[Gilbert Cannan: _Windmills_. A Book of Fables. Martin Secker,
London. -- _Young Earnest_. The Romance of a Bad Start in Life.
Martin Secker.]
Gilbert Cannan tillhör den nya generation i engelsk litteratur som vuxit
fram under dessa senaste fem à tio år. Det är en hel falang af diktare;
jag nämner för den intresserades räkning ytterligare Oliver Onions, Hugh
Walpole, Compton Mackenzie.
Cannan är född i början af 80-talet. Han har utgifvit fyra romaner, ett
band enaktare, en litteraturhistorisk studie öfver Samuel Butler, tre
små traktater behandlande teatern, kärleken och satiren. Till denna
ganska omväxlande rad af skrifter ha nyligen kommit _Väderkvarnar_,
en satiriskt stämd krigsbok, och _Unge Ernst_, en ynglings
utvecklingsroman.
_Väderkvarnar_ presenterar sig med ett motto ur Jonathan Swift, men det
är nog närmast till det franska sjuttonhundratalet och särskildt
Voltaire författaren ansluter sig.
De båda första berättelserna i den satiriska fabelboken förråda alldeles
tydligt ett ganska hängifvet studium af Voltaires romaner, främst
_Candide_ och _L'Ingénu_. George Samways och Arabellas äfventyr och öden
i _Samways Island_ upprepa, visserligen i starkaste förkortning,
Candides och den sköna Cunégondes, medan den vise Siebenhaar med
framgång fyller Maître Pangloss' plats i schemat. I _Ultimus_
konfronteras Ultimus Samway, George och Arabellas son, med den moderna
civilisationen på samma sätt som den oskuldsfulle huronen hos Voltaire.
George Samways upplefvelser äga rum under ett krig som delar Europa i
två läger; hans son Ultimus stiftar bekantskap med modern kultur femton
eller tjugo år senare under samma krig: ty krigstillståndet har
blifvit permanent, och freden framstår för kulturmänniskan som
undantagstillståndet. Men hvad författaren på denna särskilda linje har
att påstå, det måste -- på grund af omständigheterna -- lämnas därhän.
Så mycket blott att han inte afskaffar kriget. Den vise Siebenhaar och
hans elev, den kloke ynglingen Ultimus nöja sig med en halfmesyr, byggd
på mästarens kännedom om det mänskliga sinnets inneboende benägenhet för
gruff. De ha uppfunnit ett sprängämne af sällspord effektivitet, och
åberopande detta goda skäl nödga de Europa att omfatta ett program,
hvars afgörande paragraf har denna lydelse: »Med hänsyn till
människosläktets naturliga stridbarhet och dess förkärlek för dekorativa
effekter, medgifva vi, att nationer, hvilka råkat i ett tillstånd af
fullständig brist på ömsesidig förståelse, äfven framdeles bekriga
hvarandra, dock endast under en tid ej understigande en vecka och ej
öfverstigande en månad, och skola i första eldlinjen placeras
uteslutande obotligt sjuka, oförbätterliga brottslingar, vansinniga och
idioter, äfvensom alla de hvilka bevisligen draga ekonomisk nytta af
kriget». Saken ordnas ytterligare genom en paragraf som bestämmer, att
»krig må äga rum endast i augusti månad».
Filosofen Siebenhaar kommer på grund af tillståndet i kulturvärlden att
ägna en ganska vidsträckt del af sin förkunnelse åt spörsmål sådana som
krig och fred och nationaliteternas uppgifter och deras rätt m.m.,
och det blir inte så mycken tid öfrigt för annat som vi hade önskat.
Emellertid ger han också en del antydningar om det hela. Han visar sig
vara en moralist snarare än en filosof. Hans viktigaste intresse
befinnes gälla hvad han kallar kärleken, och hans flitigaste bemödande
går ut på att visa -- som Bernard Shaw -- att äktenskapet och kärleken
och äktenskapet och moralen inte med nödvändighet ha något att göra med
hvarandra. Äktenskapet är en form, säger han, det är ingen idé. Moralen
har ingenting att skaffa med något så likgiltigt och efemärt som en
form; moralen existerar blott genom de få och för de få, hvilka
förverkliga en idé. En idé är kärleken. Den låter en människa känna sin
begränsning; den låter henne samtidigt göra försöket att inom sin naturs
gränser skapa skönhet. Den kommer henne på detta sätt att upptäcka
djupen i sitt eget lif och att i hvarje annan människas lif varsna
någonting betydelsefullt. I en annan fabel förtydligas Siebenhaars
utläggning af Gud Fader själf, som frammanas i sällskap med Hin Onde.
Det befinnes, att »kärleken» är syntesen af lidelse och fantasi, den
fruktbara, skapande kraft som ger sig ur lustens och inbillningens
förening i »glädjens» princip. »Jag är människans inbillning», säger
Gud, »min vän här är hennes lidelse. Förenade, bringa vi kärleken att
blomma i hennes själ; skilda åt, förmå vi intet för att bryta hennes
dårskap och dumhet, hennes djuriskhet, hennes inneboende själfviskhet.
Utan oss kan människan vara förmögen af många ting, men hon förblir
hård, orättfärdig, grym och feg.» Glädjen, heter det i samma anda i
traktaten _Kärlek_, är en extas som skänker människan kunskapen om
alltets hemliga kraft och gör henne medveten af den kärlek, hvilken
innefattar allting, både sanning och osanning. Men detta behöfver ju
inte vidare utläggas.
I _Unge Ernst_ skildras så hur en yngling, René Fourmy, arbetar sig fram
till förståelsen för det program fabelns Gud Fader utvecklade, och hur
han når förmågan att omsätta det i praktiken.
