[E. W. Hornung: _Amatörtjufven_. Hugo Geber, Stockholm. -- H. de
Vere Stacpoole: _Inspektör Freyberger från Scotland Yard_. Fr.
Skoglund, Stockholm. -- Maurice Leblanc: _Arsène Lupin,
gentleman-stortjuf_. Förord af Jules Claretie. _Arsène Lupin mot
Sherlock Holmes_. _Chifferskriften_. (Arsène Lupins märkvärdiga
äfventyr I-III.) Hugo Geber, Stockholm. -- Gaston Leroux: _Det gula
rummets hemlighet_. _Den svartklädda damens parfym_. (Reportern
Joseph Rouletabilles utomordentliga äfventyr I-II.) Hugo Geber,
Stockholm.]
Utan saknad afstår jag från att söka förekomma den tyska
litteraturhistoriker och germanist, som endera dagen i en grundlig
dissertation kommer att studera den litterära detektivkonstens
utveckling genom tiderna.
Att han börjar med Bibelns fabler och Homeros' berättelser är säkert:
såvida det inte lyckas honom att komma världens skapelse ännu ett stycke
närmare. Undertecknad skall inte ens uppehålla sig vid Edgar Allan Poe,
inte heller vid detektivhistorien i 18:e seklet, som dock kanske skulle
förtjäna ett litet kapitel. Casanovas flykt ur blykamrarna förbereddes
med en öfverdådigt skicklig afvägning af alla de omständigheter,
som kunde komma att spela in, med en kombinationskonst som bör väcka
Sherlock Holmes' välvilliga gillande. Och ett af de finaste och
roligaste, också mest karakteristiska uttrycken öfver hufvud för den
litterära detektivismen (om jag för en stund får skapa en ny term) och
dess slutledningskonst är det 3:e kapitlet -- _Le chien et le cheval_ --
i Voltaires roman _Zadig_.
Detta kapitel har den, ur synpunkten af den tyske forskarens intressen,
speciella förtjänsten att inte vara originellt: att endast genom sin
form -- som är absolut definitiv -- vara Voltaires privata tillhörighet.
Voltaires detektivhistoria är nämligen en bearbetning af en berättelse i
_Le cabinet des fées_, som åter är en ganska ordagrann öfversättning af
en italiensk novell, hvilken -- slutligen -- i sin tur återgår på en
orientalisk förebild. (Skåda vi åter framåt i tiden, så möta vi,
i parentes sagdt, Voltaires detektivistiska anekdot i Wilhelm Hauffs
lilla novell _Juden Abner_, _som ingenting sett_. Man kan tänka sig
forskarens vällust när han får anställa konfrontationen.)
Men detta blott för att antyda, att det visst inte är det moderna,
amerikanistiska Västerlandet, eller ens dess närmaste föregångare och
förberedare, det intellektualistiska 18:e seklet, som uppfunnit denna
litteraturgren, i hvilken för ögonblicket ju inte så litet af tidsandans
väsen tyckes förkroppsligadt. Fantasifulla och skarpsinniga
österlänningar ha allra först odlat genren: hvem vet -- hvilostunden
efter det första schackpartiet förkortades kanske med den första
detektivhistorien!
Orienten har gjort början. En son af 18:e seklet har i dettas förra,
förståndsmässiga hälft, gifvit den mest typiska och bästa bearbetningen
af detektivmotivet före Poe. Och i vår tid har Poe -- Amerika -- skänkt
lif åt genren, definitivt införlifvande den med litteraturen; Conan
Doyle -- England -- har skapat dess mest ryktbara gestalt: den
oförliknelige Sherlock Holmes, medan en konstnärligt oändligt mycket
mera betydande landsman till honom -- Robert Louis Stevenson --
i afsiktlig anslutning till _Tusen och en natt_ uppehållit sambandet
mellan detektivismen och litteraturen. Fransmännen slutligen ha, snart
sagdt i dessa dagar, ryckt upp sig, gripit temat an och tack vare sin
skämtsamhet och sin ironi gjort inte litet för artens förkofran. Men
tyskarna, dessa diktare och tänkare som, inbillar man sig, borde ha både
förstånd och fantasi nog att slå en hel del rekord på området, ha
blifvit beklagligt efter. Har kanske deras berömda metafysiska tänkande
inte varit ägnadt att hos deras Sherlock Holmes-frön och Dupin-ämnen
utveckla en slutledningskonst, en kombineringsvetenskap, som i så hög
grad opererar med cigarraska och fotspår i jordens stoft m.m. sådant?
