[Otto Erich Hartleben (f. 1864), bl.a.: novellsamlingarna _Die
Geschichte vom abgerissenen Knopfe_ (1892), _Vom gastfreien Pastor_
(1895), _Der römische Maler_ (1898) och skådespelen _Der Frosch_,
familjedrama efter Henrik Ibsen (1891), _Angele_, komedi (1891),
_Hanna Jagert_, komedi (1893), _Die Erziehung zur Ehe_, satir
(1893), _Ein Ehrenwort_, skådespel (1894), _Die sittliche
Forderung_, komedi (1896), _Die Befreiten_, fyra enaktare (1899),
_Ein wahrhaft guter Mensch_, komedi (1899), _Rosenmontag_, en
officerstragedi (1902) -- samtliga hos S. Fischer, Berlin.]
Otto Erich Hartleben, om hvars frånfälle bud häromdagen bragtes, var det
unga Tysklands och »die neue Richtungs» kanske mest älskvärda och
vinnande personlighet. Hos oss är han känd som författare till
_Rosenmontag_ (Karneval), denna allvarliga och tunga »officerstragedi»,
som när allt kommer omkring så litet svarar mot bilden af den ironiske
och veke »Otto Erich» han i sina miljöers sällskap af unga referendarer
och glada damer så gärna skildrar som kretsens en smula gäckande
resonnör.
När jag ur en lektyr, som redan ligger några år tillbaka i tiden, söker
påminna mig Otto Erich Hartlebens produktion, dröjer minnet helst vid
novellerna. Här får man i en följd af muntra upptåg och lustiga infall
en personlighet, hvars väsens hemliga strängar vibrera efter sin egen
melodi. Frackens narrkåpa på axlarna, men innerst inne en sensitiv
naturs hela skygga bäfvan vid beröringen.
Novellisten Hartleben är ironiker, och de små men utomordentligt
läsvärda volymer, som innehålla hans noveller, visa en ironi som har
sidor både af satir och cynism. Som cyniker är han ofta roligt grotesk
men alltid ganska harmlös. Som satiriker hör han afgjordt till den
stridsfärdiga offensiven. Borgardömets små hvardagsidiotismer ha en
utmärkt förmåga att stimulera honom och lösa hans ironis källsprång.
Med samlarens välbehag kastar han sig öfver dem, och med den krigiske
amatörens förtjusning formar han sedan de infall han som små, hvassa,
blänkande pilar skickar ut. Och förloppet hos hans tankegång är så
lifligt och så sundt förståndigt, betraktelsernas gång så snabb, så
fyndig och så facetterad, att hans berättelse får dramats lif och mycket
af dess väsen. Hartlebens novell är i dagens tyska litteratur något
särskildt för sig. Den är spänstig, smärt, rask samt kvick och måttfullt
diskret som en lyckad anekdot ur en chronique scandaleuse. Den äger ett
dramatiskt tycke. Hartleben har nästan upphäft skillnaden mellan
arterna: en af hans berättelser har så godt som oförändrad publicerats
äfven såsom drama.
Under denna glada och skeptiska lek med filisterdömets små och stora
svagheter rör sig en tyngre våg af sentiment. Den får i regeln inte
bölja fram i dagen. Men alltsomoftast tror man sig se dess stänk skimra
i ljuset af hans humor, och när i dramerna hans röst antar mörkare
tonfall, varsnar man utan svårighet kampen med egna impulser.
Ett af Hartlebens skådespel bär som motto det nietzscheanska valspråket
»Verachte das Weib!», och öfver motiv af människoförakt och tvifvel på
människan har han rest också flera andra. Det förefaller, som sökte han
i denna misantropis förnekelse mindre lösningen af det ena eller andra
problemet än en reträttplats för sig själf, kritikerns och klandrarens
tillflykt undan en mängd olösliga frågor och oslippliga
vedervärdigheter. Hans naturell behöfde starka bedöfningsmedel, och det
var stunder då han sökte dem i Alcestes grämelse, i de Vignys förakt.
Det var så han diktade alla dessa komedier, där löjet så litet maskerar
en, låt så vara, icke synnerligen brännande bitterhet, och bitterheten
så illa döljer ett alltför känsligt sinnes smärta vid beröringen med en
rå verklighet. Notisen om hans bortgång meddelade, att den omedelbara
dödsorsaken varit underrättelsen om hans nya skådespels fiasco.
Antagandet är förmodligen öfveriladt, men det gör sig helt väl.
Hartleben hörde till Paul Langes släkt. Han var en af dem, som en
bladartikel kan dräpa. Under en dristighet, som väckte förargelse och
någon gång -- med han goda minne -- kunde bli nästan brutal, dolde han
en blödande känslighet, ett fint förnimmande, varmt och ständigt rörligt
väsen.
·
Det var Hartlebens skada att han inte föddes och växte upp vid Donau.
I den lätta eggande luften i Strauss' och Schnitzlers stad hade alla de
melodier, han med större eller mindre framgång sökt fixera i sina
dikter, blifvit den enda glada och stundom en smula sentimentala hymn af
valsmusik, champagneskum och böljeslag, som anstått honom så väl.
Den korta lifsminutens lycka, trånadens hetta, men också mättnadens
besvikenhet under en flyktig stund af reflexion med den tillbörliga
droppen bitterhet på bottnen, lifsförvecklingens hela lustiga och trista
komik hade med mera omedelbart invuxna rötter skänkt mera otvungen natur
åt hans temperament, ett helare, intensivare och längre lif åt hans
dikt. Nu tvangs han att leta och söka. Men han hörde icke af naturen
till de sökande andarna, och han har därför i sin vackra och älskvärda
poesi blott gifvit delar, där han vid andra förhållanden kanske kunnat
skänka det hela.
1. 3. 05.