Cannans tanke gaf sig inte genast fullt färdig, och i sin debutroman,
_Peter Homunculus_ (1909), analyserade han ett första skede af den unga
människans vandring på vishetens väg. Den första stötestenen på vägen
var den specifika själfviskhet som är unga människors privilegium. Peter
Davies hade »den vanan att betrakta alla sina egenskaper såsom något
särskildt för honom, endast för honom utmärkande». Hans andliga jag
föreföll honom att vara världsutvecklingens märkligaste produkt, och
hans fysiska uppenbarelse tycktes honom så underbar och intressant,
att han rördes till tårar när han betänkte hur förträfflig och hur
ändamålsenligt inrättad den var.
Peter Davies' gynnare, den med lifvets mysterier och skaldernas verk
djupt förtrogne antikvariatsbokhandlaren X. Cooper korrigerade sin
lärjunges öfverdrifter med en välvillig och skoningslös ironi. X. Cooper
vande honom att i andra människor se företeelser, som måhända inte voro
mycket mindre märkliga än Peter Davies själf. Detta blef utgångspunkten:
den läraktige Peter förvärfvade sig efter hand en konstnärs förmåga att
i människorna se något som var honom främmande och samtidigt dock i
släkt med honom; han började i sig själf och alla andra se delar af
samma stora helhet.
Allt detta var naturligtvis till en början mer eller mindre
förståndsmässigt fattadt: hans inbillning var kall, därför att den
»saknade sin rätta näring, den som kärleken ger». Och för att fullborda
sin utveckling till en sann medlem af människornas samfund fick Peter
Davies inveckla sig i en kärlekshistoria, genom hvilken segern öfver
själfviskheten och hans utveckling till sann och vidhjärtad mänsklighet
angenämt symboliserades. Den epigrammatiskt formade slutpointen blef
den, att Peter gaf sin hustru den »stora gåfvan att förstå honom». Kort
sagdt, han hade öfvervunnit sin ungdomliga individualism och han irrade
inte längre i storartad ensamhet i jagets värld. Han förmådde meddela
henne sin nyvunna förmåga att fatta människorna och förnimma med dem.
Och han betygade sålunda, att han i anda och sanning var vorden en
människa och en man.
Analysen spelade en mycket stor roll redan i förstlingsromanen; i _Unge
Ernst_ dominerar den så fullständigt som möjligt. Med ett beundransvärdt
tålamod redas sakerna ut på sida efter sida, och med exemplarisk
ihärdighet noteras en otrolig massa subtila psykologiska om och men.
Det är det ökade psykologiska intresset och den fullkomnade analytiska
metoden vi ha att tacka för den nya boken.
Saken är den, att resultatet i den förra romanen förefallit Cannan väl
summariskt. Ingen känsla består såsom något absolut och en gång för alla
fixt och färdigt, säger han nu. Man lägger sig inte utan vidare till med
en känsla; och fångar den en, så kan det hända, att den en vacker dag
släpper taget. Detta är hvad René Fourmy får erfara, och det två gånger
å rad.
Han står vid början af en lysande universitetskarriär. Han är
professorns i ämnet särskilda favorit, sin fädernestads hopp och sin
familjs stolthet. Han gifter sig med en skön och förmögen ung dam. Dagen
efter bröllopet -- eller rättare: redan innan dagen grytt -- upptäcker
han med häpnad och fasa, att han inte mera äger kvar en skymt af sin
lifliga känsla för fästmön. Och sedan han under en tids äktenskapligt
samlif kontrollerat riktigheten af denna upptäckt, flyr han en dag sina
färde.
René Fourmy beger sig till London. Han blir automobilchaufför. Han
knyter en förbindelse med en fabriksflicka, och lefver ett par lyckliga
år i en primitiv tillvaro. Men en dag gör han samma rön som senast. Hans
väninna kommer visserligen att få ett barn, men eftersom förhållandet
inte längre har något inre värde för honom och således inte längre äger
någon ideell och moralisk innebörd, så bryter han med henne. Och
eftersom det är hans speciella företrädesrätt att kastas ur den ena
kärleksaffären in i den andra, så är han omedelbart invecklad i en ny
förbindelse.
Den blir den slutliga, den inom hvars ram hans lif kommer att röra sig.
Under loppet af sin första upplefvelse befriade han sig från den
»sociala hypnotismen», som Cannan benämner det; han gjorde sig oberoende
af sådana samhälleliga värden som moral och religion o.s.v. Under det
andra äfventyret lärde han sig småningom att disciplinera sin tanke och
att moderera sin känsla; han aflägsnade de störande och oharmoniska
elementen i sin egen personlighet. Han vann den ro och behärskning, som
slutligen tillät honom att -- under loppet af det tredje förhållandet --
ur kärleken härleda den »glädje», som i den ofvan citerade fabeln
betecknades som den rätta lefnadsvisheten. Det är ingen stagnerande
kvietism, försäkrar René Fourmy på sista sidan, ty för den, som besjälas
af denna glädje, ter sig lifvet som ett aldrig slocknande begär, och för
honom fyller sig hvar dag med känslan att han lämnat bakom sig allt som
är död och dvala.
_Unge Ernst_ är ett mycket intellektualistiskt verk, som man kan förstå.
Det är en skarp tanke och en säker hand som tecknat schemat och affattat
utvecklingshistorien -- af tingens och köttets värld skymtar inte mycket
i boken. Ställen finnas i alla fall som göra troligt, att Cannan kommer
att förmå gestalta också en verklighet som inte blott är ande --
kapitlet om moderns och sonens skilsmässa är något af det starkaste och
storslagnaste jag för min del läst på bra länge.
5. 9. 15.