Anglosaxarne blefvo ju för länge sedan empiriker...
Hur som helst -- af de sju volymer detektivhistorier, som ligga framför
mig, är ingen af tyskt ursprung, och jag är tämligen säker på, att man
inte ens kunde få tag i någon som närmelsevis hölle sig på dessa
volymers allmänna nivå. Den tyska detektivlitteraturen är, så vidt min
erfarenhet af den räcker, helt enkelt en tungrodd och svårläst
Pitaval-journalistik: också där författaren är en så drifven man som
Paul Lindau. -- Det är en merit som måste räknas tyskarna till godo,
invänder man kanske. Mycket möjligt; jag befarar dock, att man lika väl
kan påstå motsatsen. Men vi öfvergå till ämnet.
* * * * *
_Amatörtjufven_ är en öfversättning af E. William Hornung's ryktbara
_Amateur Cracksman_.
Jag tillstår, att jag finner benämningen »amatör» för en herre af Mr
A. J. Raffles' skrot och korn föga passande och ganska anspråksfull.
Om någon är han en »professional» i stjälandets föga nobla idrott. Han
idkar tjufveri som näringsfång, helt simpelt, och trots författarens
energiska bemödanden att framställa honom som en dilettant, en
öfverlägsen herre som tycker om kraftiga stimulantia, är och förblir han
en korrektionshuskandidat.
Det stora felet är emellertid, att Hornung i så hög grad saknar humor,
också att hans stil har så litet af det lätta glissando som skulle föra
bort öfver en hel del rätt odelikata saker. Man har inte hunnit genom
många af berättelserna, innan man fått nog: för litet schwung hos
hjälten! för litet af den stilens brio och formens förståndsmässiga
skärpa, som skulle låta en glömma sig kvar i denne ointressante herres
sällskap. -- Att räkna _Amatörtjufvens_ författare med, det är att offra
åt en förkärlek quand même för detektivismen; att acceptera A. J.
Raffles är att glömma, att detektivismen med Poe, med R. L. Stevenson,
med några af Conan Doyles berättelser blifvit en gren af litteraturen.
* * * * *
A. J. Raffles tillhörde förbrytarnes skrå, han var en kollega till
Cartouche, till Vidocq (under förra hälften af denne polischefs
skickelsedigra lif), till Jean Valjean och professor Moriarty. Inspektör
Freyberger från Scotland Yard, hjälten i H. de Vere Stacpoole's så
benämnda roman, är en yrkesbroder till Dupin, Javert, Lecoq, Gryce,
Sherlock Holmes.
Hans skarpsinne är stort och öfverträffas endast med möda af hans mod.
Den benägne läsarens intresse hänför sig emellertid icke till dessa
egenskaper, af hvilka i all synnerhet den förra ju representerar
detektivismens egentliga nerv, utan till något helt annat: bofvens
enorma skurkaktighet och intrigens röfvarromantiska trasslighet.
Klein-Müller, förbrytaren det gäller att afslöja, har en plats för sig i
den del af detektivlitteraturen slumpen hittills låtit mig stifta
bekantskap med. Det är en företeelse af en rentaf diabolisk perversitet,
en lustmördare som tid efter annan erfar ett omotståndligt behof att
döda. Han brukar då läska sig med att strypa någon och opererar därefter
bort hufvudet, som han sedan konserverar efter en af honom själf
uppfunnen metod och införlifvar med sin samling.
Här ha vi naturligtvis en svag punkt. Ty hur knipslugt och skenbart
följdriktigt monomaner af detta slag förefalla att handla, alltid är det
väl dock till slut instinkten som verkar i deras görande och låtande och
impulsen som regerar. Och skådespelet blir på detta sätt inte en
tornering mellan förstånden, ingen duell mellan två målmedvetna viljor.
