fullständig
underkastelse under kärleken, med giftermålet som synligt yttre tecken,
eller ock brytning och farväl för alltid.
Och den oundvikliga underkastelsen äger rum. Jeanne uppsöker Jacques i
hans hem på landet, i sista aktens enda scen, och de båda besluta sig
för giftermålet, för ett äktenskap som kommer att bli -- i enlighet med
Bossuets definition -- »la parfaite société de deux coeurs unis»; det är
Donnay som citerar Bossuet och inte jag.
I _Lysistrata_ följde Donnay den fornklassiska förebilden, och det var
det skabrösa i uppställning och fabulering han hade i ögnasikte, när han
skildrade den intressanta strejken. I _Föregångskvinnorna_ har en liten
tillspetsning ägt rum; det nya stycket har förlagts till idékonfliktens
plan, och den idé, som är sann, får segra öfver den, som på sin höjd kan
kallas riktig. Denna gång är det mannen som strejkar, kvinnan som ger
efter. Naturen tar ut sin rätt, eftersom det är naturen som bör ha sista
ordet.
Mellan Donnays första och sista stycke ligger en lång räcka af
skådespel. De hänföra sig nästan alla till kvinnan, till frågan om
hennes egenart och om hennes kärleks art, till motsatsen mellan mannen
och henne. Donnay har således inte helt kunnat undgå att snudda också
vid frågan om kvinnan särskildt såsom samfundsvarelse.
Tydligast har detta skett i komedien _L'affranchie_. Denna treaktare
tyckes faktiskt, i den långa scen som upptar hälften af andra akten,
komma att utveckla sig till en komedi om feminismen.
Det salongssamtal, som här formats på ett så roligt sätt, fladdrar
främst kring detta tema. Uppslaget till debatten ge två
rösträttskvinnor, af hvilka den ena just återvändt från en resa, som
bragt henne i beröring med Ibsen. -- Ni har således talat med Ibsen?
säger en af de närvarande. -- Ja, jag har haft denna upphöjda
sinnesrörelse, blir svaret. -- Hur förefaller han? -- Åh, det är en
mycket framstående personlighet.
Vi lämnas således i okunnighet om de tänkvärda ord, med hvilka Ibsen
måhända -- sådant ingick ju inte i hans vanor -- hade utvecklat sin
åsikt i kvinnofrågan. Men vi få veta, hvad den innebär för Donnay och
för personerna i hans komedi. Den är för feminismens anhängare krafvet
på ökade borgerliga rättigheter med rösträtten främst på programmet. Den
innebär för Roger, författarens språkrör, en mot naturen riktad sträfvan
att »utplåna motsatsen mellan könen». Det finnes också en förnuftig
feminism, säger Roger, men med lagen och paragraferna och deras
förbättring har den ingenting att skaffa. Den uttrycker sig helt som en
sträfvan att »upplysa och höja själarna». Och denna sträfvan åter, ja,
den har att förverkliga sig inom de gränser, som naturen dragit kring
kvinnan -- den svagaste i andligt hänseende liksom i kroppsligt.
Härmed kan den teoretiska debatten anses afslutad. En illustration
erhåller Rogers tes i det drama, som utvecklar sig genom första aktens
senare hälft, andra aktens slutscen samt tredje akten. -- M:me de
Moldère, titelfiguren i _Den frigjorda_, är en kvinna som i mycket höjt
sig öfver det tvång, som samhällsförhållandena lägga på hennes kön. Hon
är klokare än andra och vidsyntare -- hon har i alla fall förblifvit en
sann kvinna.
Men att vara sann kvinna betyder inte att hålla sig till sanningen och
vandra på de raka vägarna. M:me de Moldère ljuger inte blott när hon
bedrar sin älskare, Roger. Hon ljuger också då, när det »inte behöfdes».
Och när Roger ställer henne till rätta, kan hon endast svara, att hon
»måste» bedra honom, ehuru hon älskade honom, och att hon »måste» ljuga
för honom: ehuru hon mycket väl kunnat säga honom sanningen. Hon
handlade som hon handlade, därför att hon »inte kunde annat».
Rogers svar ger oss tanken i Donnays komedi om _Den frigjorda_. Jag hade
kunnat komma öfver ditt felsteg, säger han. Men du ljög för mig i de
stunder vi nådde hvarandra närmast; du spelade komedi för mig i
ögonblick som voro för heliga att vanhelgas genom lögner. Osanningen
ligger i din natur, och lögnen är en del af ditt väsen -- »_detta_ är
l'Irréparable», så låter honom Donnay sluta, med ett afsiktligt bruk af
Paul Bourgets ryktbara slagord. Och så blir således sens moralen den,
att kvinnorna förvisso inte ha orsak att fika efter rösträtt m.m.,
eftersom de alltjämt, också där de frigjort sig från mycken svaghet,
ha så goda anledningar att »upplysa och höja sina själar».
Detta var den första granskningens resultat. Som vi ofvan sett,
underströks hänvisningen på naturens mening ytterligare, då feminismen i
_Föregångskvinnorna_ upptogs till förnyad behandling. Icke för intet har
Maurice Donnay under dessa sista tider hållit föredrag om Molière och
gjort ett skådespel om Molière.
Vi skulle inte ha beklagat oss, om han i sitt skådespel om
_Föregångskvinnorna_ fått in något litet af molièresk must och styrka i
en figurskildring som förefaller tämligen flack, något litet af verklig
komisk verv i en dialog hvars esprit är tunnare och billigare än i
hvilken som helst af hans öfriga komedier. I Donnays teater, också i ett
par scener i _Den frigjorda_, finnes ibland en fläkt af stämning, den
»poésie», som är ironi och känslighet. Den förutsätter att författaren
varit med på ett hörn, att han med figurerna gifvit också en hårsmån af
sig själf. Hans senaste skådespel saknar denna atmosfär; den saknar
luft, och gud vet om någon af personnagerna, Jeanne inberäknad, har en
enda röd blodkropp i den blacka vätska som flyter i deras ådror.
27. 5. 13.