1.
[Sigurd Frosterus: _Moderna vapen, deras uppkomst och utveckling_.
-- Holger Schildts förlag, Borgå.]
Sigurd Frosterus' bok om de moderna vapnen tillhör en art, som är lika
ovanlig i finländsk litteratur som den är vanlig t.ex. i engelsk.
Hos oss behandla essayförfattarne nästan endast vittra ämnen, och
vitterhet är här vanligen liktydig med litteratur, konst och musik;
kommer något annat till, så är det i regeln politik.
För engelsk publik omsluter vitterhetens begrepp hvarje ämne, som
representerar en sida af kulturen -- eller låt oss säga: hvarje i en
litterär form klädd bearbetning af ett stycke kultur.
Denna uppfattning är ganska främmande för den bildade allmänheten hos
oss. Och Sigurd Frosterus' sex essayer öfver de moderna vapnens uppkomst
och utveckling beteckna således ett särdeles dristigt företag.
Låt mig genast säga, att resultatet af hans försök är en fullständig
framgång. Han inför den djupt okunnige lekmannen i en alldeles ny värld;
han låter oss se sakerna ur perspektiv som, när vi lägga boken ifrån
oss, förefalla oss lika gamla och bekanta som de voro öfverraskande och
främmande när vi öppnade den. Vi inbilla oss måhända blott, att vi på
detta sätt gjort ämnet till vårt eget -- det är en förtjänst hos en
författare att kunna skänka läsarne angenäma illusioner af detta slag.
Vi fängslas, roas och intresseras hela tiden af denna framställning, som
står i närmaste förhållande till stoffet och i alla fall aldrig upphör
att bära den personliga stilkonstens prägel.
Den metod Frosterus plägar tillämpa i sina essayer är raka motsatsen
till det refererande manéret. Ingenting kunde vara honom mera främmande
än att betrakta fenomenet i dess isolering: som någonting tillfälligt,
födt af slumpen och gestaltadt af nycken. Verkets ställning i
konstnärens alstring, konstnärens plats i det större sammanhanget,
personlighetens och tidens insats i formens och tankens affattning --
för Frosterus blir allt detta frågor, som han försänker sig i och inte
tröttnar att studera.
Måhända är det särskildt de tekniska spörsmålen som intressera honom.
I sina konstuppsatser för han oss inför frågan om relationerna mellan
ingifvelsen och materialet; han låter oss se en optisk teoris, en allmän
åskådnings inflytande på en mästares verk, på en hel epoks skapande.
En sådan ställning kunde komma att betyda schematism i uppfattningen och
all möjlig doktrinär ensidighet i värdesättningen. Det blir inte fallet
här, därför att Frosterus inte begränsar sitt intresse till det ur
sammanhanget lösryckta föremålet. Och därför att hans värderingar
förutsätta både känslan för det allena äkta och uppskattningen af det
sällsynta. Verket, som han studerar, dör inte bort i formler; det får
tvärtom för oss det nya lif, som ger sig ur vår fördjupade kunskap om
dess växt och dess väsen.
Frosterus har tidigare skrifvit om konst, skönlitteratur och tennis.
Det sportreferat han för något år sedan sände från Parisertäflingarna om
världsmästerskapet i tennis var ett konstverk, helt och haltfullt, och
jag för min del ville utan tvekan ställa det vid sidan af någon essay af
Maeterlinck eller Shaw om boxningens vetenskap. I greppet på detta ämne
visade sig ett drag, som vi möta också i _Moderna vapen_. Bland de
motiv, som intressera Frosterus, särskiljer han inte mellan större och
mindre och mellan viktiga och obetydliga; för honom ha de alla samma
värde. Här möter oss något af en konstnärs förhållande till ämnet:
har det satt honom i rörelse, så är det också värdefullt och värdt
att respektera. Det är denna ställning till stoffet, som tillåter
författaren till _Moderna vapen_ att försänka sig i ämnet och ge sin
framställning en så starkt personlig hållning och så mycket af verkligt
lif.
