[Edward Bulwer Lytton: _Zanoni_. Roman. (Berömda böcker 52-53.)
Björck & Börjesson, Stockholm.]
Bulwer Lytton var Thackerays och Dickens' samtida, men kommer man att
tänka på det när man läser hans romaner, så beror det främst på
kontrastverkan. Ett tidigare skedes anda besjälar hans diktning.
Han var emellertid en klok man, och han förblef inte blind för det
faktum, att Dickens', Thackerays, Jane Austens böcker ryckte med sig
läsarna genom egenskaper, som hans egna hade saknat. Och då han också
var en skicklig man, så beredde det honom inga svårigheter att följa
med: äfven där tidens smak inte var Bulwer Lyttons. Han var på modet så
länge han lefde.
Men han förlorade redan under sina välmaktsdagar den vittra publikens
öra. Han blef redan ganska tidigt en den stora publikens författare.
Thackeray gick illa åt honom, och det är något så när säkert att det var
Tennyson, som var upphofsman till det ryktbara epigram i _Punch_,
i hvilket Bulwer Lytton grymt förliknades vid ett »lejon i papiljotter».
Denna bild ger sina antydningar om det, som var Bulwer Lyttons svaghet
och blef hans öde. Vi sammanfatta en hel betraktelse om vi säga, att
hans roman är romanesk, att författaren är romantiskt utsökt och förnämt
fantasifull i en tid, då dikten närmat sig hvardagens verklighet.
Bulwer Lytton såg i unga år i Byron en beundransvärd och märklig
undantagsmänniska; han följde honom länge, skådade sig antagligen i
andanom i den ställning som en af societeten firad diktare och
politiker, hvilken Byron inte fick intaga, trodde sig måhända i senare
år vikariera för Byron i en sådan roll. Byron har haft inflytande både
på hans lif och hans dikt. Så är det t.ex. ytterst troligt, att en viss
parallellism, som Bulwer vid en gifven tidpunkt upptäckte mellan sitt
och Byrons lif, medverkat till att giftermålet med Rosina Wheeler kom
till stånd. Att de biografiska öfverensstämmelserna inte upphörde med
vigseln, visar följande anekdot, som Wilkie Collins meddelat Hall Caine
och denne inte underlåtit att föra vidare.
Collins hade utgifvit sin roman _Den hvitklädda kvinnan_, som, heter
det, särskildt genom sin teckning af skurken, grefve Fosco, väckte
allmän beundran. Om några dagar anländer ett bref från en dam, som
lyckönskar till hans framgång. »Er bok är utmärkt, och det enda som inte
är lyckadt, är själfva bofven. Ni får ursäkta, att jag rentut förklarar,
att ni helt enkelt inte vet hvad en skurk vill säga. Er grefve Fosco är
en mycket klen bof, och när ni nästa gång ämnar skildra en, så skall ni
först göra ett besök hos mig. Jag känner till och har förresten just nu
framför mig en skurk, som öfvergår allt hvad jag någonsin sett i
böckerna. Tro för all del inte, att min fantasi skenar i väg med mig.
Människan är lifslefvande och alltid till hands. Det är nämligen min
man.» -- Brefskrifverskan var lady Lytton.
Bulwers romantik opererar med åtskilliga af beståndsdelarna i _Don
Juan_, _Lara_ o.s.v. Vi ha t.ex. det motsägelsefulla sinnet, i hvilket
de känslofulla ingifvelserna och de cyniska impulserna aflösa hvarandra
inom loppet af en minut. Vi ha som motsvarighet till dessa psykologiska
antiteser de karakteristiska scenväxlingar, som i en handvändning föra
oss ur lordernas och hertiginnornas salong ut i nattens kalla famn på en
af månens skimmer öfvergjuten kyrkogård. Och vi ha först och sist som
innehafvare af hjälterollen den intressante ynglingen, öfver hvars
svartlockiga hufvud molnen hänga tunga af händelser, för att tala med
Maeterlinck. Den typiske Bulwerska hjälten är och förblir Pelham, Ernest
Maltravers.
