[Harald Tandrup: _Den hellige Skraedder_. Gyldendalske Boghandel,
Köpenhamn. -- _Det gamle Hus_. En alvorlig Fortaelling. Gyldendal.]
I fem eller sex tidigare arbeten -- bland hvilka romanen _Kringleby_
särskildt framhållits -- har Tandrup uppträdt som en hvardagens och de
hvardagliga existensernas skildrare. Får jag döma efter det arbete jag
kommit att läsa, berättelsen _Den hellige Skraedder_, har hans
ståndpunkt ett och annat gemensamt med G. K. Chestertons. Han har i
hvarje fall mycket af dennes förmåga att upptäcka poesien i prosan, det
betydelsefulla i det obetydliga. Söckendagens poesi är hans specialitet,
verkdagsmänniskornas små affärer lämna stoffet till hans berättelsers
stora händelser. Han afklär den vidlyftiga upplefvelsen och den
remarkabla personligheten de attribut, som representera storheten i de
allvarligt sinnade åskådarnes ögon, och det befinnes, att det som blir
kvar, det väsentliga, är precis detsamma som ger mening och värde också
åt de anspråkslösa människorna och deras förehafvanden.
Enligt den vanliga tidsindelningen är söndagen den märkliga dagen, då
festens klockor klinga och människorna ägna sig åt att odla den blå
blomman i sina rabatter. Tandrup ersätter helgdagen med söckendagen och
förvandlar största parten af tillvaron till ett romantiskt festspel, han
ger permanens åt undret, beständighet åt undantaget. För Harald Tandrup
är hvardagen en följd af märkliga händelser; intet hvilar stilla i sig
sjålft, och den som har ögon till att se med, han varsnar i de lätta
krusningarna på ytan dyningar af den krafternas brottning, som alltid
pågår där nere.
För Chesterton är den banalaste hvardagstillvaro en summa af fantastisk
och hårresande romantik. Den enda världsåskådning, som tar med i
räkningen allt det vårt lif rymmer af motsägelser, är kristendomen --
följaktligen kräfver förnuftet, säger han, att vi bekänna oss till
kristendomen, och närmare bestämdt till katolicismen som ger större
spelrum åt oförnuftet. Jag vet inte om också Tandrup på sitt håll
bekänner sig till kristendomen, och det kan ju för öfrigt vara
likgiltigt. Hans nya bok förutsätter i hvarje fall en hög uppskattning
af den kristna åskådningens praktiska värde. Alla dessa människor, som
äro likadana smålänningar inför vår Herre, behöfva, säger han, en makt
som ger élan åt deras känsla, och en kraft som förmår lyfta dem öfver
det meningslösa vegeterandet. De behöfva en princip för sitt lif, en idé
ur hvilken de kunna hämta ingifvelse när det gäller att med handling
fylla ett af de betydelsefulla ögonblick som möta också i den slätaste
hvardagstillvaro. En princip, som har samma giltighet för alla, är tron
-- kristendomen består när allt kommer omkring den enda universella
idéen.
Men kristendomen behöfver inte med nödvändighet fattas som
»religiositet». Det är likgiltigt, inskärper Tandrup, om man har nio
delar tro och en del vilja eller tvärtom, ty i grund och botten äro
vilja och tro samma sak. »Att tro», säger i _Det gamle Hus_ andeskådaren
Baeklund, »är att gå i kompani med andra för att tillsammans med dem
skapa den vilja till det goda, som man inte är stark nog att skapa
ensam. Den som tror ensam och allena, utan förbindelse med de andra, han
tror inte längre, han _vill_». Tron är en kollektivvilja till det goda
fortsätter han. Men det goda är den gode Guden, som måhända inte
existerar -- det kan vara likgiltigt -- men som helt säkert är till
såsom målet för alla människors bästa sträfvanden och som en källa till
goda sträfvanden. Han är till i kraft af människornas tro, och vi göra
därför bäst i att ta honom på den gamla tidens enkla manér, som
kristendomens treenige Gud. Detta är summan af den Baeklund'ska
andeskådarvisdomen.
* * * * *
Siaren Baeklund är en mystiker af det rationalistiska slaget: han skådar
in i en annan värld och umgås med andarna, men det hindrar inte att
religion för honom är ett begrepp i det etiska planet. Religion är
konsten att lefva ett Gud och människor täckeligt lif. Hindren äro
drifterna. Den allmänliga konflikten mellan vilja och begär blir här en
kamp för frälsningen, ett passionsspel uppfördt till Guds större ära,
och i hvar enskild människas tillvaro kommer in ett dramatiskt element.
