[Friedrich Depken: _Sherlock Holmes, Raffles and ihre Vorbilder_.
(Anglistische Forschungen, 41.) Carl Winters Universitätsbuchhandlung,
Heidelberg.]
Här ha vi således den vetenskapliga afhandling om detektiven och bofven,
som ju måste komma. Den ingår i den bekanta, af geheimerådet professor
Johannes Hoops i Heidelberg utgifna serien _Anglistische Forschungen_,
och den framträder således under auspicier som äro fullt värdiga det
betydelsefulla ämnet.
Sådana voro de reflexioner undertecknad anställde, medan han
förväntansfull studerade den gröna bokens titelblad. Dock, det befanns
snart, att författaren lofvat litet mera än han kommit sig för att
hålla. De förebilder han åberopar äro blott två, C. Auguste Dupin och
herr Lecoq (som kompletteras af den i förbifarten berörda figuren
Tabaret), och en rätt stor del af publikationen upptages af åtskilliga,
mot en karakteristik af Sherlock Holmes och Raffles syftande
betraktelser öfver dessa individers egenskaper. Det är mycket möjligt
att det inte lönar sig att ingå på andra förebilder än Poes
amatördetektiv och Gaboriaus yrkesdetektiver. Men förhåller det sig
verkligen på det sättet, så hade författaren bort göra faktum troligt
för oss. Nu lägga vi boken ifrån oss med det bekymmersamma intrycket,
att den viktiga forskningsuppgiften måhända inte nått sin slutliga
lösning, och att vetenskapen fortfarande afvaktar det definitiva ordet i
frågan.
Vidare skall jag framställa den fundamentala invändningen mot
undersökningens anläggning, att författaren rört ihop saker som inte ha
något med hvarandra att skaffa. Han särskiljer uttryckligen mellan
_detektivnovellen_ och _kriminalnovellen_, men det hindrar honom inte
att sida vid sida, och en smula om hvartannat, behandla Doyle och
Hornung, den förre en detektivförfattare, den senare helt och hållet och
uteslutande kriminalnovellist. Hans grepp är osäkert; det beror på att
hans metod inte är säker.
Att Depken med sitt arbete om Dupin, Holmes och Raffles, två detektiver
och en kriminalhjälte, söker lämna »ett bidrag till kriminalberättelsens
teknik» ökar i någon mån intrycket, att han inte haft riktigt klart för
sig hvad det egentligen är fråga om.
Till dessa allmänna betraktelser kunde måhända ytterligare fogas den,
att författaren lagt i dagen en hårsmån mera allvar än ämnet kanske
kräft. Han skulle i precis samma ton ha stämt en undersökning öfver
källorna till _Hamlet_ och _Kung Lear_.
Men det blir på tiden att jag framhåller, att boken innehåller många
riktiga anmärkningar och träffande observationer. Skavankerna härröra
från författarens bristande vana att skrifva och från hans tydligen inte
öfver höfvan vidlyftiga beläsenhet. Han känner blott en jämförelsevis
liten del af området som han rör sig på. Han är inte tillräckligt säker
på sig för att taga sakerna från oben.
Vi måste med Depken göra en bestämd åtskillnad mellan kriminal-
och detektivnovellen. Den förra skildrar brottet och förbrytaren.
Den senare låter oss vara med om att uppdaga förbrytelsen, afslöja
brottslingen. Kriminalberättelsen är i princip en art, en afart, af
äfventyrsberättelsen, sensationshistorien; detektivhistorien är inte med
nödvändighet en äfventyrsnovell, och den goda detektivberättelsen verkar
icke främst genom det sensationella. Sensationen saknas kanske inte:
men den tillhör då själfva _förbrytelsen_.
Denna kommer i andra rummet. Den måste naturligtvis tecknas så, att dess
uppdagande blir en invecklad och pröfvande angelägenhet. Men förstår
författaren sin sak, så är det kring uppdagandet läsarens intresse
samlar sig.
