[Sem Benelli: _La Gorgona_. Episkt drama i fyra akter. Fratelli
Treves, Milano.]
Sem Benelli heter en italiensk dramatiker, som tillsvidare torde ha
förblifvit ganska okänd utanför sitt fädernesland, men rätt säkert
kommer att låta tala om sig en vacker dag.
Jag har inte funnit några biografiska notiser om Benelli. Men det ser ut
som vore han född efter 1880, och han har således tiden för sig.
Den gångna tiden har han begagnat ganska väl. Hans äldsta arbeten känner
jag ej. Men sedan 1905 har Benelli hunnit utge en diktsamling, _En
tidernas son_, sex dramer på vers, några af dem i stort format, och en
komedi på prosa.
Bortse vi från den franskt påverkade skolans epigoner (och hänföra vi
d'Annunzio till ett äldre skede), så kunna vi säga, att det nutida
italienska dramat företrädes af Enrico Butti -- som för inte länge sedan
afled -- och Roberto Bracco.
Butti uppbyggde med många heta ord en teaterdikt, som i synnerhet är
sval idealitet. Vi ana under de starka motsatserna i hans skådespel en
människa, hvars hemvist snarare är andens värld än köttets.
Braccos första stycken lifvades af det upphöjda syftet att roa, och han
sparade hvarken på den kvickhet han till en viss grad äger, eller den
cynism som han äger i ännu högre grad. Så kastade han sig med sydländsk
passion öfver tidens frågor af olika slag -- bland dem inte sist
feminismen -- och hans teater blef till sin större part en skådebana för
demonstration af teser.
Butti var den födde ideologen. Bracco är den habile -- med s.k.
teatersinne utrustade -- författaren af idéskådespel. I hvarderas teater
spelar problemet en afgörande roll.
För Sem Benelli spelar problemet som sådant ingen roll. Idéerna äro
honom ganska likgiltiga. I Benelli har det nutida italienska dramat
erhållit en diktare som endast är konstnär och poet.
Dock, ett par idéer har Benelli i alla fall. Och då de inte äro dess
flere, håller han så mycket mera på dem. Den ena är patriotismen. Den är
hvad italienarne kalla en »campanilism»: den omfattar främst den fläck
af fäderneslandet som skådas från fädernestadens klockstapel. Benelli är
en glödande lokalpatriot, och outtröttligt och med en vacker hänförelse
firar han Florens.
Benellis andra favorittanke är den öfvertygelsen, att den historiska
utvecklingen inte skapat någon skillnad mellan dagens släkte och den
människa, som lefde för hundrade år sedan. »Besjungen eder egen tid
äfven genom förgångna tiders historiska händelseförlopp och känslor» --
med detta motto inleder Benelli en af sina dramer -- »och I skolen varda
odödlige.» Det är säkert alldeles särskildt behagligt att identifiera
sin egen dag med fädrens gårdag, när ens land har Italiens lysande
förflutna. Benellis landsman Adolfo Albertazzi gör precis som han, blott
ännu mera afsiktligt, i åtskilliga romaner och noveller.
Det motto jag anförde ur en af Benellis dramer kan stå för hans teater i
dess helhet; den spelar med ett enda undantag i förfluten tid. Helst för
oss Benelli till Renässansen, och skådeplatsen är då Florens. Men det
händer också, att han förflyttar oss tillbaka till ännu aflägsnare
skeden: _De tre kungarnes kärlek_ och _Rosmunda_ spela på
folkvandringarnas tid, och vi ha här både longobardiska män och
gepidiska kvinnor. Men vi lämna dem, för korthetens skull, och så äfven
det kulturhistoriskt betonade dramatiska poemet _Il Mantellaccio_, en
skildring ur de vittra akademiernas lif och verksamhet i Renässansens
Florens.
Dramat _Brutus' mask_ har ägnats den Lorenzo de' Medici, som än har
kallats Lorenzino, på grund af att han var liten till sin växt, och än
åter Lorenzaccio på grund af att han var stor i sin ondska.