Hvardagsexistensen får ett tycke af mysteriedrama. Det finnes inga döda
ögonblick i ett lif. Hvarje enskildt moment bär prägeln af något
inträffadt, och visar framåt mot något som kommer att inträffa.
Men »lif» betyder här något mera än blott ett lefvande väsens vandring
på jorden. »Lif» är också de döda ting som omge en människa. För den
realist, som hvardagsskildraren Tandrup är, bilda människan och hennes
miljö en enhet, och en ömsesidig växelverkan råder mellan dem. Tingen
fylla sig med kraft, som människan strålar ut, och människan mottar
impulser från tingen. _Det gamle Hus_ är berättelsen om en kamp mellan
tingen och människan.
Det gamla huset har i generationer tillhört samma släkt, och
generationers önskningar och begär ligga lagrade i väggarnas trä och i
möblernas virke. Här har allt sitt eget lif, här sträfvar allt att
förverkliga sin idé.
Den dominerande idéen är en hämndtanke. -- Gamle Pommer förbannade
fordom huset och dess inbyggare, då hans dotter gifte sig med urmakare
Adam, husets nuvarande ägare. I denna vilja till hämnd koncentrerade sig
gamle Pommers väsen, och när han uttalat förbannelsen tycktes hans
lifsmöjligheter uttömda, och han afled vederbörligen. Men han dog inte
helt och hållet! Så länge hans hämndbegär inte nått sitt förverkligande,
hade hans tillvaro inte funnit sin logiska afslutning. Gamle Pommer
lefver alltjämt, som en princip, en idé, och osynlig för vanliga dödliga
men synlig för siaren Baeklund och husets svarta katt, ströfvar han
omkring i det gamla huset spanande efter en möjlighet att verkställa
förbannelsen.
Det är något som inte går för sig utan vidare -- en gengångare, ett
immateriellt väsen förmår inte sätta materien i rörelse. Han måste
handla via någon »lefvande» människa, öfver hvars vilja han fått makt.
Efter trettio års väntan får han tag i den för ändamålet lämpliga
individen. Det är urmakaregesällen Nissum. -- Nissum är idel söndring,
ofullgångenhet och tomhet. Han är »en mekanism som är i ordning. Men där
trådarna mötas, är något på tok. Hans händer vilja gripa, hans ögon
vilja se, men själf vill han ingenting; det finnes ingen idé i honom.»
Att bemäktiga sig denna sönderbristande vilja är en smal sak för ett så
viljekraftigt spöke som gamle Pommer, och han fattar Nissums hand och
låter den gripa ett brinnande ljus och tända på det gamla huset.
Och härmed har Pommer förverkligat sin idé, och han bleknar bort och
upplöser sig i intet.
Nissum omkommer i lågorna -- hos honom fanns ingenting lifsdugligt; han
var blott ett stycke materie i en människoliknande form. Den som får
illustrera den religiösa sens moralen, är Adams dotter Maja. Hon är ett
vackert djur med ett minimum af själ, hon är endast och allenast drift i
ordets specifika mening. Det är förbannelsen som satt hennes instinktlif
i rörelse, det är gamle Pommers vilja som ätit ut hennes egen. Men när
nu det gamla huset brunnit, när de materiella tingen, som bundit henne
vid materien, gått upp i rök, då får hennes undertryckta vilja till det
goda möjlighet att göra sig gällande. Hon anammar tron, d.v.s. hon
sällar sig till alla de många, som i kollektivviljan hämta den styrka de
själfva sakna, och berättelsen slutar med trosbekännelsen »vi tro på Gud
Fader, Sonen och den Helige Ande» o.s.v.
Harald Tandrups berättelse är rik på egendomliga och fina drag, men det
märkligaste är kanske tonen öfver det hela. Det är en fantastik af en
märkvärdigt litet fantastisk hållning. Här umgås gengångare, människor
och möbler på det förtroligaste vis i världen, och ingenting i
berättarens ton antyder att det ligger något ovanligt i det. Författaren
till _Det gamle Hus_ är en poet, i hvilken hvardagens ande lefver, och
rör han vid det öfvernaturliga så förvandlar det sig till fenomen ur
hvardagens lif. Han markerar ibland, det beror på arten af hans talang,
som inte är så synnerligt robust. Men han transponerar inte, han diktar
sin romaneska och symboliska dikt direkte i den enklaste verklighetens
plan; det blir den prägel af okonstlad trovärdighet, som står i en så
egen motsats till allt hvad boken har af bisarrt och omöjligt.
Verklighetssinne och fantasi, en stilla ironi och en försynt känslighet
ge i Tandrups böcker sin färg åt idéen, och åt berättelsen i hvilken den
förverkligar sig.
18. 10. 14.