[Paul Bourget: _Le démon de midi_. Roman. 2 vol. Librairie Plon,
Paris.]
Paul Bourget upplyste oss för tjugofem år sedan att: »tidens vetenskap,
den ärliga och blygsamma», erkänner att dess välde upphör vid gränsen
till l'Inconnaissable. Detta var en af de viktigaste sanningarna som
inskärptes i det berömda företal, riktadt »till en ung man», med hvilket
romanen _Lärjungen_ började.
Den trettiosjuårige Bourgets faderliga maningar och farbroderliga råd
till den unge mannen äro ett af symptomen på det slutande 80-talets och
begynnande 90-talets reaktion mot det vetenskapliga åskådningssättets
tyranni i lifvet och litteraturen.
Hans opposition mot vetenskaplighet och rationalism utspelade sig helt
inom ramen för dem; och dolde _Lögnernas_ och _Lärjungens_ författare
någon särskild ärelystnad i djupet af sitt hjärta, så var det nog den
att ge sin romandikt en vetenskapligt oanfäktbar form. Saken är den, att
man inte gärna kan vara mera rationalist än Paul Bourget är af naturen.
Dock, linan måste ju löpas ut. Och det dröjde inte så särdeles många år,
innan Taines lärjunge officiellt tog plats bland trons försvarare.
Den kristne apologeten Bourget har förblifvit den förnuftsmänniska han
var, och det är det moraliska, sociala, historiska argumentet han
åberopar till kristendomens förmån; det är kristendomen i dess katolska
form, d.ä. särskildt således som den starka, inflytelserika och
ändamålsenligt utbyggda organisationen, hvars talan han för.
* * * * *
I sin nya bok diskuterar han ett spörsmål, som han ger denna
uppställning: en öfvertygad kristen, som intar en framskjuten plats i
det offentliga lifvet, hemfaller åt en öfvermäktig passion; äger han
icke dess mindre rätt att kämpa för den idé, på hvilken han tror,
men hvilken han icke äger styrka att förverkliga i sitt lif?
Bourget fördes till denna fråga, meddelar han själf, genom ett samtal
med Melchior de Vogüé, och det är kanske ingen tillfällighet att
uppslaget kom från det hållet. De Vogüé är den förste, som propagerat
den ryska romanen i Västeuropa, och man är frestad att i Bourgets
frågeställning igenkänna ett problem, som oändligt ofta bearbetats af
den ryska litteraturens romanförfattare och dramatiker: betingar
kroppens förnedring med nödvändighet också andens? kan det moraliska
jaget bestå oförkränkt midt i lifvets fulhet och fasa? Faktum är, att vi
i Bourgets roman ha denna köttets och andens motsats och kamp.
Men medan ryssarna med sin vida känsla icke förnimma någon olikhet
mellan klasser, åldrar och kön, har Bourget trängt ihop problemet. För
kvinnornas vidkommande existerar frågan näppeligen; de äro en gång för
alla instinktvarelser som lefva blott i sin känsla... Gäller det männen,
ser saken ut så här: ungdomen är ytterligheternas tid, och en ung man,
som är inne på rätta vägen, förverkligar det rätta utan prut, med den
entusiasm och absoluta tro som tillhöra hans ålder. För den mogne mannen
ges det däremot en stund, då marken börjar svikta under hans fötter,
och den värld, i hvilken han lefvat, plötsligt skakas ända ned i sina
grundvalar. Det är de första åren inne på fyrtiotalet, hans styrkas år.
Munkarne i medeltidens kloster talade om en daemonium meridianum, en
middagstimmans dämon, och de förstodo med detta uttryck ur 91:a psalmen
en verklig dämon. De hade märkt, att den sjätte stunden --
d.v.s. 12-tiden på dagen -- var en äfventyrlig timma. Kroppens matthet
efter vakan och fastan nådde själen, och frestaren fick en farlig makt.
Det blef en djup trötthet och leda, en bitter afsmak för de heliga
tingen, den nedslagenhet och vanmakt som kallas acedia -- »lättja» --
och hvilken på grund af sina vådor för själens lif upptagits bland
dödssynderna.
Denna »middagshöjdens dämon» är som sagdt hos Bourget en frestare,
som uppträder när mannens lif nått sin middagshöjd. Hans tillvaro har
hittills betydt ostörd utveckling af kroppens och själens krafter;
han har gått från framgång till framgång; han njuter nu känslan af sin
styrka. Det är ett rus af välbefinnande, en svindlande lyckokänsla;
det är samtidigt en dunkel längtan efter något nytt. Omdömet fördunklas,
han förlorar sinnet för proportionerna, och han kastar sig ut i företag,
hvilka gå över aevne. _Högmodet_ har vaknat.
Acedian var rätteligen ett hypokondriskt svårmod, som lät den angripne
förfalla till andlig tröghet och betog honom förmågan af fruktbart
handlande. Så ser Dante på saken, när han i _Infernos_ sjunde sång säger
sina ord, stränga ord, om de lättjefulle. -- Bourget betecknar med
acedia ett tillstånd af oro, i hvilket sinnet förlorat sin jämnvikt. Den
angripne förfaller till själföfverskattning och själfförhäfvelse; i sitt
»högmod» upphäfver han sig till sin egen styresman. Han tummar på
religionens bud och afskuddar sig beroendet af moralen; ja, det kan gå
ända därhän, att han löser gemenskapen med Gud. _Middagshöjdens_ dämon
skildrar en sådan kris i modernt katolskt själslif. Boken är romanen om
den farliga åldern för den kristnes andliga jag.