Så ter det sig i hvarje fall här. Rätt länge har man intrycket af en
hjärnornas tvekamp, men till sist tar sig mycket riktigt slumpen före
att göra sin tungt vägande insats i historien: och man är midt uppe i en
kriminalroman, en redogörelse för en förbrytelse rätt och slätt. Dramat
har förflyktigat. -- Författaren har sjäf känt detta och urskuldar sig i
förbifarten med, att det går till så också i »det verkliga lifvet».
Förmodligen, men hvad gör det till saken? Intrycket förblir det
antydda. _Inspektör Freyberger från Scotland Yard_ är mindre en
detektivberättelse, i den mening vi här tagit denna term, än ett
kriminalreferat i stil med t.ex. Jules Lerminas romaner (dem författaren
för resten tyckes ha studerat).
Det ser ut som om detektivmotivet inte tålde vidlyftighet: tänj ut
novellen till roman och den förlorar, som exemplet af _Inspektör
Freyberger från Scotland Yard_ redan antydde, med sin speciella karaktär
också sitt specifika behag.
Ännu tydligare kan man se det hos Maurice Leblanc, författaren till de
ofta både talangfulla och roliga Arsène Lupin-historierna.
Leblanc har haft förståndet att gå i god skola: han har omsorgsfullt
studerat teoretikern och berättaren Poe -- som ju genom Baudelaire
h.o.h. införlifvats med fransk vitterhet -- och man märker inflytandet
mer än en gång och på mer än ett sätt. Kanske är det en hörselvilla, med
det förefaller mig som erinrade »Arsène _Lupin_» på ett frappant vis om
»C. Auguste _Dupin_».
Krönikan om Arsène Lupins »märkvärdiga äfventyr» i de båda första
volymerna -- _Arsène Lupin_ och _Arsène Lupin mot Sherlock Holmes_ -- är
roligt gifven, då och då med något af den ironi man så gärna ville finna
i denna litteratur, som man alla resonemang till trots på grund af någon
hemlig fördom har så svårt att ta på allvar. Något verkligt mästerverk
inom genren tror jag dock inte att serien innehåller. Men där finnas
verv, fart och en hel del lustig skämtsamhet.
Med fantasien är det kanske något klenare beställdt: konsten att fängsla
genom problemets uppställning, att förbluffa med det invecklade i
intrigens »_conduite_», det oväntade i dess snabba och fyndiga
upplösning tyckes inte vara Leblancs starka sida. Och man får vidare lof
att mot hans Lupin rikta den än mera vägande invändningen, att han på
det stora hela alltför litet begagnar sig af sin mycket rosade
intellektuella styrka och genomträngande inbillningskraft, och i alltför
hög grad stöder sig på den -- af författaren med ett nästan
skolpojksmässigt intresse skildrade -- röfvarorganisation, hvars chef
han är.
Den tredje af Lupin-böckerna får h.o.h. sin karaktär af dessa
omständigheter. _Chifferskriften_ är en kriminalroman, tung och
pretentiös och nästan lika odräglig som de flesta produkter af denna
sorts vitterhetsalstring.
