[E. F. Benson: _Osbornes_. Öfvers. af H. Flygare. P. A. Norstedt &
Söner, Stockholm. -- _The Luck of the Vails_. Nelson Library,
London.]
E. F. Benson tillhör en vitter familj. En broder till honom var den för
inte länge sedan vid jämförelsevis unga år bortryckte Robert Hugh
Benson, en författare af katolska idéromaner. En annan broder är A. C.
Benson, poet och litteraturhistoriker.
R. H. Bensons konstnärlighet var måhända inte af någon mycket stark
prägling, om vi nämligen taga hans böcker -- jag skall återkomma till
dem -- som litteratur i egentlig, i traditionell mening. Han hör
emellertid också som romandiktare till ett helt annat plan än brodern.
Jag känner blott en ringa del af E. F. Bensons omfattande produktion.
Men tar jag inte miste, företräda hans romaner ett särskildt slags
läsning, som engelsmännen med sin fördomsfrihet tyckas något mera
benägna än vi att taga för fullt.
Det är böcker, skrifna i en hygglig genomsnittsstil utan några störande
inslag af personlighet eller temperament, utan någon för saken främmande
artistisk sträfvan. Fabeln är gärna litet romanesk; en eller annan
moralisk tanke, eller en såsom förebildlig framställd uppfattning af en
viss situation, skänker den dess enhet och ger historien lyftning.
Personalen kan variera mycket, lorder förekomma dock i regeln;
uppskattade äro äfven t.ex. den store finansmannen och den lilla
aktrisen; den dygdiga guvernanten af god familj; den glada yrhättan
eller melankoliska fader- och moderlösa unga flickan från kolonierna;
den i lifvets skola härdade upptäcktsresanden eller storvildtsjägaren,
solbränd, bredbringad, kärnfullt saklig och manligt sund. Somliga af
dessa personer ha ingått eller ingå hemligt giftermål med hvarandra;
somliga af dessa äktenskap äro fullt giltiga, andra äro det i något
mindre grad. Mycket förekommer i dessa böcker, som är ägnadt att
fördjupa vår kännedom om verkligheten och stärka oss i vår tro på
världsordningen såsom ett inbegrepp af skönhet, rättvisa och harmoni.
Jag behöfver blott erinra om högättade personers nobelt burna fattigdom
och testamentet som jämlikt makternas obegripliga rådslag i tidens
fullbordan försätter dem i ett tillstånd af välmåga. Vi ha vidare t.ex.
den cyniske arfvingen till titeln, stamgodset och familjeförmögenheten
och hans förträfflige kusin; tack vare händelsernas omutliga logik råkar
den förre ut för en bilolycka och den senare rycker fram till arfvingens
plats, får ett anslag af hufvudmannen och gifter sig med flickan.
Denna litteratur är af en populär art. Den vädjar till en bred publiks
måttfullt romantiska fantasi och oförvilladt optimistiska syn på
världen. Den förekommer naturligtvis i alla land -- specifik förefaller
som sagdt den vidsynthet, med hvilken den i England i allmänhet tyckes
räknas till litteraturen. Den odlas nämligen här äfven af författare,
som stå öfver tjugofemöresstrecket. Arnold Bennett skrifver ena gången
_Clayhanger_, nästa gång är det _The Gates of Wrath_. Robert Hichens och
J. C. Snaith kila af och an öfver gränsen. Ett uttryck på ondt och ett
uttryck på godt har denna litteratur erhållit i E. F. Bensons romaner
_The Luck of the Vails_ och _The Osbornes_.
Familjen Vails lycka är en kostbar dryckeskanna. Till den knyter en
månghundraårig familjetradition en gåtfull och olycksbådande
förutsägelse om hotande ofärd. Förutom denna kostliga pjes besitter
familjen också ett porträtt af den andre baronen af Vail, måladt af
Holbein. Detta porträtt blinkar med ögonen på ett lifligt sätt. Det har
en rörlig mimik, i hvilken förhärska uttrycken för djäfvulsk elakhet och
kall cynism. Sitter man en behaglig skymningstimma och dåsar i hallen,
så kan det inträffa, att man plötsligt får se en gentleman i
femtonhundratalskostym fira brasa i vis-à-vis-stolen. Man hoppar till
och gnuggar sig i ögonen: den sällsamma synen är borta, men på Holbeins
tafla möter man lord Francis Vails elaka och hårda blick, nyanserad med
ett otäckt skimmer af gäckande triumf...
