[G. K. Chesterton: _Den menlöse Fader Brown_. Detektivhistorier. --
Hugo Geber, Stockholm.]
Missminner jag mig ej, ingick i _Argus_ för några år sedan en studie
öfver den moderna detektivlitteraturen. Det var icke mycket författaren
hade att visa på när han, med en viss sympati för genren tror jag,
anställde mönstringen med de yttersta dagarnas vittra verksamhet inom
branchen. En del litterär talang på det ena hållet, en hel del
finurlighet och t.o.m. kombinerande geni på det andra -- om det ville
riktigt väl till --, men ingenstädes det lyckliga sammanträffande af
egenskaper som hade fört till en verklig detektivpoesi. Sådan var den
nakna sanningen. Det återstod endast att hoppas.
Den menlöse Fader Brown är alla förhoppningars uppfyllelse, föreställer
jag mig, och alla drömmars förverkligande! Zadig och Dupin ha fått en
jämbördig kollega. Och hvad beträffar Sherlock Holmes, den
oförliknelige, så tvekar man att i tanken förflytta sig i den luft af
oro som måste uppfylla den välbekanta våningen vid Bakerstreet
(n:r 221 B). Sherlock Holmes' styrka låg icke blott i en beundransvärd
förmåga att lägga märke till och taga fasta på hvarenda meningslös
bagatell; hälften af hans säkerhet och framgång härledde sig ur en
sublim själfkänsla. Den har nu helt säkert fått en allvarsam stöt. Fader
Brown är icke blott det motsatta temperamentet. Han betyder den motsatta
världsåskådningen, den motsatta metoden. Och han pröfvar sin metod och
tillämpar sin åskådning i fall där det lyckade resultatet faktiskt blir
en direkt förnekelse af allt som är heligt för Sherlock Holmes.
Sherlock Holmes är vetenskapsman. Han opererar med regler och lagar,
och han tillämpar i sin detektivpraxis de kemiska, medicinska,
fysikaliska och matematiska insikter han vunnit i laboratorier och
föreläsningssalar. Han är idel logisk metod, och hans trosbekännelse är
vetenskapsmannens tro på följdriktigheten. Tillvaron är för den store
detektiven orsak och verkan i en lång kedja af fakta, alla knutna till
hvarandra i ett oupplösligt kausalitetsförhållande; och gäller det t.ex.
ett brott, så har man blott att finna ett led i en serie för att kunna
nysta upp den i hela dess längd. Allt är determineradt, allt hänger
ihop; det ges alltid endast en möjlighet, och nyckeln till gåtans
lösning skänker det logiska resonemanget. Man kan inte vara mera
vetenskaplig i sitt tänkande och ha en skarpare vetenskaplig metod än
Sherlock Holmes. Han är typen för den moderne vetenskapsmannen.
Hur förhåller sig Fader Brown till detta slags åskådning och denna sorts
verklighet? -- Alla de relationer, säger i en af sina böcker Chesterton,
hvilka i vetenskapliga arbeten gå och gälla som de oundvikliga frukterna
af omutliga lagar, förege sig bygga på en inre syntes som alls icke
existerar. De förnuftiga termerna äro icke lag och regel utan trolleri,
under o.s.v. Ett träd bär frukter emedan det är ett magiskt träd;
vattnet strömmar nedåt, icke uppåt, emedan det är förhäxadt; solen
skiner till följd af ett uppenbart trolleri. Allt detta kan synas
underbart, mystiskt är det däremot icke. Världen är helt enkelt ett
sagoland, men sagolandet är ingenting annat än det sunda förnuftets
soliga rike. För den vetenskaplige logikdyrkaren, och för den
vetenskaplige detektiven Sherlock Holmes, är ett _faktum_ ett något,
hvilket icke kunnat te sig annorlunda. För Fader Brown, för Chesterton,
sagoboksfilosofen som han kallar sig, hade ett grönt blad precis lika
väl kunnat vara rödt. Hvarje färg tyckes honom vara icke produkten af en
nödvändighet, utan resultatet af ett _val_ mellan flera färger, alla i
sig själf lika möjliga; och t.ex. rosens purpur har därför något
dramatiskt öfver sig. Den är icke rätt och slätt »röd»; dess färg är den
tragiska färgen af plötsligt utgjutet blod. Allting representerar _något
inträffadt_.
Det märkvärdiga och ovanliga flyttas på detta sätt in i det alldagligas
plan och hvardagen blir undret framom alla under, det enda egentliga
underverket till och med. Det bästa i hela _Robinson Crusoë_ är, påstår
Chesterton, listan öfver de föremål han lyckades rädda, när han led
skeppsbrott. Hvarje köksredskap blef något kostbart och poetiskt: emedan
det ju lika väl kunnat falla i hafvet och gå förloradt. Den underbara
diktens hela poesi ligger i en simpel inventarieförteckning. Chestertons
dubbelgångare i den filosofiska detektivromanen _Mannen som var
Torsdag_, poeten Gabriel Syme, bekämpar ifrigt allt som är romantik och
poesi i häfdvunnen mening. »Jag är den borgerliga ordningens poet»,
förkunnar han med entusiasm, »lagbokens och kälkborgerlighetens diktare.