Ty denne Lorenzo de' Medici tyckes ha varit ett under af elakhet -- han
förefaller att på ett enastående sätt ha förkroppsligat den sida af
Renässansen, som var gränslös själfhäfdelse och fullständig frigjordhet
från moraliska föreställningar. Hans korta lif var en lång följd af
skurkstreck. Burckhardt anser, att de måste förklaras som uttryck för en
alltuppslukande drift att till hvilket pris som helst vinna ryktbarhet.
Törsten efter berömmelse var en af tidens stora lidelser, säger
Renässansens kulturhistoriker, och viljan att lefva kvar som ett namn på
allas tunga var driffjädern till många stora handlingar och många
ruskiga dåd.
Bland de åtgärder Lorenzaccio vidtog för att vinna ett evigt namn, intar
mordet på hertig Alessandro de' Medici, Florens' tyrann, en framstående
plats. -- Alessandro hade förgäfves sökt vinna Caterina Ginora,
Lorenzaccios moster. Lorenzaccio erbjöd sig att jämna hans väg och
begagnade sig af sin kärlekssjuke frändes glömska af sina vanliga
försiktighetsmått. Mordet föröfvade Lorenzaccio biträdd af en bravo med
det lätt farsmässiga namnet Scoronconcolo -- han hade nämligen svårt att
fördra åsynen af blottadt stål. Den vapenlöse Alessandro värjde sig så
godt han kunde, och det berättas att han med tänderna tillfogade
Lorenzaccio ett blödande sår i handen. Det är ett pittoreskt drag som
går igen i litteraturen, ja, Lorenzaccios blessyr har till och med
besjungits på lyriska vers. En författare ägnade för några år sedan
Lorenzaccio en äreräddning på inemot femhundra sidor -- så liten ära
kräfver så många ord -- och han slutade med en sonett, i hvilken han
meddelade oss, att han i sin egen hand känt svedan af hertigens bett.
Hvilken var Lorenzaccios bevekelsegrund? Vi ha sett, hvad Burckhardt
tänkte om saken. Själf förklarade Lorenzaccio, att han mördat tyrannen,
lifvad af ett glödande frihetsbegär. Han jämförde sig med Brutus, och
det var många som gåfvo honom hedersnamnet den »nye Brutus».
I detta ljus har Romantiken sett honom, som man kan förstå. Alexandre
Dumas framställer honom i sitt drama _Lorenzino_ som den ädle och store
frihetshjälten. Det är visserligen ett brott att ge dig absolution,
säger biktfadern Fra Leonardo, men jag gör det i alla fall, och om Gud
en gång kräfver räkenskap af dig, så blir det _jag_ som träder fram och
säger: Herre! se här den skyldige! Och dramat slutar med att Lorenzino
proklamerar friheten som sin »religion».
Frihetshjälte är han som bekant också i Alfred de Mussets drama
_Lorenzaccio_; det har sagts, att han här företräder 1830-talets
republikanism och liberalism.
Men han är en frihetshjälte som förlorar tron på sin uppgift och själfva
tilliten till frihetens förmåga att ge människorna hvad de vänta sig af
den. -- För att nå sitt mål gör sig Lorenzaccio till tyrannens vän.
Vid hans sida stiger han ned i en afgrund af last och ondska. Han måste
först göra våld på sin ädla natur för att kunna andas den förgiftade
luften. Han vänjer sig småningom vid den -- förställningen blir efter
hand en vana. Och en dag upptäcker han, att fördärfvet frätt sig in i
hans själ, och att han förlorat tron på sin idé.
Han tror inte längre på friheten, men han skrider i alla fall till
gärningen, därför att den har sina rötter i hans »liljerena ungdom».
