[Richard Middleton: _Spökskeppet och andra berättelser_. Öfvers. af
Ebba Nordenadler. -- Wahlström & Widstrand, Stockholm.]
Titeln på Richard Middletons novellsamling lofvar utan tvifvel mera än
den håller.
Läsaren väntar sig något af bästa tjugofemöressort, trefliga saker ur
äfventyrens och det öfvernaturligas värld -- han finner, att
_Spökskeppet_ helt enkelt är en samling fina, själfulla noveller.
Richard Middletori var till professionen litterär journalist. Han skref
dikter och berättelser. Han hade knappt lämnat sin utvecklings första
skeden bakom sig, då han rycktes bort, tjugonio år gammal.
Middletons författarskap omfattar hufvudsakligen ett par band prosa,
ett par volymer poesi och ett skådespel -- det mesta utgifvet i bokform
först efter hans död.
Dikterna beskrifvas såsom lätta, intagande vers, fulla af dagg och
månsken, lundars sus och fåglars sång. Det heter kort och godt (i den
summariska nekrolog _The Athenaeum_ ägnade sin aflidne medarbetare) att
de, förutom dessa till angenäma strofer sammanfogade ingredienser, just
inte innehålla någonting. Om en och annan dikt säges likvisst att den är
en vacker och till och med intressant studie till barnets psykologi.
Motiven från detta område spela en stor roll i _Spökskeppet_.
En annan hållning tyckes skådespelet äga. Hos poeten Mr Philip Reason
och hans fru infinner sig Mr Death, »Herr Död». Han representerar den
firma, som ombesörjer dödsfallen i distriktet, och han har i uppdrag att
afhämta den ena af makarna. Men rekvisitionssedeln är otydlig, det blir
inte riktigt klart om det är _Mr_ eller _Mrs_ Philip Reason den afser,
och Mr Death öfverlämnar åt de två att själfva afgöra saken. Jämlikt sin
chefs outgrundliga rådslag skall han nämligen föra någon med sig; hvem
det sedan blir är däremot inte så noga. Han aflägsnar sig alltså på en
stund.
Mr Philip Reason är en mycket fattig poet. När Mr Death har gått,
få makarna mottaga det med fruktan och bäfvan motsedda besöket af
husvärden. De komma att bli vräkta. De komma nu att definitivt kastas ut
i ett elände utan gräns.
Men detta perspektiv bekymrar dem inte längre. Härligt, härligt! säga de
med glädtig uppsyn och förtröstansfullt sinne, det här gör ingenting;
döden lofvade återvända så snart som möjligt; han skall få föra oss båda
två bort från alla vedermödorna: allt skall bli bra.
Eländet är de fattiges lif och döden deras lycka, sådan är styckets sens
moral; den lär vid uppförandet för något år sedan ha gjort en ganska
dyster effekt.
Titelnovellen i _Spökskeppet_ är berättelsen om en flygande engländare,
som en vacker dag låter ankaret gå i en rofåker invid Fairfield, en
liten by halfvägs mellan Portsmouth och London. Befolkningen i denna by
är af ett tvåfaldigt slag; vid sidan af människorna som lefva sina
sinnens lif i klara solskenet, finnes en annan sort: vålnaderna af forna
tiders inbyggare, ett nattens och det romantiska månskenets släkte.
Förhållandet mellan den lefvande och den döda befolkningen kunde inte
vara bättre, och man umgås med sin farfarsfar och sin mormorsmor på det
trefnaste sätt i världen, måhända blott med något af den öfverlägsenhet
man som lefvande erfar inför de döda.
Spökskeppets ankomst bringar oro i denna idyll. Skepparen bjuder de
manliga vålnaderna på rom, och dessa hyggliga spöken börja föra ett
lefnadssätt, som skandaliserar byn. Till sist uppvaktas han af en
deputation, som ber honom resa sina färde. Han gör detta och nu blir
ändamålet med hans vistelse på orten uppenbar: han har lockat byns
gengångare att ta värfning som matroser; och vålnaden af ett skepp, som
sedan hundrade år multnar på refven utanför någon af Karaibiska hafvets
sjöröfvaröar, seglar bort med sin besättning af människor, som för
hundrade år sedan blefvo mull.