Tag ni andra skalder edra böcker med bara poesi och prosa, men låt mig
läsa en tidtabell med tårar af stolthet.» -- The mystery of the Obvious,
det själfklaras och påtagligas hemlighetsfullhet, all banalitets
anspråkslösa men storslagna mystär: detta blir den makt till hvilken
Chesterton hänvisar, som Maeterlinck åberopar _le tragique quotidien_,
hvardagslifvets förborgade tragik.
I det hälft själfbiografiska arbete jag ofvan anspelade på (_Orthodoxy_)
har Chesterton berättat, huru och hvar han fann den slutliga formeln för
sin syn på världen. Det var i katolicismen. Han upptäckte efter hand,
att denna lära hade tagit med i räkningen allt hvad tillvaron äger af
dold excentricitet, af undantag och afvikelser, och att hon i sin
uppfattning af människan gaf uttryck åt det faktum, att »människans
hjärta icke har sin plats i kroppens midtellinje utan hamnat på sned».
Men tro inte, att Chestertons katolicism är af det mystiska slaget: huru
bestämdt han också opponerar mot den vetenskapliga logik, som han än
kallar deterministisk och än kalvinistisk och alltid betecknar som
endast till skenet intellektuell. Det förekommer i den första
berättelsen om den menlöse Fader Brown en upplysande passus. »Hur kunde
Ni genomskåda mig», spörjer den falske prästen. »Ni angrep förnuftet»,
svarar Fader Brown menlöst, »det är dålig teologi.» »Kyrkan har alltid
hållit på förnuftet», försäkrar han vid ett annat tillfälle. Vi ha redan
fått en aning om, hur vi ha att fatta detta »förnuft». Det är icke
vetenskapens bundna förståndsmässighet; den är för Fader Brown tvärtom
höjdpunkten af oförnuft. I den mest renodlade form, som en fullständigt
öfvermänsklig, suverän logik, finner man den, upplyser Chesterton, hos
den vansinnige på dårhuset, och detta är alldeles naturligt, utför han
vidare, ty dåren är en människa som »förlorat allt utom förståndet»
(_Orthodoxy_). Ingenting öfvergår den fruktansvärda logiska skärpa
hvarmed dåren »iakttager detaljerna och spårar sammanhanget mellan
tvenne ting omhvärfda af tusen andra ting».
Här ha vi något som tydligen kommer att sätta myror i hufvudet på dr
Watson. Hur kan det vara möjligt att komma till ett slut med ett
inveckladt kriminalproblem, om man inte analyserar cigarraskan, studerar
fotspåren i rabattens mull o.s.v., kort sagdt: följer »_tråden_» efter
alla slutledningskonstens föreskrifter? Fader Brown har sitt eget
system. Tjugu eller trettio års erfarenheter i biktstolen ha skänkt
honom kunskapen om människan. Han kommunierar med förbrytaren, uppgår i
honom för en kort sekund, varder under ett ögonblick af exaltation och
inspiration själf den som begått gärningen: och förloppet står klart för
hans öga, afslöjadt in i minsta detalj. Det är hvad man i dagligt tal
kallar intuition. -- Denna metod är inte riktigt ortodox, säger Fader
Brown själf; förnuftet hade tydligen bort få spela med en hårsmån mera;
kyrkan godkänner inte den privata inspirationen. Men han tröstar sig med
att när det gäller den excentriska handling en människa begått, får
tydligen den människa, som vill reda ut saken, vara beredd på att göra
om den i andanom. -- Detta är Fader Browns detektivmetod i den märkliga
berättelsen _Guds hammare_, ett litterärt konstverk af rang. I _De tre
dödsverktygen_ möter på liknande sätt den underbara förmågan att
genomlefva och upplefva samt att på grund af denna inre medupplefvelse
rekonstruera hela det invecklade och mångsidiga förloppet af en tragisk
scen, som tycktes erbjuda en olöslig gåta. I andra berättelser
framträder mera det särskilda förnuft Fader Brown representerar i
motsats till Sherlock Holmes' vetenskapliga förnuft. Historien om _Den
osynlige mannen_ t.ex. (den varierar ett tema som speciellt Gaston
Leroux gjort mycket väsen af i ett par af sina detektivromaner) är på
ingen enda punkt inspiration och intuition. Det sunda förnuftet ger råd:
så och så måste det rimligtvis ha skett. Och så har det skett. Den fina,
förtjusande novellen _Det blå korset_ visar oss båda de egenskaper som
äro Fader Browns, den katolske detektivens styrka. Det är först
intuitionen, som låter honom tränga in i brottslingens själ och bli ett
hans andra jag; det är vidare det enkla sunda förnuft för hvilket
allting ter sig så enkelt och naturligt som möjligt och följaktligen
också så lätt som möjligt att uttyda och förklara. Ingen cigarraska,
inga fotspår i mullen. Men den brottsliga andens vandring i sin värld,
förbrytartankens aftryck i ett samtals alldagliga ord.