Uppdagandet -- detektionen, som de engelska auktorerna säga -- är en
fråga om orsak och verkan, eller som detektiverna själfva i sina
filosofiska ögonblick förklara: en fråga om kausalsammanhanget. De och
de momenten äro kända -- uppgiften är att i tur och ordning härleda
värdet för alla de olika x, hvilka belamra ekvationen. Detektivens
verksamhet blir ett kvickhetsprof och en snilleöfning. Han är förvisso
ingen handtverkare. Rotar han i mullen för att mäta upp missdådarens
fotspår och samlar han tändstickor och cigarraska, så beror det på att
»ingenting är oväsentligt». Ingenting är oväsentligt, därför att den
verklige detektivens analytiska geni förmår draga de mest vidtgående
slutsatser ur rakt ingenting...
Analysen eller deduktionen, ty i detektivernas språkbruk äga de båda
termerna samma betydelse, är metoden, och den innebär ett framträngande
från det kända till det obekanta, och hvarje nytt stadium i analysen
markeras af ett afslöjadt faktum. För detektiverna själfva är proceduren
en rent förståndsmässig deduktion och de betona gärna -- jag erinrar om
professorn hos Jacques Futrelle -- att den med sträng »logik» genomförda
deduktionen aldrig klickar.
Fråga är emellertid, om inte också »väderkornet» spelar sin stora roll.
När Depken gör gällande att detta är fallet, och att ingen detektiv
kommer till rätta utan intuition, så har han alldeles rätt. Han har
rätt, ty den handlings förlopp, som inte försiggår i ett lufttomt rum,
är underkastad tusen inflytelser som störa den »logiska»
utvecklingsprocessen. Icke för ty få vi lof att kalla den ena metoden
logisk i motsats till den andra, specifikt intuitiva. -- Dupin (hos
Edgar Allan Poe) betonar uttryckligt att »det viktigaste för den
analyserande detektiven är att veta _hvad_ han särskildt skall
observera». Här ha vi en punkt, där uppenbarligen ett slags inspiration
måste sätta in. En instinktiv känsla af att just _denna_ detalj
innehåller afgörandet måste medverka -- i ett gifvet moment måste
tydligen det analyserande förnuftet stödjas af intuitionen.
Den verkar alldeles säkert hos Dupin, hur intellektualistisk hans
officiella åskådning också må vara. Har Dupin att lösa ett problem, så
stänger han sina fönsterluckor, tänder några mystiskt skimrande vaxljus
och slår sig ner i sin länstol, hvarpå han försjunker i meditationer som
räcka 24, 36 eller 48 timmar efter behof. »I sådana ögonblick tycktes
han förlorad för verkligheten och liksom frusen; hans ögon stirrade mot
det tomma intet; hans klara, fulla tenorstämma antog falsettklang. Jag
[Poe] tänkte ofta på den gamla filosofiens lära om den dubbla själen,
och det roade mig att tänka, att Dupin ägde tvenne jag, ett skapande och
ett analyserande.»
I ett sådant tillstånd af försjunkenhet löser Dupin problemet, fjärran
från skådeplatsen för brottet, stundom utan att ens ha besökt den. Det
är väl mer än antagligt, att det här inte är fråga blott om en helt och
hållet på analysens väg företagen rekonstruktion af förbrytelsen. Dupins
tanke befruktas af intuitionen, hans »skapande jag» bygger upp
händelsen, och han genomlefver den själf.
När Depken anför, att också Sherlock Holmes står i tacksamhetsskuld till
sin ingifvelse så har han som sagdt i princip rätt: Sherlock Holmes
befinner sig inte sällan inför nödvändigheten att företaga ett val
mellan tvenne lika plausibla uppslag, och då rådfrågar han sin
intuition. Men medan man särdeles väl kan tilldela intuitionen en roll
hos Dupin, bör man näppeligen göra det i fråga om Sherlock Holmes.
Denne store man tillhör nämligen i princip det klara, kalla, afvägande
förnuftets värld. Om Dupin slöt sig den typiska »Romantikens» luft;
han tycktes stå i förbindelse med en annan värld, och han mottog
uppenbarelser ur den. Sherlock Holmes är rationalisten, den moderna
vetenskapsmannen -- kemist, matematiker, biolog. Han förkroppsligar i
sin åskådning och metod de yttersta dagarnas naturvetenskap. D.v.s. han
afser att göra det, hvilket för oss är liktydigt med att han gör det.
Man kan inte vara mera vetenskapsman och mindre intuitionsmänniska än Mr
Holmes. Tillvaron är för honom orsak och verkan i en lång kedja af
fakta, knutna till hvarandra i ett strängt betingadt orsakssammanhang.
