[Nanny Cedercreutz: _Från alp och hav_. -- Söderström & C:o,
Helsingfors.]
Det är inte de vanliga reseskisserna friherrinnan Cedercreutz
sammanställt i sin bok. Af Bædeker-draget förmärkes knappt ett spår.
Författarinnan har inte katalogiserat den schweiziska alpvärldens
berömda naturskönheter, och fåfängt se vi oss om efter en förteckning
öfver de bekanta ting af olika slag, som möta resenären vid Rivieran.
Saken är den, att författarinnan har sin särskilda utgångspunkt. Hon är
framför allt en passionerad blomsterforskare, en utomordentligt
hängifven örtdyrkare. Världen är för henne en botanisk trädgård, och med
välbehag -- med vällust, om jag så vågar säga -- läser hon namnen på
blomsterpinnarnas latinska etiketter. De äro för henne de ljufligaste af
poem. Med en respektfull häpnad, som efter hand öfvergår i sympatetisk
beundran, iakttaga vi författarinnans lärdom och lyssna vi till
facktermernas mystiska klang. »Jag bugar mig inför Euphorbia dendroides,
Europas märkligaste euphorbia-art», säger hon. Ja, hvad kunna vi annat
göra? Vi buga oss i vår tur.
Denna stora trädgård är en författarinnans privata tillhörighet. För det
första därför, att hon lifvas af det intresse, som skapar äganderätt och
bemäktigar sig sitt föremål. Och vidare därför, att hon äger en
personlighet i hvilken -- om jag så får uttrycka mig -- jag-känslan
dominerar.
Inte det minst fängslande i friherrinnan Cedercreutz' bok är nämligen
den omständigheten, att den i så hög grad är en jag-bok. Med lif och
själ hängifver hon sig åt uppgiften att njuta den och den
blomsterängens, Rivieravägens, alpvyens ljufligheter; till sig och sin
stämning hänför hon allt hvad hon upplefver; det existerar tydligen
ingenting af någon nämnvärd vikt och mening utanför det, som har
betydelse för henne själf. I sanning, vyerna, som hon låter oss se,
äro verkliga paysages d'âme, et même d'estomac.
Ja, för denna boks författarinna är människan för visso ingen eterisk
varelse, hvars sköna själ frigjord sväfvar öfver blomsterfälten. En
solid kroppslighet är vårt egentliga jag, har hon känt, och det är med
fulla sinnen hon njuter blommornas färger och dofter, solens värme och
alpsnöns friska kyla, och till sist den ojämförliga diner, som _le chef_
vederkvicker henne med när dagens ärorika vedermödor nått sin afslutning
i hotellets matsal.
Gällde det att särskildt framhålla något af bokens stycken, så blefve
det visst _Albulas källa_. -- Albula är en liten flod. Vi veta, att den
verkliga alpmänniskan har sin specialitet, och vi minnas historien om
honom som samlade bergstoppar: han klängde upp på högsta spetsen och
knackade lös en bit ur den. Friherrinnan Cedercreutz samlar flodkällor.
Hon tar sig fram till flodernas ursprung i gletschern, hon vandrar uppåt
långs deras lopp, studerar i detalj deras utveckling genom flodens, åns,
bäckens och rännilens olika faser, med ett ord: hon så att säga
botaniserar dem. Vägen till Albulas källa går genom en ladugård. Här
varsnar hon ett anslag som förbjuder tillträdet. Inskriften Aphthae
epizootica säger henne strax, att det är fråga om den smittosamma mul-
och klöfsjukan. En landtpolis dyker upp och skänker genom sin närvaro
eftertryck åt förbudet. Författarinnan blir »full af tantaluskval».
Men hvad skall hon göra? »Det var kanske ändå inte rådligt att trotsa
förbudet, femtio francs var en rätt stor summa, och det kunde hända,
att jag skulle få ytterligare ledsamheter». Efter att i någon mån ha
åberopat också sin finländska »känsla af respekt för lag och rätt»
afstår författarinnan för denna gång. Men hon ger sig inte. Tio dagar
senare griper hon sig åter saken an. Denna gång tyckes respekten för lag
och rätt ha lagt sig litet, och den energiska damen står i begrepp att
»kvista af» genom det förbjudna området. Dock, i det kritiska
ögonblicket uppenbarar sig polisen. Och det blir hennes lott att under
oändliga omvägar, på oländiga stigar taga sig fram till floden Albulas
källa, allt medan regnet häller ner och alppasset utstöter iskalla
pustar. »Men källan ville jag nå!» Hvad kvinnan vill, det når hon, och
faktum är att författarinnan omsider står vid sitt mål. Efter att i
korthet ha annoterat floran på stället -- vi nämna släktet Bellidiastrum
-- fyller hon sin bägare och dricker Albulas skål. »Jag drack för allt
som är käckt och som har fart i sig, som skummar och sprudlar, som tar
lifvet utan försagdhet. Jag drack för alpglädjen, som oaktadt regn och
rusk likväl kan förmå en att dricka iskallt vatten och känna sig till
mods som efter ett glas eldigt vin.» Med ett ord, hon dricker för den
entusiasm, som skildringen af hennes heroiska vandring till floden
Albulas källa talar om på ett så roligt och vackert sätt.
Den entusiastiska människan, som invigt sig åt en idé, har en tillvaro i
hvilken njutningen och försakelsen aflösa hvarandra. Den ena dagen
färdas författarinnan i själfva verket i vagn långs Medelhafvets strand,
och hennes »hjärta fylles af tjusning»: hon skådar »Lavatera maritima,
Rivierans skönaste malvacé!» Men det kan bli mer än så. »Hvar finns du
Anthyllis Barba Jovis? Jag har hört ditt lof prisas, men jag spanar
fåfängt efter dig. Under en åktur från Mentone ser jag plötsligt vid
vägen en hög, gråpudrad buske. En aning genomfar mig. Jag hoppar af. Ja,
det är den. Hänförande, läcker. Svafvelgula fjärilsblommor, silfvergrå,
silkesfjuniga blad. Hela busken glänsande som om silfverstoft duggat ned
öfver den.» En annan gång vandrar hon till fots genom Estérel-bergens
_maquis_. Icke utan förtrytelse finner hon, huru den inhemska _maquis_'n
får vika för exotiska växter. »Acaciorna gå ännu an, de sprida guld i
den mörka vegetationen, men otäckt är att se ljung och lentisk utbytta
mot klumpiga agaver och fläskiga mesembryanthemumar.» Hon vandrar
vidare, tar miste om vägens längd, ströfvar kring i den brännande
solhettan utan en beta bröd i fickan och nödgas till sist bettlande
anropa en mötande herre om något ätbart. -- Sådan är den resande damens
tillvaro som den speglar sig i boken, ett lif rikt på försakelse och
glädje och uppfylldt af mångahanda slags sinnesrörelser... Det är inte
hvar man gifvet att råka i uppror vid anblicken af ett antal -- låt så
vara fläskiga -- mesembryanthemumar.
Författarinnan har blick äfven för den mänskliga florans fenomen.
Kapitlet _Joséphine_ afser förmodligen inte att vara mera än en
situationsbild, det har emellertid blifvit en miljö- och figurskildring,
en förträfflig liten novell, full af humör och rik på sedda och väl
återgifna drag.
Humör och t.o.m. humor; ett allt uppslukande intresse för, ja för det
som intresserar författarinnan personligen; ett eget sätt att se och
tala -- det är egenskaper som man verkligen inte kan frånkänna
författarinnan till _Från alp och hav_; låt mig tillägga, att många af
bokens skisser ha formats med verklig talang.
30. 12. 14.