Uppfinningen i Chestertons detektivhistorier är långt ifrån alltid hans
egen när det gäller själfva stoffet. Men i bearbetningen af de populära
uppslagen är han nästan alltid själfständig, fängslande, egenartad. Se
t.ex. i _Det brustna svärdet_ hans behandling af det detektivproblem,
frågan om det bästa gömstället kunde man kalla det, som Edgar Allan Poe
kreerade med sin berättelse om _Det stulna brefvet_ och som Conan Doyle
så röfvarromantiskt bearbetat i historien om _En skandal i Böhmen_.
Också i andra afseenden kunde man visa på en viss eklekticism. I _Den
osynlige mannen_ är det en uppfinnare som låter sitt hushåll skötas af
knepigt inventerade automater: detta trick, som skall förstärka den
spöklika stämningen och frammana en extra rysning som lämplig
förberedelse för det enkla hvardagsförnuftets slutliga triumf, känna vi
från Wells och Meyrink. I ett par andra stycken tycker man sig varsna en
flyktig skymt af Kipling -- Kipling, till hvars motståndare Chesterton
eljes räknar sig. Men låt mig i stället, till behörig afslutning, visa
på en punkt där Chesterton är absolut originell. Sherlock Holmes
betecknar sig i hvad han kallar »sin kamp mot brottet» som det
förorättade samhällets representant; han anser sig mer än en gång böra
åberopa den högre motivering som ligger däri, att han tjänar rättvisan.
Den katolske detektiven vet icke af något dylikt förhållande till den
jordiska rättvisan. Han tjänar en högre makt. För Fader Brown är det i
hvarje enskildt fall fråga om en människa som fått en »oriktig form»,
och det hela förblir en privatsak mellan Fader Brown och hans offer.
En enda af alla dem han afslöjar hemfaller åt rättvisan, och det är en
präst, och han anger sig själf, när Fader Brown uppdagat hans hemlighet.
Fader Browns triumf är det sunda förnufts triumf, hvars egentligaste
uppenbarelseform är religionen -- den katolska läran. Hans seger är bon
sensens, den heliga enfaldens, det åt Gud hemburna förnuftets seger; men
hans Gud är den välvillige och nästan fryntlige Gud, som med världen har
skänkt människorna den oförlikneligaste af leksaker, en gåfva öfver
hvars rätta bruk vaka féer synliga för den, som är menlös som Fader
Brown.
·
Och Chestertons tanke om själfva genren, betraktad som litterär art? Den
är mycket gynnsam, som man kan förstå -- den var det för öfrigt redan
innan han själf blifvit part i en eventuell diskussion i frågan om dess
värde.
Långt innan Chesterton, mänskligt att se, hyste den aflägsnaste tanke på
att uppträda som Conan Doyles medtäflare, skref han nämligen en gång ett
»försvar för detektivnovellen» (essaysamlingen _The Defendant_).
Behöfver jag säga, att det är hans uppfattning af det »romantiska» som
bildar grundvalen för detta försvar?
London är den mest romantiska af orter, säger han. Att förverkliga dess
poesi i dikt är ingen smal sak, och den som gör det är förvisso värd
vårt erkännande.
Men hvem gör det så som detektivförrattaren? I hans berättelser blir den
stora staden ett underland, och detektiven vandrar sin bana genom alla
nattens och dagens trolska timmar »som prinsen i en fésaga». Fri som
sagornas hjälte, sin krafts herre, alla händelsers behärskare, upplefver
han en stark och ursprunglig tillvaros berusande poesi... Omnibusen, på
hvars tak han sitter bespejande sitt offer, blir ett förtrolladt skepp,
och bofven är legendernas usle förrädare. Detektivnovellen -- det slags
detektivnovell Chesterton tänker på -- är den »första och enda form af
folklig diktning i hvilken uppenbarar sig en känsla för det moderna
lifvets poesi»... Naturen är ett kaos af _omedvetna_ krafter, en stad
som London är ett kaos af _medvetna_ krafter -- se här något som höjer
stadens poesi i ett särskildt plan! I denna natur ha bofven och
detektiven sin gifna plats. Brottet hör här till naturfenomenen. Det kan
således inte helt undvikas, att skildringarna ur Sherlock Holmes'
poetiska tillvaro också beröra bloddrypande händelser. Sådant
förekommer; vi måste faktiskt medge, att mer än ett af hans äfventyr
innehåller ett lika sensationellt brott som trots någon af Shakespeares
tragedier.
Så ungefär ser inledningen ut till filosofen och diktaren Chestertons
egen verksamhet som detektivförfattare. Motiveringen som han ger,
försvarstalet som han håller, gälla nog inte för någon annan än för
honom själf, och möjligen för Doyle: när han är bäst. De noveller han
grupperat kring Fader Brown äro en fin och vacker psykologisk poesi,
en ironisk och rolig lek med vår dagliga åskådnings värdesättningar,
synnerligast med det traditionella romantik- och poesibegreppet. Fonden
bildar det uppfattningssätt, som låtit honom spela ut Fader Brown mot
Sherlock Holmes och hjärtats förnuft mot det förnuft, som är rent
intellekt.
12. 5. 12.