Anläggningen visar, förefaller det mig, i visst afseende på Alexander
Dumas d. ä. Men hvilken skillnad. När Dumas i inledningen till serien
_Cagliostro-Joseph Balsamo_ låter det hemliga förbundets medlemmar,
dolkförsedda och utrustade med konspiratörens alla öfriga attribut, både
svart kravatt och hvit peruk, församla sig i en dyster bergstrakt för
att under ett hemlighetsfullt och högtidligt ceremoniel dryfta
Frankrikes öde, så kan han lugnt spinna allt detta vidare genom en massa
volymer. Allt löper dock till sist ut i den stora revolutionen, och hur
löjlig hans historieskrifning också må vara: han har åtminstone inte
låtit berget föda en råtta. Effekten står i proportion till de
utomordentliga förberedelserna och alla de fylliga fraserna, till hela
det mysteriösa intrigerandet i det fördolda. Och hur ter sig saken hos
Leblanc? Arsène Lupin uppträder i _Chifferskriften_ som innehafvaren af
Julius Caesars, Jeanne d'Arcs, Ludvig XIV:s och Marie-Antoinettes
hemlighet -- en hemlighet som, heter det, betyder makten att förändra
Frankrikes historia. Men hvilken är denna vidtomordade hemlighet, källan
till Lupins styrka? Jo, det finnes inte långt från Le Hâvre en ihålig
klippa, där man kan förvara sina eventuella skatter eller anlägga ett
förråd af kulor och krut, om ens födelse infallit efter krutets
uppfinnande. Romanens hela point är uppdagandet af denna utomordentliga
hemlighet verkligen en något anspråkslös sluteffekt efter alla de stora
orden. -- I _Chifferskriften_ har Leblanc förirrat sig utom genren.
Endast de partier, som hänföra sig till skolynglingen Beautrelet, ett
Sherlock Holmes-ämne skildradt med mycken komik, göra ett undantag.
I Gaston Leroux har reporterdetektiven fått sin förhärligare. Joseph
Rouletabille är en yrkesbroder till herrarne Jacques Dhur, Mouthon och
hvad de heta, _Le Matins_ och _Le Journals_ professionella utredare af
hemlighetsfulla förbrytelser och judiciella misstag.
Leroux förfogar öfver en viss djärfhet i uppfinningen, och med den
förenar han en tränad skriblers förmåga att låta pennan löpa.
Han har för litet smak och talang.
_Det gula rummets hemlighet_ går ännu an, här finnas åtminstone
spännande moment, och den första presentationen af unge Rouletabille har
sina sidor. Men fortsättningen, _Den svartklädda damens parfym_, är
onjutbar. Man får faktiskt leta efter något så retsamt anspråksfullt som
denna skrift: med dess eviga och falskt djupsinniga resonerande öfver
temat »en kropp för mycket» respektive »en kropp för litet», med dess
beständiga kursiverande af ord, fraser och hela långa stycken och --
först och sist -- med dess förskräckliga sentimentalitet. Dennas
sliskiga sötma är den enerverande hufvudbeståndsdelen i den svartkläddas
odör.
Leroux saknar, som sagdt, inte en viss färdighet. Han afslöjar sig i
alla fall som en skribent för paradiset: till trots för sina litterära
allyrer och sin med en så påträngande ostentation framförda (men
alltigenom falska) intellektualism.
Det har roat mig att läsa några saker från detektivlitteraturens olika
områden; jag har velat se, hvar ungefär denna genre för närvarande står.
Resultatet blef åtskilligt mindre gynnsamt än jag väntat, ehuru jag
försiktigtvis inte spänt mina förväntningar så särdeles högt.
Åtskilliga detektivberättelser äro helt enkelt brottmålsromaner,
i hvilka händelsernas mångfald skall suggerera det tycke af problem den
verkliga detektivberättelsen, enligt Poes analys af genren, bör äga. Så
var fallet med t.ex. _Chifferskriften_ och _Inspektör Freyberger från
Scotland Yard_.
I andra åter verkar författaren med element, som stå i direkt motsats
till genrens innersta väsen. Den kyliga stämning af förståndsmässighet
och behärskning, af intellektuell och äfven fysisk energi, som redan Poe
betonade och hvilken Doyle förstått att hålla fram som det förnämsta
draget, denna svala luft där allt skall gro och spira och händelserna
skola växa och blomma enligt kausalitetens lag -- ja, den mänges ofta
med drifhusfläktar från känslornas värld: i handlingen indras allehanda
rörande bihandlingar. Leroux håller fast vid matematiken: och serverar
ekvationen kanderad med sentimentalitet.
Och så blefve således det bekymmersamma resultatet af vårt ströftåg i
detektivismens värld det, att detektivlitteraturen som litteratur i
detta nu är föga betydande. Det är som strömning, som tidssymptom den
intresserar.
16. 11. 09.