Författaren har skrifvit de moderna vapnens utvecklingshistoria, men han
har förstått att angripa -- jag märker att jag börjar begagna krigiska
termer -- sitt ämne inifrån. Detta skapar en plastisk åskådlighet,
som måhända hade saknats om han valt öfversiktens form. Nu erhålla
företeelserna volym; »kanonens krönika» blir historien om en
personlighets äfventyr och öden under barndomens, ungdomens och den
mogna mannaålderns dagar; och skildringen af kampen mellan marinkanon
och skeppspansar växer ut till ett drama rikt på spännande moment af den
sceniskt verkningsfulla sorten. Granaterna »störta sig öfver sitt
offer». En oförsiktighet vid gjutningen -- som är ett fullständigt
precisionsförehafvande -- kan »äfventyra kanonens lif». Den smälta
metallvätskan »förflyttar sig» från den ena bassängen till den andra.
Vissa kanoner »göra energiska anspråk på större hållbarhet» än andra.
Vi få bevittna »anfallsvapnets ifver att fullfölja sin afsikt».
Och författaren påvisar att, vid de och de förutsättningarna,
»undervattensbåtens lofvande bana blefve bruten i förtid»...
På detta sätt blir bokens personal af stål och järn en samling väsen som
lefva sitt lif, besjälade af önskningar och begär. Detta
personifikationsförfarande verkar fullkomligt otvunget; det är i alla
fall inte något omedvetet uttryck för en af ämnet medryckt författares
ifver -- vi ha här ett stilistiskt grepp, skickligt beräknadt och
genomfördt med säker hand. Stundom rycker författaren också in läsarna
midt i den krigiska värld, där han själf rör sig som hörde
»all-big-gun-tanken» till hans hvardagligaste tankar. »Om vi»,
supponerar han något djärft, »samtidigt afskjuta en projektil och en
torped»... En annan gång mottaga vi följande vädjan: det är »strängt
taget obilligt att af en explosion begära, att rörelsen skall börja
varsamt» -- ja, det äro vi väl ense om, i synnerhet om det gäller ett
explosivstoff byggdt på det ämne, som -- uppriktigt sagdt -- kallas
»trinitrotoluol», och hvilket synes utmärka sig genom en påfallande
vehemens.
Den värld författaren skildrar på detta lifliga sätt saknar inte sina
perspektiv, såsom man kan förstå. Frosterus ser i de moderna vapnen
vinningar, vinningar i tekniskt och man ville nästan säga:
i konstnärligt hänseende, hvilka köpts med oerhörd intellektuell möda.
Förstörelseverktygen äro kulturresultat; de äro paradoxala yttringar af
den mänskliga själfbevarelsedriften; vi ana i dem en naturens princip
öfversatt i en kulturell form. Ur en sådan åskådning härleder
författaren linjer och horisont för sin framställning.
Sigurd Frosterus' bok om kulor och krut är ett litterärt arbete,
alltigenom själfständigt till sitt väsen och sin hållning och gifvet i
en form, som intresserar både genom sina stilistiska kvaliteter och de
särskilda inslagen af hans temperamentfulla skriftställarpersonlighet.
30. 5. 15.
2.
[Sigurd Frosterus: _Olikartade skönhetsvärden_. -- Albert Bonniers
förlag, Stockholm. Holger Schildts förlag, Borgå.]
När Sigurd Frosterus' senaste bok i våras ventilerades, karakteriserade
jag författarens litterära typ som essayistens. Han är essayist i
engelsk mening; han ger litteraturbegreppet en vidare och mera fördjupad
betydelse än hvad som är vanligt hos oss. Frosterus fattar litteraturen
som »vitterhet», och han utsträcker sina vittra ströftåg till de mest
olika områden af samtida kultur.
I _Moderna vapen_ förvånade och fängslade han oss genom det ytterst
personliga sätt, på hvilket han i de lifligaste tonfall skildrade, hur
det går till när kulor stöpas och kanoner gjutas. Här var inte fråga om
något slags benägen undervisning i den tekniska understreckskrönikans
manér. Det var kulturidéers utveckling han framställde, när han visade,
hur i den moderna vapentekniken stridiga principer bekämpade hvarandra
för att till sist löpa samman i en syntes, som ägde konstverkets hela
och slutna tycke.
