[Wilhelm Raabe: _Hungerprästen_. Roman. F. C. Askerberg, Uppsala.]
Wilhelm Raabes berömda roman _Der Hungerpastor_ fyller dessa dagar
femtio år. Vi ha emellertid rätt att hänföra den till dagens litteratur:
Raabe hör till Dickens', Fritz Reuters och Jean Pauls släkt; i hans
bästa verk lefver den humor, som föryngrar och förnyar, och de äro i dag
alltjämt lika nya som de voro för gårdagens läsare.
Skedet 1848-1870 är i den tyska litteraturen i mycket en uppgörelsetid,
och drama och roman afhandla vinningarna och besvikelserna från 1848.
Samtidigt göra sig de tendenser gällande, som sedan i sinom tid -- från
1870 -- omsätta sig i historiska fakta. Det blir inom dramat Hebbels
världshistoriska tragedi, teaterns stora idédikt mellan Schiller och
Ibsen, och det blir inom den berättande litteraturen ett antal
»tidsromaner», undersökningar öfver strömningarna, programförslag och
principutredningar. Vi ha Gustav Freytags _Debet och kredit_,
Spielhagens _Problematiska naturer_ o.s.v.
I _Hungerprästen_ saknas de speciella frågorna, romanen dryftar inte de
spörsmål som hade hänfört sig till de olika faserna af den nya idéens
arbete på sitt förverkligande. Raabe ägde, som Richard M. Meyer visat,
ingen förståelse för politiska problem, han senterade t.ex. aldrig
»riksidéen». Det är en allmän sida af tidskaraktären som bestämmer
författarens ståndpunkt och framträder i romanens uppställning -- den
uttrycker det behof af klarhet och ro, som gjorde sig gällande efter
nydaningstidens förvirring; hans bok skildrar en människas kamp för att
skapa sig sin egen värld i världen.
I en roman från året före _Hungerprästen_ talar Raabe om två olika slags
människor: »materiens man, paradisets man, som gaf namn åt stenar,
plantor och djur», samt »sedelagens man, som vände sitt ansikte mot
stjärnorna och gaf namn åt känslorna: kärlek, vänskap, barmhärtighet,
mod». I denna motsats ligger uppslaget till konstruktionen i
_Hungerprästen_.
Ty _Hungerprästens_ uppställning är starkt antitetisk, och motsatsen har
utarbetats till en skärpa som har mycket af det konstruerade i en
allegori. Två olika slags människa ställas upp mot hvarandra i skarpaste
kontrast, två olika ideal konfronteras. Det är »materiens man» och
»sedelagens» eller »andens» man.
Den drift, som uppfyller dem, principen i allt hvad de göra, bestämmes
af Raabe som en »hunger». Hos den ene är det åtrån efter allt det, som
har sina rötter i jordens mull, hos den andre är det en längtan efter
det som vuxit ut öfver stoftets värld och förlorar sig bland stjärnorna.
Den ene lefver helt i köttets rike, han är högmod, öfvermod och egoism,
han blomstrar en tid i mycken välmåga, men på sistone går han under, som
tillbörligt är. Den andre är idel längtan att få förlora sitt själf i
det som ofvanefter är. Hans lif är mycken vedermöda, men ändan kröner
verket, som bekant, och när han pröfvat vanskligheterna den behöriga
tiden, når han slutligen en stilla och fridsam lycka som präst i en af
världens fattigaste församlingar.
_Hungerprästen_ börjar enligt den gamla goda metoden med hjältarnes
födelse. De komma till världen i samma timme. Den ene är son till en
judisk lumphandlare och procentare, den andres far är en kristen
skomakare. Hvardera ärfver sin särskilda hunger, båda fortsätta den tråd
som slingrat sig genom faderns och förfädrens lif.
I detta ha vi antagligen att se ett romantiskt drag, det verkar
romantisk mystik och det är inte det enda som visar på intryck af E. Th.
A. Hoffmann. Unge Hans Unwirschs åldriga moster är andeskåderska; hennes
syner skola erinra oss om det tillbörliga i att vi låta vår hunger syfta
ut öfver dagen. Det blir ibland formliga symboler, i mer eller mindre
romantisk anda, och en af dem äger både skönhet och åskådlighet. För att
förstärka lampans sken har skomakare Unwirsch på forna tiders manér en
vattenfylld glaskula upphängd öfver arbetsbordet. Den strålande kulans
ljus är det första Hans ser när han vaknar, och det sista han varsnar
när han somnar in. Det klara skenet lyser öfver hans barndom, och i dess
skimmer ser han lifvet under hela sin tid. Symbolen, som står för Moses
Freudensteins barndom, ser annorlunda ut. Den är en skyltdocka, iförd en
lakejuniform från kung Jérômes operetthof -- hvad hon äger af glans är
solkiga galoners nötta förgyllning!