Mussets Lorenzaccio dödar tyrannen därför, säger han, att denna handling
i sig rymmer hvad som ännu finnes kvar af hans forna jag. Så blir summan
af Mussets drama om Lorenzaccios moraliska upplösningsprocess den,
att människan icke är nog stark att häfda sitt väsens skönhet om hon
försänker sig i fulheten, och att den idé förvanskas och förspilles,
som drages ned i smutsen.
Benellis grepp ger sig redan ur titeln på hans stycke: _Brutus' mask_ är
ett drama om den falske Brutus. -- Lorenzino älskar sin ungdomliga
moster Caterina Ginora. Caterina står i begrepp att bönhöra honom, dock,
hertig Alessandro aflägsnar honom genom en list och gör själf ett försök
att äga henne med våld. I detta ögonblick återvänder Lorenzino. Uppfylld
af svartsjuka och hämndbegär, dödar han Alessandro.
Lorenzino kan inte yppa verkliga anledningen till sin gärning, och han
griper till den närmast liggande förklaringen och låter förstå, att han
drog sin dolk för friheten. Han accepterar äretiteln den »nye Brutus»,
och under den landsflyktige fosterlandsvännens mask irrar han omkring i
främmande land under åtskilliga år.
Benellis Lorenzino är en mycket omoralisk individ -- det hindrar inte,
att osanningen börjar trycka honom. Det enerverar honom att han, som
sannerligen inte varit van att lägga band på sig, skall se sig tvungen
att förställa sig. Ensamheten gör sitt till: hans falska ställning
plågar honom allt mer och mer. Och hur det är, så finner han till sist
styrkan att verkligen bringa friheten det offer, som han _inte_ hade
bragt henne.
Den nye tyrannens lejda mördare nalkas. Har jag inte, säger Lorenzino,
under mitt lif gjort något för den frihet hvars ädle förkämpe jag
ansetts vara, så skall åtminstone min död gagna den; jag skall ge
frihetsvännerna ett föredöme! Och så låter han lugnt mörda sig: som den
Brutus han troddes vara under lifvet och till sist blef i döden.
Som synes är _Brutus' mask_ på visst sätt _Lorenzaccio_ i contre-partie:
i Benellis drama förvandlar sig lögnen till sanning. Det hela är mycket
trefligt anlagdt. Skada blott att uppslaget utvecklats på ett så
summariskt vis, att inte heller formens enhetlighet är bättre genomförd.
Hela förra hälften af tredje akten verkar platt regissörsdramatik.
Hel och kraftig form och energiskt genomförd utveckling äro däremot
kännetecknen på dramat _La cena delle beffe_. -- _Beffa_ betyder
»streck» (som spelas någon), »upptåg», »skoj» o.s.v., med den speciella
nyans vi känna från det franska _farce normande_, det engelska
_practical joke_. Det är ett mycket handgripligt och ytterst ogeneradt
skämt.
Stycket spelar i Medicéernas Florens på Il Magnificos tid. Giannettos
lif har gestaltat sig till en oafbruten _beffa_ af värsta slag
arrangerad af de båda bröderna Gabriello och Neri. När Neri till sist
spelar Giannetto det sprattet att beröfva honom Ginevra hvars gunst han
eftersträfvar, är måttet rågadt och Giannetto rufvar på hämnd. Han
föreslår Neri ett vad, påstår att Neri inte går i land med en viss
vansinnig handling. Neri utför den: med det af Giannetto beräknade
resultatet att han tages för en dåre och gripes och inspärras. Giannetto
begagnar konjunkturerna och eröfrar ändtligen den sköna Ginevra, Neris
älskarinna. Gabriello har under allt detta företagit en resa.