De tretton uppsatserna i _Olikartade skönhetsvärden_ hänföra sig till
konst, arkitektur, litteratur, vapenteknik, sport och ännu mycket annat,
miljardörpsykologi t.ex. och båtbyggnadskonst. De äro uttryck för ett
intresse och ett vetande, hvilka inte kunde vara mångsidigare.
Frosterus' bok skulle ställa referenten på ett fruktansvärdt prof, om
det gällde att i tur och ordning diskutera Van de Veldes stolar och
A. F. Wildings metod att döda tennisbollar. Men det är inte allt detta,
som är hufvudsaken. Detta allt har för Frosterus representerat olika
aspekt, under hvilka det moderna kulturlifvet för honom har uppenbarat
skilda sidor af sitt estetiska och sitt etiska värde. Att aftäcka
skönheten i de olika uttrycken för en kultur, som blir alltmera
naturvetenskaplig och teknisk, och som med hvar dag som går afskuddar
sig alltmera af det litterära och romantiska draget -- sådan är idéen,
som låter Frosterus' essayer samla sig till en helhet och förvandlar
mångfalden till enhet.
Ett drag kommer till, som ger boken ett alldeles särskildt intresse. --
I företalet bestämmer författaren sina uppsatser såsom ekon af en »kamp
för andlig existens, förd under mer än ett decennium på gränsen mellan
det mentala och det emotionella». Tack vare essayernas datering kunna vi
följa de viktigaste skedena af denna kamp. Det är något som på sitt sätt
ger boken den fängslande hållningen af utvecklingsroman.
Vi veta, hvilken roll det emotionella i regel spelar för den helt unga
människan hos oss -- jag behöfver blott erinra om allt hvad de nya
författarne både direkte och indirekt ha anförtrott oss om den saken.
Antagligt är, att allra äldsta skedet i Frosterus' utveckling ägt
karaktär af en försvarsaktion riktad åt detta håll. I den tidigaste
essayn -- _Siena, ögonblicksbilder_ (dat. 1902) -- tycka vi oss varsna
antydningar i denna riktning; jag tänker på det alldeles särskilda
eftertryck med hvilket författaren mot hvarandra uppställer å ena sidan
Siena, fattadt som inkarnationen af en idé, hvilken är skönhet i ljusets
och förnuftets tecken, och å andra sidan den germanska medeltidsstad,
hvars gestaltning icke bereder ljuset och de klara vidderna någon plats.
Den egentliga utgångspunkten för den röda tråden är följande uppsats,
_Londonrapsodi_ (1903). Här anges den i boken framträdande
problemställningen i en första form. Vi möta den i karakteristiken af
caben, hvars gestalt bestämts af Londontrafikens särskilda kraf, liksom
gondolens betingats af förhållandena i Venedig; vi ha den i bilden af
det färglösa och tonlösa skådespelet af människornas och åkdonens eviga
ström förbi Bank of England. Den fullständiga ändamålsenligheten, den
fullkomliga öfverensstämmelsen mellan idé och form i det förra fallet,
den orubbliga säkerheten med hvilken gatutrafikens mekanism fungerar i
det senare fallet, betecknas såsom uttryck för kulturutveckling, och mer
än så. I det ena som det andra fallet varsnar Frosterus uttryck för den
skönhet, som är den absoluta, vankfria öfverensstämmelsen mellan tanken
och dess affattning: den fullkomliga formen.
Författaren har, som vi se, i denna betraktelse fångat sina syner och
hämtat sina ingifvelser i den verklighet, som brusar fram mellan stadens
husrader -- således i lifvet i dess närmaste och vanligaste form. Det
vill synas, som hade han så i Nietzsches filosofi funnit det hjälpmedel,
som tillåtit honom att snabbt utveckla de första uppslagen till en
åskådning. Nietzsche har för Frosterus varit den stridande människan,
hvars kamp gällt frigörelsen från lifsförnekelsen. Som Nietzsches
resultat framstår för Frosterus den »orubblig blifna tron på lifvets
värde». Han fattar innebörden i Nietzsches utveckling som ett
framträngande till en lifsbejakning, enligt hvilken tillvaron under alla
omständigheter är värd att lefva.