Den nuvarande lord Vail är en ung man på några och tjugu. Arfvinge till
titeln och godset är han farfars yngre bror. En egendomlig tillfällighet
har velat, att denne bär namnet Francis -- alldeles som Holbeins modell
-- och att han på ett hår liknar sin förfader från 350 år tillbaka.
Mr Francis Vail ter sig emellertid som en fryntlig gammal herre.
Han ådagalägger i sina manér en sirlighet och belefvenhet af litet
ålderdomlig typ, och det ger hans välvilliga sätt ett kanske litet
lustigt men intagande drag. Silfverhvita lockar kröna hans hjässa. I den
tidiga morgonstunden, när de små fåglarna prisa Skaparen, slår han sig
ned i sitt fönster och framsmeker milda toner på sin flöjt.
Dock, under denna leende yta -- jag kan tänka mig läsarens öfverraskning
-- gapar en afgrund! Mr Francis har ett hjärta lika grymt och en själ
lika svart som förfaderns. Kort sagdt: lord Francis Vail har inkarnerat
sig i Mr Francis Vail.
Mr Francis tar fasta på de gamla olycksbådande profetiorna och omsätter
dem i en lång serie af anslag mot sin frände lordens lif.
Försöken korsas af välvilliga personer, som börjat ana sammanhanget och
ingripa till det ovanligt omisstänksamma offrets förmån. Efter hand
samlas allt flere indicier och bevis på Mr Francis' silfverhvita hufvud,
och han blir afslöjad. I nästa ögonblick faller han själf i en af de
gropar han gräft och omkommer jämmerligt, ett offer för sin egen ondska.
En läkare fastslår, att han icke var klok, och låter så ett försonande
skimmer falla öfver de mörka händelserna. Därpå gifter sig unge lord
Vail med flickan från kolonierna. -- Så ser _Familjen Vails lycka_ ut,
och något vidare är inte att säga om den saken.
Med denna roman företog Benson ett af sina ströftåg långs
tjugofemöreslitteraturens mest trafikerade allfarvägar. Romanen om
familjen Osborne är i bredd med den en riktigt solid och bra bok.
Rätt nära gränsen vandrar han i alla fall. Berättelsen saknar afvägning,
den har en bredd som inte står i något rimligt förhållande till det vi
ju kunna kalla djup. Författaren begagnar i sin skildring af sociala
förhållanden och i sin framställning af figurerna medel, hvilka verka
banala. Han berättar historien på sitt sätt; vi säga oss emellertid, att
hans sätt bra mycket liknar det som är genomsnittsfasonen i de bättre
missromanerna. Han är inte hjärtnupen, han höjer inte heller det manande
pekfingret. Men han är så ytterst genomsnittsmässig i sin ton, han har
en så påfallande förmåga att upptäcka de kända detaljerna och dragen och
att se dem i det kända sammanhanget. Om _Osbornes_ icke förty gör det
intryck jag antydde, så beror det på att Benson haft tur med två af sina
figurer.
Mr Osborne och Mrs Osborne har han koncipierat i en anda, som
förträffligt svarar mot den breda och släpiga teknik han tillämpar.
Framställningsmetoden tjänar här direkte syftet. Mr Osborne är
medelklassaren, som blifvit rik. Han lämnar Sheffield, där han tjänat
sina många pengar, och drar till Themsens strand för att eröfra London.
Han skaffar sig ett hus i en fashionabel trakt, inrättar sig med
eftertrycklig lyx, omger sig med oräkneliga betjänter, lägger sig till
med automobiler, taflor och goda viner, och går så till attack på
sällskapslifvet. Osbornes sätta in hela sin energi på att eröfra sig en
ställning i societeten. Detta stora mål nå de också efter att ha ställt
otaliga dinerer till de professionella middagsätarnes förfogande och
arrangerat tallösa baler, router, teas o.s.v. Vi känna detta slags
äfventyr från hundra engelska romaner, och vi minnas hvad Thackeray
förtalt om dem som handla och vandla på fåfängans marknad och lefva och
hafva sin varelse i snobbarnas värld.
