[Edward Stilgebauer: _Börskungen_. Roman. Auktoriserad öfversättning
af Gustaf Uddgren. A. B. Västra Sverige, Göteborg.]
Svenska öfversättningen af Stilgebauers roman är en gärd åt den
triumferande Merkurius. Här har tydligen varit fråga blott om att slå
mynt af en rubrik, som just nu har chanser att sticka folk i ögonen och
kalla vittra lustar till lifs hos de nya baronerna.
Balzac lät miljonerna rulla i sina romaner, men baron Nucingen var ännu
föga mera än den rike mannen. Hos Zola uppträder _affärsmannen_;
affärsvärlden blir ett stoff för dikten, och lifvet i modemagasin,
banker och viktualieaffärer förvandlas till episk poesi. Baron Aristide
Saccard är en trollkarl, som ställer imaginära värden på aktier och
lyfter 40 % dividend på obefintliga kapital... Hans storhet beror af
hans intuitiva kännedom om »penningens lif» och om »börsens väsen»; han
är inte blott en knipslug och för intet väjande person -- han känner
instinktivt hur sakerna komma att utveckla sig i det gifna fallet, och
det lyckas honom att spela Svarta Petter i andras händer.
Zola har haft en del otur med sina tyska disciplar. Max Kretzer t.ex. --
»den tyske Zola» -- är en fantasilös, mycket hedersam och nästan lika
ointressant referent af sociala ställningar och förhållanden i 80- och
90-talets Tyskland. Han saknar ju inte värme: ett visst, socialt
medlidande som kan ge färg åt en skildring. Men det räcker näppeligen
till att göra honom läsbar för en icke-tysk publik. Hans smak är föga
odlad, hans stil är ojämn; och det enda, som verkligen är höjdt öfver
alla tvifvel, är hans osjälfständighet.
Ville vi lifva upp denna dystra karakteristik (som emellertid ingalunda
bygger på bekantskap med Kretzers hela vidlyftiga alstring), så kunde vi
säga, att han äger ett uppsåt. Det är i regel en särskild idé han vill
ha fram. Den kan vara en önskan att väcka deltagande med olycksbarnen i
storstadssamhället; den kan vara bemödandet att reda ut frågan om
förhållandet mellan storindustri och handtverkeri -- i den roman, som
gäller som Kretzers förnämsta skapelse, skildras hur fabriken förstör
personligheter, ödelägger hem.
Stilgebauer debuterade som kändt för c:a 12 år sedan med en roman
benämnd _Götz Krafft, historien om en ungdom_. Den tillhörde den då, och
alltjämt, populära »utvecklings-» eller »bildningsromanens» art. Den
omfattade åtta eller tio volymer fulla af romantik och sentimentalitet i
ganska rafflande blandning, och den tecknade med minutiös noggrannhet
hjältens förehafvanden hvar enda dag af året under åtskilliga års tid.
Hvad den ägde af intresse bestack sig i de antydningar den gaf om
stämningslifvet och tankelifvet hos tysk akademisk ungdom på 90-talet.
Som litteratur var den afsevärdt skral.
I sina senare romaner har Stilgebauer anslutit sig till Zola. Det har
skett i annan mening än fallet var med Kretzer. Stilgebauer har inte hos
Zola sökt formen för en skildring anlagd i det sociala uppsåtets tecken;
han har inte heller sett sig om efter ett stöd för någon viss
konstnärlig afsikt. Hvad han sökt och funnit i Rougon-Macquart-serien
har varit underlaget för en sensationsroman.
Stilgebauers författarskap tillhör nämligen, som _Börskungen_ visar,
sensationslitteraturen; och räknar man icke förty med hans böcker,
så beror det blott på reklamens makt öfver tanken.
Den egenskap, som i synnerhet frapperar i _Börskungen_, är den märkliga
oförmågan att sammanhålla händelseförloppet och att upprätthålla
sammanhanget mellan händelserna och personerna och mellan dessa
inbördes. Jag trotsar hvem det vara må att ge en resumé af boken.
Hvarenda figur vandrar sina egna privata vägar. Fabeln är absolut
obefintlig trots en massa accidanger, själfmord och slaganfall, missfall
och vansinne. Och förbluffad spörjer läsaren, hvad meningen kan ha varit
med alltsammans. _Börskungen_ är ett referat af en massa spridda
episoder.
Dessa episoder synas vara ägnade att utöfva en fascinerande inverkan på
en tysk genomsnittspublik. Så när som på den poetiske judeynglingen
David Mandelbaum består personalen af »förstklassiga människor»:
prinsar, blåögda kavallerilöjtnanter och miljonärer. Dessa personer röra
sig i en omgifning präglad af en förfining, till hvilken vi finna ett
motstycke endast hos Henning Berger. Den store miljonären låter möblera
sin villa »hemtrefligt, ja, rentaf förnämt». Hans maka består sig hvar
dag lyxen af ett »varmt bad som doftar af Eau de mille fleurs». Vid den
middag, som kröner familjens mondäna bana, »stod, alldeles som hos en
kunglig familj, bakom hvarje stol en guldgalonerad betjänt, som hade att
ombyta serviser, lägga för af de kostbara rätterna och gjuta i af de
obetalbara vinerna». Och: »naturligtvis var menun affattad på franska
språket, hofvets och diplomaternas språk». Vid samma tillfälle yppade
sig det »lätta rasslet af sidenjupongerna, -- -- detta lätta frou-frou,
som i denna atmosfär af underbara parfymer och rikt doftande viner och
maträtter ej föreföll oangenämt».
I denna utsökta omgifning rör sig en societet af kristna och judar.
Antydningar finnas (i bokens prolog), att författaren ämnat teckna en
motsats mellan dessa element, dock, själfva romanen innehåller ingenting
i den vägen. Bokens titel synes antyda, att författaren umgåtts med
tanken att skildra affärslif och börsmänniskors förehafvanden --
emellertid, börsen beröres inte, och af finansiellt intresse inträffar
ingenting annat än ett kursfall, som visserligen tar följande effektiva
förlopp: »därpå började aktierna falla allt hastigare och hastigare,
slutligen på en vecka hela etthundrasjutton procent». -- Det stoffliga
intresset saknas således helt och hållet. Af en idé har _Börskungen_
inte minsta skymt. Jag har citerat ett och hvarje; jag behöfver således
inte särskildt tillägga, att Stilgebauer saknar hvarje tillstymmelse
till formell talang. Han äger inte ens den yttre färdighet, som skulle
tillåta honom att nödtorftigt bemantla syftet med vissa skildringar af
ett särskildt slag, på hvilka _Börskungen_ inte lider brist. Och så blir
intrycket af denna succèsbok och dess upphofsman i en sällsynt grad
osympatiskt.
Författaren har haft den oturen att få en kongenial öfversättare.
Öfversättaren gör författarens allsidiga talanglöshet full rättvisa.
Han har dessutom kryddat med åtskilliga tolkningsfel.
5. 8. 16.