Nietzsches filosofiska lära om den rytmiska vågrörelse, som betingar
alltings återkomst, tyckes äga en motsvarighet i Henry Van de Veldes
konstlära om verket som ett uttryck -- in i sina minsta detaljer -- för
ett rytmiskt grundmotiv, hvilket förenar, samlar och förklarar.
Antagligt är, att Frosterus af dessa båda erhållit en del impulser,
som särskildt medverkat vid affattningen af hans åskådning.
Den ställer främst lifvet som rörelse, som rytm. Rytm är lagbunden,
d.v.s. förnuftig rörelse. Det ligger tonvikt på adjektivet. Det, som
Frosterus i företalet kallade det mentala, bestämmer hans förhållande
till frågorna. Hans grepp är främst intellektualistiskt -- vi ha redan
fått en aning om, hvilken betydelse ändamålsenligheten har för hans
konception af skönheten.
Intellektualistisk är också den synpunkt, ur hvilken han vidgar och
riktar ändamålsenligheten. Han fattar denna som ett till sitt väsen
moraliskt begrepp.
Här sluter sig kedjan, åskådningen har afrundats till en helhet. Lifvet
är rörelse, starka makters spel. Lifvet i rörelse och kamp betecknar
skönhet. Den fulländade rytmen, sådan den föreligger i ett lokomotiv,
ett husgeråd, en människas lif, förenar skönhetsvärde och moraliskt
värde i ett oupplösligt helt.
Som teori ger denna åskådning ingen vidlyftig plats åt det emotionella.
Som praxis tempereras den af författarens personliga läggning. Han visar
sig i sina essayer äga den konstnärliga sensibilitet, som skänker
lifvets friska färg åt teorien.
Jag borde nu skrida till en liten tillämpning och visa, hur
grundåskådningen framträder på sina olika sätt, med sina särskilda
nyanser, i de skilda essayerna. Det måste stanna vid ett par
antydningar. -- Vi ha t.ex. det alldeles ypperliga stycket
_Lawn-tennis_, en studie i rörlig plastik, affattad med den säkraste
och nyansrikaste formuleringskonst. Här är allt rytm, behärskad af
intellektet, och karakteristiskt är att författaren ställer upp detta
spel mot de former af sport, i hvilka krafterna inte -- som här -- ha
nått den matematiska afvägning, som stänger nycken ute. Det är vidare
essayn _Miljardörerna tala_ med sin konfrontering af Carnegie och
Rockefeller, två puritaner som tjänat Mammon, två kraftmänniskor hos
hvilka en lifslång aktion långs klara linjer alstrat förmågan att
slående och redigt uttrycka de förenklade bilder tillvaron antagit när
de betraktat den genom sina rastlösa och endast på praktisk verksamhet
inriktade temperament. Det är i synnerhet essayn öfver _Frank Norris
och Amerika_. Här röjer Frosterus beslutsamt upp med den litterära
romantiken, särskildt i dess naturalistiska form. Det blir en
innehållsrik öfversikt af amerikanismen som kulturform och som litterär
teori, det blir tillika perspektiv mot den framtidslitteratur, som
hämtar sin rytm och styrka ur den lifvets kamp, som är »högsta formen
för kraften och rörelsen».
Intense Life är ett motto för Sigurd Frosterus' essayer. Han dyrkar
energien med en hängifvenhet, som inte kunde vara uppriktigare hos någon
öfvertygad lärjunge af Stendhal. Hans kult af den skönhet, som är
styrka, rörelse och förnuft, har gifvit sin prägel åt hans bok. Tanken
träder oss till möte i klaraste åskådlighet, formen är idel böljande
lif.
Detta ger den litterära behållningen. Vi ha i Sigurd Frosterus' essayer
också något annat -- skådespelet af en personlighet, som i en beständig
andlig aktivitet söker och når det mål, som är den samlade, hela
lifsåskådningen.
24. 12. 15.