Formen för skildringen af hans äfventyr är den s.k. utvecklingsromanen,
den således som vi ha i Thackerays _Arthur Pendennis_, i Dickens' _David
Copperfield_, _Lysande utsikter_. Dock, medan Dickens' och Thackerays
utvecklingsroman är desses egen skapelse och således bildar sin tids
motsvarighet till den föregående tidens, till 1700-talets, ha vi att i
Bulwer Lyttons se öfversättningar till prosa af de utvecklingsromaner på
vers, som, kunde vi säga, Byrons episka berättelser äro. Detta
sammanhang präglar deras inre hållning och afgör deras form. De äro som
sagdt »romaneska», de verka med forcerade känslor, med det ovanliga,
utsökta, raffinerade, det är ofta liktydigt med det öfvernaturliga, det
»hemska». Det förnäma och mondäna ger sin färg åt tal och tanke,
och uppställningen bringar i regel författaren i erinring. Ett
själfbiografiskt moment saknas sällan. Tag -- säger en af Bulwer Lyttons
biografer -- ingredienserna i Pelham och Ernest Maltravers och blanda
dem väl, så får ni författaren.
Denna formel för Bulwer Lyttons tidigare böcker gäller med nödiga
modifikationer också för _Zanoni_, »detta min mogna mannaålders
kärälskeliga verk» som han kallar romanen. Den har inte den biografiska
skildringens form, men den saknar inte uttrycken för åskådningar, som
voro författaren kära. Och den äger de afgörande romaneska dragen.
Det romaneska uppträder t.o.m. förstärkt och tillspetsadt. Vi röra oss i
_Zanoni_ i en högre gnosis' rymder, omgifna af andeskådare, giftblandare
och spöken.
Zanoni och hans faderlige vän, den vise Mejnour, äro de båda sista
medlemmarne af rosenkreutzarnes brödraskap. De ha tillägnat sig alla
lifvets hemligheter, och i deras välförsedda laboratorier saknas hvarken
de vises sten eller det kostbara elixir, som skänker evigt lif. Seklerna
ha rullat spårlöst förbi dem, så när som på att de ha tilltagit i
vishet, och när de korrespondera med hvarandra kunna de lifva sina bref
med t.ex. erinringar om premiären på Aiskhylos' _Agamemnon_ år 458 f.Kr.
i Athen. De äro begåfvade med öfvernaturliga krafter. Andar infinna sig
på deras kallelse och verkställa deras önskningar, och de läsa i
framtiden som i en öppen bok. »Innan tidens metallfinger utvisar
middagsstunden», säger t.ex. Zanoni, »är kardinalen icke mera till.» Och
mycket riktigt: den beskedlige kardinalen aflider i råttan tid!
Det »heliga och vördnadsvärda brödraskapets» syfte är att genomtränga
tillvarons gåtor för att gestalta mänsklighetens jordiska lif skönare,
värdigare. Dock, detta innebär inte att visheten finge spridas bland de
profane. Att utrusta vanlige dödlige med en öfvernaturlig makt, skulle
blott öka de många onda människornas förmåga att göra ondt, och släktets
lif blefve ännu miserablare än det är. Följaktligen måste visheten
förbli strängt esoterisk, en kunskap förbehållen blott de utvalde som
efter att ha bestått de fruktansvärdaste prof befunnits värdiga att taga
mänsklighetens ledning om hand. Vi möta här ett uttryck för politikern,
diktaren och världsmannen Bulwer Lyttons aristokratism.
Den vise Mejnour formulerar saken så, att man måste förmå att afsäga sig
»verkligheten» för att endast lefva andens lif i vetandets rena rymd.
Den vise Zanoni utvecklar samma sak något mera detaljeradt när han
berättar om sig själf: »det lif jag för, afskild från människornas
oroliga hop, är ett tillbedjande af skönheten, från hvilket jag dock
söker bannlysa de känslor den förnämligast framkallar. Som ett ondt skyr
jag hvad människan anser för det bästa på jorden, dess döttrars kärlek.»
Kort sagdt, det stora brödraskapet bannlyser den jordiska kärleken, som
fjättrar människan vid människorna.
I stället anbefalles den himmelska. Den metod att nå visheten,
som Mejnour och Zanoni ha tillämpat under sitt fyratusenåriga lif,
beskrifves som ett känslans successiva inriktande på föremål af en allt
högre ordning, ungefär som proceduren nyligen skildrades af Rolf
Lagerborg i hans bok om den platonska kärleken.
Resultatet har gestaltat sig något olika för de båda visdomsbröderna.