På inrådan af en erfaren väninna simulerar Neri verkligt vansinne. Han
ger det formen af ett mildt och melankoliskt drömmeri, och man återger
den ofarlige dåren friheten. Men Giannetto har genomskådat Neri, och han
tänker med oro på den _beffa_, den fruktansvärda vedergällning, som Neri
efter allt detta med säkerhet har i beredskap för honom. Nöden föder
uppfinningen, och Giannetto uttänker och sätter i verket följande
kombination. Neri får med Giannettos goda minne smyga sig in i Ginevras
hus. Samma dag har Neris bror Gabriello oförmodadt återvändt till
Florens. Också han är förälskad i Ginevra. Giannetto bereder i all
stillhet Gabriello tillträde till hennes boning. Neri hör någon komma,
Neri tror att det är Giannetto. Och han stöter ned sin förmente fiende
och vandrar rusig af triumf sina färde. Men på tröskeln möter honom
Giannetto, inte mindre nöjd, och förfärad öfver denna oförmodade
uppståndelse från de döda och förtviflad öfver sin gärning som han nästa
stund får klar för sig, störtar Neri bort, nu vansinnig på fullt allvar.
Och det blef således Giannetto, den svagare armen, det förslagnare
hufvudet, som gick segrande ur den upptågsmakarnes tvekamp som är det
som man ser ganska kraftiga innehållet i Benellis dramatiska poem.
_Gyckelmakarnes gästabud_ representerar det bästa i Benellis konst och
först och sist den energi han äger och förstår att förverkliga på ett så
direkt sätt. Omskrifningen är honom obekant -- att försköna är en tanke,
som aldrig dragit genom hans medvetande. _Gästabudet_ är en blodig
komedi.
Versen är diktarens egen skapelse. Den svarar förträffligt mot verkets
anda. Den är en jambisk blankvers med fem höjningar, kärf, skroflig,
formad -- vill det synas -- i anslutning till Shakespeares jamber. Dess
kännetecken är dess dramatiska energi.
Också det episka dramat _La Gorgona_ utspelar sig inom ramen af
Renässansens åskådning. -- Pisas hela manliga befolkning drar ut i krig
mot de turkiska sjöröfvarne. Staden med sin befolkning af kvinnor,
gubbar och barn, anförtros åt de florentinska bundsförvanternas skydd.
Deras chef den gamle Marcello Figuinaldo slår läger kring Pisa och
förbjuder vid dödsstraff eho det vara må att våga sig inom den fridlysta
stadens murar. En lampa, tecknet på den fred som lysts öfver Pisa och
symbolen för de pisanska kvinnornas okränkbarhet, tändes, och den heliga
eldens vård anförtros åt la Gorgona, den skönaste af Pisas jungfrur.
Men Lamberto Figuinaldo, den gamle Marcellos ungdomlige son, är inte
nöjd med det hedrande uppdraget att vaka öfver de pisanska kvinnornas
dygd. Han hade gjort sitt bästa för att byta med Arrigo, de bortdragande
krigarnes anförare, och då Arrigo förblef omedgörlig, beslöt han att
hämnas. -- Han vet att Arrigo älskar la Gorgona. Han beger sig en natt
in i staden för att kränka den heliga eldens vårdarinna och dymedels
tillfoga Arrigo en outplånlig skymf.
Lamberto intränger i la Gorgonas hus. Här möter honom en öfverraskning:
la Gorgona tillstår att hon älskar honom. Men Lamberto kan inte våldföra
sig på en kvinna som älskar honom, han kan det så mycket mindre som han
upptäcker, att den beständiga tanken på la Gorgona faktiskt utvecklat
sig till kärlek! Och efter »en kyss full af lidelse och oskuld» beger
han sig tillbaka till lägret. På vägen upptäckes han emellertid af
vaktposterna, invecklas i kamp med dem, såras, öfvermannas och fängslas.
-- Marcello underrättas om att en af hans män trängt in i den fridlysta
staden. I namn af Florens' heder befaller Marcello att den brottslige
skall dö.