Berättelsens symbolik är ju i och för sig inte så märkvärdig. Men den
har ägt sin särskilda betydelse för diktaren, och själfva novellen står
tydligen med sin allegori som ett slags inledning till hans diktning.
De döda existera blott genom de lefvande: Middleton löser dem ur detta
beroende; han sänder ut de okroppsliga varelserna på blodiga
sjöröfvarupptåg. Han framhäfver overkligheten gentemot verkligheten,
han häfdar det irreellas realitet.
En sådan de båda världarnas motsats har antagligen spelat sin stora roll
i Middletons lif, den möter åtminstone i novellsamlingen som ett
genomgående drag. Ett favorittema är motsatsen mellan den verklighet som
barnets drömmar och känsla skapa, och den helt annorlunda beskaffade
tillvaro med hvilken de vuxna människorna omgifva barnet.
Middleton lefde ju inte så många år sedan han trampat ut barnskorna,
och en god del af hans erfarenheter förskrifva sig följaktligen från de
tidiga år, då (som Anatole France säger i en dikt) den blifvande
människan »rysande når fram till upptäckten af lifvet».
Novellerna på denna linje bilda samlingens mest vägande afdelning. Det
med alltför mycket inbillning utrustade barnets tungsinthet och oro: när
det inte får fast fot i de andra barnens verklighet; konflikten mellan
intuitionens djupare logik hos barnet och de vuxnes förnuftsmässiga
följdriktighet -- det är ett par motiv som Middleton bearbetat i
noveller hvilkas lefvande och varma tonfall låta oss ana, att det
själfbiografiska momentet är mycket starkt.
Denna uppställning utvidgas att gälla också de vuxne i deras förhållande
till världen. Också för dem gäller, att förnuftets rådslag komma till
korta inför ett sammanhang, hvilket inte skapats af människorna, hvilket
regeras af en logik af ett öfvermänskligt slag. Deras längtan riktar sig
mot värden, som inte finnas i den form de önska sig. Och när de skola ge
dem denna form, så fogar sig stoffet inte efter deras önskningar,
och deras vilja nötes ut och deras kraft förspilles på de fåfängliga
försöken. Allt ter sig så klart, och allt visar sig fylldt af
hemlighetsfullhet -- ständigt möter, för människan i allmänhet, för
konstnären i synnerhet, den »hemlighet som gör orden till böcker, husen
till städer, och de rastlösa stjärnorna till ett oöfverskådligt
universum».
Det litterära uttrycket för denna känslobetonade och tämligen
melankoliska syn på tingen saknar i märklig grad sentimentaliteten.
Ur anblicken af detta motsatsernas spel, ur medvetandet om allt detta
slöseri med kraft ger sig en stämning af ironi. Den förstärkes
ytterligare genom en annan tanke. Middleton har sagt sig, att han och
hans gelikar när allt kommer omkring kanske inte äro några riktigt
lyckade representanter för det genomsnittsnormala förhållandet till
verkligheten. Lefva drömmarne i den en smula som i fiendeland, så kan
det mycket väl bero därpå, att de försummade rätta ögonblicket och
sorglösa fortforo att glida fram på dagarnas ström i stället för att
väga sina krafter och pröfva fakta. När de låta känslan lyfta sig ut ur
dagen och med inbillningen försöka nå något som man inte når enbart
genom den, så kan detta rätt väl vara resultatet af en i och för sig
inte så litet komisk brist på själfbesinning. Längre kom inte Richard
Middleton i sina betraktelser. I hans dikt ha den unga människans
typiska sträfvan att göra upp med frågorna om världen och hennes undran
inför de mysterier, hon upptäcker i den, fått ett vackert och lefvande
uttryck.
18. 4. 15.