Mejnour syntes helt och hållet likgiltig för den verkliga världen, heter
det. Hans handlingar afhjälpte ingen brist, hans ord lindrade ingen
sorg. Han »lefde, rörde sig och hade sin varelse såsom en regelbunden
och lugn abstraktion snarare än såsom en den där ännu bibehållit sitt
släktes skapnad, känslor och sympatier». Med ett ord, den vise Mejnour
hade vandrat igenom och lämnat bakom sig både köttets och själens
världar och lefde i andens rike.
Den vise Zanoni hade inte hunnit fullt lika långt. Han hyste välvilja
för människorna, han sträfvade att göra människorna godt. -- Romanen är
berättelsen om huru den kärlek, som han från sin öfvermänskliga
ståndpunkt hade ägnat människorna, söker sig sitt föremål i en enda
människa; huru den himmelska kärleken åter antar den jordiska kärlekens
drag, och huru han till sist stiger ned ur sin rymd.
Zanoni ingår en äktenskaplig förbindelse med den sköna Viola, en
neapolitansk flicka af anspråkslös härstamning och utan annan kunskap
än hjärtats vishet. Han bemödar sig att meddela henne af sitt
öfvernaturliga vetande -- han bjuder till att leda henne in på samma väg
som han själf för några tusen år sedan beträdde. Violas fromma sinne
vägrar att låta upplysa sig, och för henne är den profana kärleken
alldeles tillräcklig. Och då hon inte låter höja sig till Zanoni, så
kommer småningom Zanoni att sänka sig till henne. Ett barns födelse
kedjar honom till sist fast vid köttets värld; hans magiska förmåga
reduceras högst betydligt, och den vise Mejnour stämplar honom med
stränga ord som en affälling.
Men detta är inte den enda hemsökelsen. Viola har med stigande oro sett
Zanonis besvärjelser, ett besök i hans trollerikabinett har fyllt henne
med skräck. Hon ängslar för sin själs salighet, hon är i all synnerhet
rädd för barnets öde. Och till sist flyr hon -- för barnets skull --
från den älskade.
Händelserna föra henne till Paris. Det är revolutionstidens Paris, och
hon hamnar jämte barnet i en af skräckväldets fängelsehålor. Hon dömes
till döden.
Det har lyckats Zanoni att följa Violas spår. Det lyckas honom att
utverka sig tillåtelse att i hennes ställe bestiga schavotten.
Zanoni offrar sig för dem, som han älskar, och återköper på detta sätt i
kraft af sin osjälfviska jordiska kärlek gemenskapen med den
mänsklighet, från hvilken han hade fjärmat sig i sin dyrkan af visheten.
-- Detta är den slutpoint, som förefaller att ge romanens mening.
Bulwer Lytton har med _Zanoni_ velat ge en idéroman i stor stil. Han har
ofta och med anmärkningsvärd enträgenhet inskärpt, att _Zanoni_ är
älsklingsbarnet bland hans andes foster. »Såsom diktverk betraktad»,
säger han t.ex. i ett af företalen, »tillhör antagligen _Zanoni_ mina
högsta prosaskapelser.» Och i en efterskrift, präglad af en liknande
gynnsam syn på verket, uppmanar han oss bl.a. att läsa den märkliga
boken på samma sätt som vi betrakta ett verk af Thorvaldsen, d.v.s.
i stadigt medvetande om att den sköna formen är den djupa tankens hölje.
Eftervärlden är knappast benägen att räkna _Zanoni_ bland författarens
bästa saker. Hvad romanen äger af patos verkar visserligen inte falskt
-- vi mottaga tvärtom intrycket, att författaren varit ytterst
inspirerad och gjort saken ifrån sig med en verklig entusiasm. Men den
har inte räckt till att fylla det vidlyftiga skalet, den har inte
förmått lyfta upp skildringen i idéromanens plan. _Zanoni_ har
näppeligen denna karaktär. _Zanoni_ hör snarare med sin personal af
fyratusenåriga vishetsdyrkare, sina dämoner och fantomer, sina
förgiftningar och dueller, till skräckromanens, spökskildringens,
äfventyrsnovellens art. Cagliostro var tydligen med på ett hörn när
Zanonis figur planlades, och något af den store äfventyrarens och
trollkonstnärens ande sväfvar öfver romanen.
Det är många som offrat åt Cagliostro i litteraturen, och bland dem
Goethe. Men jag misstänker för min del, att den ende, som gjort något
som verkligen varit föremålet helt och fullt värdigt, är gubben Dumas.
12. 8. 16.