Här hade Depken haft utgångspunkten gifven för en liten betraktelse
öfver vetenskaplighetens romantik. Han hade kunnat låta oss i
detektivberättelsen se ett uttryck för den naturvetenskapliga epokens
romantiska böjelser och begär, och han hade på detta sätt gifvit en helt
annan tyngd och omfattning åt det ämne han befattar sig med. Att han
inte gjort detta (jag frånser några intetsägande antydningar) beror
förmodligen på, att han i likhet med diverse tyska s.k.
litteraturhistoriker inte kunnat frigöra sig från bokstafvens välde
öfver tanken utan inbillar sig, att romantik är ett begrepp som uttömmes
med ett antal författarnamn och boktitlar från tiden omkring 1800.
Dupin är den romantiska romantikens detektiv, på en gång »logiker» och
inbillningsmänniska, konstnär och matematiker. Han fascinerar sin
omgifning i kraft af det säregnas och hemlighetsfullas tjusning.
Sherlock Holmes är den rationalistiska romantikens detektiv, idel
förnuft, alltigenom »analyserande» förstånd. Det romantiska skimret
kring hans gestalt beror på själfva det enormt skarpa intellekt som
utmärker honom, på den oerhörda kallblodighet, den kyliga behärskning,
som den orubbliga tron på förnuftet och dess allmakt skänker honom. Han
har mycket gemensamt med den utomordentlige Mr Phileas Fogg hos Jules
Verne, som aldrig förlorade sitt lugn och för hvilken gällde dogmen att
»allt är beräknadt». Deras vilja och deras förstånd fungera med ett
precisionsinstruments säkerhet; deras förnuft, deras viljekraft lyfta
dem öfver tillfälligheterna; de gå som segrare ur kampen med det
irrationella som möter i lifvet -- detta är hvad som fångat
hundratusende läsares fantasi i naturvetenskapens och ingeniörkonstens
tid.
Depken låter Raffles afsluta utvecklingslinjen Dupin -- Holmes. Detta är
intet lyckadt påfund. Raffles' metod representerar intet, som ej finnes
i Holmes'. Raffles är ingenting annat än Sherlock Holmes som förbrytare
-- en skral och stillös Holmes. Det naturliga hade varit att hänvisa på
den typ, som Chesterton spelat ut mot Doyles hjälte, nämligen Fader
Brown, den katolske detektiven.
Detta är inte den enda underlåtenhetssynden. Att författaren med
asketisk återhållsamhet afstått från nöjet att konfrontera Voltaire och
Hauff, gör ingenting. Däremot är det alldeles bestämdt ett fel att
åberopa indianernas verksamhet som detektiver utan att alls nämna
Cooper. Jag bläddrar i _Den siste mohikanen_, och jag finner
häpnadsväckande prof på den ädle Uncas' och hans vise fader
Chingachgooks förmåga. »De förefalla», så säger den unge engelsmannen i
romanen, »att äga alldeles särskilda förmögenheter, hvilka vida
öfverträffa mina.» Också Bret Harte kände sig slagen, något vi finna af
en af hans _Koncentrerade romaner_. »Ugh», säger här en urskogsdetektiv,
»spåren visa tydligt, att fyrtiotvå huroner i dag kl. 4 tågat förbi,
bland dem en skallig, en kutryggig och tre som voro faderlösa.» Bret
Hartes parodi har en trogen, allvarligt menad motsvarighet i Sherlock
Holmes' och hans broder Mycrofts samtal i klubbfönstret i _Den grekiske
tolken_.
Och så skulle det måhända för den tyske lärde ytterligare ha återstått
att afgöra hvilken af de tre, »Romantikens», vetenskaplighetens eller
katolicismens detektiv, som vore i stånd att lösa de problem som den
engelske läkaren och filosofen sir Thomas Browne för trehundra år sedan
framställde till vår begrundan: »Hvilken sång sjöngo sirenerna, när de
sökte tjusa Odysseus? hvilket namn antog Achilles, när han förklädde sig
till kvinna? -- detta», sade sir Thomas, »är för visso svåra frågor, men
de böra icke kunna trotsa ett allvarligt försök till lösning».
5. 7. 14.