Louis Savignan är en af den franska katolicismens ledande
personligheter, berömd historiker, en lysande polemiker. Han har förr i
tiden varit förälskad i en ung flicka, som öfvergifvit honom för att
gifta sig med den rike industriidkaren Clavières. Vid 43 års ålder möter
han henne ånyo. Den gamla känslan, som när allt kommer omkring aldrig
riktigt varit död, vaknar på nytt. Savignan förblindas af middagshöjdens
dämon, ger vika för sina sinnen och invecklar sig i ett brottsligt
förhållande.
Det är af ingen särskild betydelse för själfva tesen, att Savignans
älskarinna icke är en troende. För författaren till _Mensonges_,
_Cruelle énigme_, _Crime d'amour_ är nämligen kärleken en gång för alla
en makt, som drar ner mannen, och kvinnan är bojan som fjättrar honom
vid materien. Hon äter ut alla andra förnimmelser hos den hon älskar för
att ensam få regera öfver hans känsla och hans tanke, och hon vidgar på
detta sätt spelrummet för sinnena: ända tills mannen är idel låg drift.
Det hände Claude Larcher och Hubert Liauran och på sätt och vis också
Armand de Querne, det händer fullt regelrätt äfven katoliken Louis
Savignan.
Savignan förlorar visserligen inte sin tro. Men hans känsla, som helt
gifvits åt kärleken, vänder sig bort från tron, och hans kristendom
»mekaniseras», den blir gamla vanan, en yttre hållning som saknar inre
mening, därför att han inte längre förverkligar den i sitt lif.
Savignans religiositet förtorkar, förlorar sin fruktbarhet; den lifvar
och inspirerar honom inte längre, och han kan därför inte längre på ett
effektivt sätt verka för den goda sak, hvars förkämpe han är.
Till en liknande ödesdiger punkt når en annan af romanens figurer, den
katolske prästen abbé Fauchon. Han skall representera modernismen, men
det kan betviflas att modernisterna ville erkänna honom som en af de
sina. Abbé Fauchon svärmar för katakombernas kristendom, han bekämpar
celibatet, han drömmer om en alla bekännelsers förening i en och samma
universella, verkligt katolska kyrka, och utan att bry sig om Roms
bannlysning lyssnar han till sitt »högmod» och ger till sist eftertryck
åt sin förkunnelse genom ett skandalöst giftermål. -- Savignan och
Fauchon, det år två människor som middagshöjdens dämon bragt till
afgrundens rand, två själar nära att förspillas.
I kristendomens midt står återlösningstanken, den oskyldige offras för
att återköpa de skyldige. Följaktligen måste i denna katolska roman ett
offer äga rum: om inte de förvillade skola gå förlorade. Den oskyldige
är Jacques, Louis Savignans nittonårige son.
Också han är troende. Företar han t.ex. en järnvägsresa, så begår han
först nattvarden: vi äro nämligen kallade, ingen känner stunden, och det
är brottsligt att lämna frågan om den eviga välfärden åt
tillfälligheterna. Jacques Savignan är en af de ädlaste litterära
figurer jag åtminstone stiftat bekantskap med. Hans korta lif är tro,
hopp och kärlek i högsta potens, evangelisk godhet, öfvermänsklig
själfförnekelse.
På grund af händelsernas -- man kunde kanske också säga: slumpens --
logik råkar den unge mannen ut för ett dödande vådaskott. På sitt
yttersta helgar han sig som ett offer för sin far, hvars hemlighet just
blifvit honom uppenbar, för den affällige prästen, som varit hans lärare
och gift sig med hans älskade, för alla dem hvilka fallit af, gått vilse
eller vackla. Och effekten är underbar: hans far afstår från sin
brottsliga lycka; den defroquerade abbéen går i kloster; m:me Fauchon
återvänder till sitt hem, ja, den materialisten och socialisten
Clavières lofvar att i deputeradekammaren beakta den beträngda
katolicismens rättvisa fordringar. Men summan af saken, facit af Louis
Savignans och abbé Fauchons upplefvelser, är -- så sammanfattar
benediktinermunken Dom Bayle romanens svar på frågan -- den lärdomen,
att »man måste lefva som man lär, ty eljes slutar man förr eller senare
med att lära som man lefver».
_Middagshöjdens dämon_ är ytterst diffus, som man säger, och det är
verkligen både si och så med sammanhanget i boken. Man läser den i alla
fall med intresse. Bourget har inte på mycket länge åstadkommit en så
fängslande historia. Jag behöfver knappast tillägga, att intresset
främst ligger i stoffet, i romanens skildring af människor och
förhållanden ur en värld, som inte kunnat vara mera specifik. Själfva
åskådningen, Bourgets politiskt-religiösa tanke, känna vi af gammalt.
Katolicismen är ordning, klarhet och reda; katolicismen är traditionen.
Katolicismen är något »eminent franskt», den är själfva Frankrike, och
kyrkans fiender äro därför också fäderneslandets. Bourget bemödar sig
visserligen denna gång särskildt flitigt att icke inskränka
kristendomens roll till ett disciplinarmedel, och han bjuder
systematiskt till att i ortodox anda framhålla religionens betydelse
såsom sådan, dess betydelse för människan såsom sådan och ej blott för
människan som samfundsvarelse. Men Gud vet om det i grund och botten ges
någon väsentlig skillnad mellan Voltaires syn på den socialt nyttiga
kristendomen och Paul Bourgets katolicism.
9. 8. 14.