Mr Osborne och hans fru äro omedvetna snobbar. Att den mondäna fåfängan
är ett lyte ha de ingen aning om. Det är ett godmodigt, hyggligt,
ytterst välvilligt gammalt par. De hysa en varm tillgifvenhet för
hvarandra, de visa en vacker förmåga att respektera hvarandras
personlighet, att öfverse med fränders och gamla vänners svagheter. De
skilja sig på ett särdeles tilltalande sätt från de fina medlemmarna af
familjen Newcome. Skildringen af detta mycket aktningsvärda, ganska
sympatiska och helt litet löjliga par är rolig. Den är lyckad: här har
Benson gifvit två karaktärer, som visserligen inte förefalla nya -- inte
förutsätta något särskildt märkligt förråd af människobildande fantasi
-- men hvilka stanna i minnet. Det lär nog vara så, att de äro så
»sympatiska», så beskedliga och oförargliga i sin allt uppslukande
jäktan efter ingenting, att man finner det nöjsamt att ha gjort deras
bekantskap.
Herrskapet Osborne utgör en del af det illustrationsmaterial, hvarmed
tesen belyses. Denna anknyter sig närmast till sonen, Mr Claude Osborne.
Han är en väluppfostrad ung man, han är ytterst säker och mycket
korrekt, han är -- det framhålles mer än en gång -- absolut bildskön.
Claude gifter sig med Dora Austell, dotter till en fattig änkegrefvinna.
Hon älskar sin man för hans vackra ögons, sköna lockars och kraftigt
skurna hakas skull. Om en tid gör hon emellertid den fruktansvärda
upptäckten, att Claudes romantiska yttre döljer en själ som är idel
prosa och, mer än så, en ganska vulgär prosa. Han är absolut otadlig, en
fulländad gentleman. Men han saknar något: hans syn på lifvet förråder
den födda medelklassvarelsens alltför summariska uppfattning. Han lider
t.ex. en fullständig brist på konstsinne; detta bevisar, att förfiningen
inte gått honom i bloden. Claude är ohjälpligt en första generationens
man.
Dora och hennes make stå på grund af detta inför en högst allvarlig kris
i sitt äktenskap, dock, hon får tillfälle att göra den upptäckten, att
han äger en karaktärens och hjärtats kultur, om han också saknar den
ärfda förfining som genomtränger hela väsendet. Han gör utan ostentation
och på ett finkänsligt sätt hvad han utan lång begrundan finner vara det
rätta i en viss, kinkig kasus. Och Dora säger sig, att den sanne
gentlemannen är den, som i lifvets alla skiften på samma, alltid
naturliga och otvungna sätt förverkligar en rättlinig karaktär, och att
det inte är så farligt om han saknar sinne för Venedigs skönhet och
ibland något vulgärt säger »kvinns» i stället för »dam». Skådespelet af
det förträffliga paret Osborne i all dess godmodighet och välvilja
hjälper henne att komma till detta resultat; bekantskapen med en gammal
brumbjörn, som med elaka sarkasmer försöker dölja att han äger ett
känsligt hjärta -- ett ovanligt fall -- bekräftar riktigheten.
Dessa illustrationer behöfdes, ty tendensen har nog inte bragts till
åskådlighet, försåvidt som den skulle få uttryck i hennes förhållande
till mannen. Här har Benson visat prof på den särskilda valhändthet, som
plägar utmärka författarne ur denna kategori när de framställa en tes.
Det är vanligt i deras böcker, att tanken icke förmår ge sig själf, d.ä.
stiga ur verkets alla ord och händelser som det totalintryck, hvilket i
form af ett -- inte af författaren, men af läsaren affattadt --
tänkespråk sammanfattar verkets mening.
28. 11. 15.