En deputation af pisanska gubbar infinner sig för att utverka nåd för
den lifdömde. Marcello åberopar sig på lagen och afslår. Nu införes
förbrytaren: Marcello erfar att det är Lamberto. En deputation af
pisanska kvinnor och jungfrur, anförd af la Gorgona, uppenbarar sig i
sin tur. Marcello förblir obeveklig. Det enda han, i ett samtal mellan
fyra ögon, går in på, är Lambertos bön att än en gång få återvända till
Pisa för att säga la Gorgona farväl. Men är Lamberto inte tillstädes när
trumpeterna förkunna dagens inbrott, så kommer han, Marcello, att själf
hembära sig som ett försoningsoffer åt Florens' kränkta heder!
Lambertos och la Gorgonas upprörda känslor komma dem att glömma tidens
flykt. Plötsligt skalla trumpeterna i fjärran. Den nya dagen har bräckt,
Lamberto har således offrat sin fader! Han vandrar ut i rummet bredvid
och dödar sig. Dock, i nästa ögonblick infinner sig Marcello
lifslefvande. Pisas flotta har segerrik återvändt från sin expedition
mot turkarna, och trumpetsignalen var en segerfanfar. Den allmänna
glädjen kan inte få störas genom Lambertos död. Marcello har gifvit med
sig och kommer för att själf meddela sin son detta glada budskap. Han
finner Lambertos lik. Men en gammal kondottiär känner gestens värde och
Marcello räcker la Gorgona den vigda lampan och leder henne ut mot
triumftåget, i hvars spets de båda skola gå.
Som vi se utvecklar sig i _la Gorgona_ renässansanekdoten till ett andra
Brutus-drama. Det hade inte felat Benelli den nödiga styrkan att forma
detta stoff till något rätt märkligt. Versen skrider också här fram med
mycken dramatisk energi, trots diverse en smula lyriskt formade tirader
och trots en viss då och då framträdande novellistisk anstrykning i
själfva sättet att framställa. Att Benelli kan åstadkomma människor,
och särskildt män, visade han i _Gyckelmakarnes gästabud_. _La Gorgonas_
personlista saknar emellertid ett motstycke till _Gästabudets_ kraftigt
tecknade figurer. Marcello är visserligen en specialist på kraftiga dåd,
en krigare och kondottiär. Hans gestalt saknar icke desto mindre den
kraftiga resningen. Saken är den, att han utrustats med diverse
förnimmelser af en vekare art för att tillräckligt smärtsamt kunna känna
konflikten som han råkar i. Vidare får han helt enkelt afstå en god del
af författarens intresse till förmån för sin son Lamberto och hans
affärer. Dramat har splittrats. Det af Lamberto representerade
hämndmotivet står jämbördigt vid Brutus-motivets sida; de ha inte fått
smälta samman, och när så ytterligare tillkommer, att Lambertos och la
Gorgonas mellanhafvanden försättas med en del element till ett
psykologiskt kärleksdrama, så kan man förstå att verket blir hvad
Benelli måhända med en lätt aning om dess svaghet kallat ett episkt
drama, ett skådespel där samlingen saknas, där också figurskildringen
lider brist på skarp och genomförd koncentration.
_La Gorgona_ fogar inte något nytt till Porées, Voltaires, Alfieris
gestaltning af temat, och i sig själft är ju inte heller Benellis
senaste verk öfverhöfvan märkligt. Men det lönar sig att läsa den starka
dikt som _Gyckelmakarnes gästabud_ är, och jag tror att också den
moderna romarkomedien _Tignola_ skall både roa och intressera.
Åtminstone genom kontrastverkan. Här har nämligen poeten dragit sig
tillbaka och satirikern trädt fram, och det har sitt behag att iakttaga
den desinvoltura, med hvilken den energiske renässansdyrkaren går till
rätta med ett stoff som genom sin modernitet för honom betyder en
främmande värld.
En »tidernas son» har emellertid Sem Benelli kallat sig själf, och
måhända är hans temperament inte så osammansatt som det ser ut. Kanske
har han något tillöfvers också för vår tid, och kanske kommer han en
gång att betyda något för det nutidsdrama, som med Bracco f.n. rör sig
inom en krets ur hvilken det icke tyckes finna någon väg.
25. 7. 13.