Hans och Moses ha samma barndom, de gå sida vid sida tills de kommit
till universitetet. Här skiljas deras vägar. Moses studerar filosofi.
Han är en skarp dialektiker som med samma kyliga och ironiska lugn i
alla idéer, moraliska som religiösa, blott ser materialet för en lek för
lekens skull. Han tar sin doktorsgrad och reser till den frivola staden
Paris... Här öfvergår han, hungrande efter yttre anseende, till
katolicismen och förvandlar sig till den elegante och mokante doktor
Theophil Stein.
Dr Steins trohjärtade vän hungrar efter »harmoni». Fattigdom och fulhet
omge honom, han trängtar efter en utjämning, en lösning i fridens och
skönhetens tecken, och hvar skulle den finnas om inte i en verksamhet
ägnad förkunnelsen af den lära, som är idel mildhet och kärlek? Han
studerar teologi.
Hvardera tyckes nå sitt mål, doktor Theophil Stein vinner allsköns
jordisk ära, teologiekandidat Hans Unwirsch når utjämningen som han
hungrade efter. Men den förre hade byggt på lösan sand, och en vacker
dag störtar allt samman för honom. Den senare byggde på
själfförnekelsens säkra grund; ju mera han uppgaf, dess mera vann han --
han afsade sig allt sådant som bar förgängelsens frö, han höll sig till
de eviga värdena, godheten, mildheten o.s.v., och resultatet han nådde
blef bestående.
Det sanna idealet segrade således öfver det falska. Men segern är
knappast en seger med flygande fanor och klingande spel. Lifvet
triumferar visserligen i Wilhelm Raabes berättelse öfver en lifvets
skenbild. Men segern är bra knapp. Människan, som representerar den
segrande principen, har nödgats afsäga sig bra mycket af det, som för
oss är lif i egentlig mening. För att reda sig i kampen nödgas Hans
Unwirsch nästan helt och hållet draga sig tillbaka till andens värld.
Han hemför inte segern i det plan, som vi för vår del ville betrakta
såsom lifvets i ordets fulla och rika mening, d.v.s. i den värld där
människan lefver både i köttet och i anden. Han har faktiskt företagit
en reträtt, han har ovillkorligen uppgifvit mycket af det, som vi måste
betrakta såsom absolut väsentligt.
Ty verkets grundtanke, den att lifvet måste beskäras om människan skall
kunna bestå som moraliskt jag och förverkliga sina högsta ingifvelser,
har en starkt asketisk och till och med lifsfientlig färg och denna
motsats har Raabes humor inte förmått förlika.
Hans människa är här, den förebildliga människan i hans diktning öfver
hufvud taget, är den människa, som afsagt sig denna världen för att
lefva i den tillkommande. Men hvilka är det, som höra himmelriket till?
Det är om dem Raabe diktar och på deras egenskap han hänvisar, när det
gäller programmet för det lif vi lefva. De enfaldige skola besitta
Riket, det är Raabes öfvertygelse, för de trohjärtade blommar den sanna
lyckan. Ju djupare vi försänka oss i den hjärtats stilla värld, där from
enfald och salig själfförnekelse regera, dess mera förverkliga vi af
sanningen, och dess rikare blir vår belöning. En frid, som intet kan
störa, reser mellan oss och världen en mur, mot hvilken lifvets böljor
brutna falla tillbaka. Raabe har ju inte sagt, att handlandet är
fåfängligt, viljan af ondo. Han har inte, då han anbefallde jaget att
rycka sig lös från världen för att nå friheten, dragit den yttersta
slutledningen och hänvisat på den mystiska försjunkenheten som det
eftersträfvansvärda tillståndet. Men kan man inte i alla fall säga, att
hans blygsamhets- och troskyldighetsidealitet visar åt detta håll där
den inbjuder oss att fjärma oss från lifvet?
Wilhelm Raabes idealism är vacker och ren. Den är ädel. Den är skön i
sin absolutism, om man så vill. Men gäller den för människor och
fördrager den lifvet?
8. 11. 14.