[Henning Berger: _Hörnfelt_. En novellroman. -- Albert Bonniers
förlag, Stockholm.]
Förmodligen påminner sig läsaren ännu, att Henning Berger för inte så
länge sedan utgaf en cykel romaner, tre eller fyra till antalet. Deras
hjälte bar samma initialer på sin cloak-bag (betyder bara »kappsäck»)
som Henning Berger; han hade utgått ur enkla förhållanden som denne;
han lärde i likhet med denne amerikanska språket under loppet af några
ansträngande hundår därute i Chicago, och han förblef trots dessa och
andra lifvets lärdomar en ohjälplig parvenu, som föll till föga inför
allt som var patenteradt fint och kostade pengar. Kort sagdt, det var
både det ena och det andra som gjorde troligt för den skarpsinnige
betraktaren, att Helge Bendel på det stora hela kunde identifieras med
Henning Berger.
Böckerna om Helge Bendel voro ett slags uppgörelse. De hade skrifvits af
en författare, som tog sin sak på allvar (den var frågan om honom
själf). Egna upplefvelser, det är i Henning Bergers fall: egna, lagom
vemodiga stämningar och egna, med otroligt skarpt öga varsnade syner,
voro cykelns innehåll. Detta själfupplefda var en förutsättning för de
vackra saker, de många skickligt gjorda saker och till och med fina
saker, hvilka allt som oftast mötte. Det var detta själfupplefda, som
skapade den enhetliga ton cykelns romaner ägde, den lefvande färg och
rytm de faktiskt hade.
Bendel-serien var således något särdeles vederhäftigt. Sanningsvärdet
var oförnekligt: den hade ett dramas -- ett långsamt glidande dramas --
betingade utvecklingsförlopp.
Dessa böcker äro sin författares tillsvidare sista ord. Sedan Henning
Berger skref dem, har han ingenting haft att säga. Och han har
följaktligen inte heller -- vi frånse ett par noveller -- gifvit något
särskildt anmärkningsvärdt. Måhända är _John Claudius' äfventyr_ det
märkligaste han åstadkommit under dessa senaste år...
Säkert är åtminstone, att denna roman, som Henning Berger själf -- det
bör erkännas -- har kallat »en rapsodi», ger några af de drag, hvilka
framträda mest i hans författarskap, isynnerhet sådant det numera ter
sig.
Henning Bergers främsta egenskap är, som vi veta, hans förmåga att se.
Ingen är mera främmande för umgänget med idéer än han. Men ingen äger
hans öga för detaljen, ingen kan som han göra affär af det mest
obetydliga och meningslösa lilla fenomen -- en ljusreflex på en
lackkänga, en doft från sophögen på en bakgård i Chicago, slamret af en
tram som susar förbi. Det är af sådana saker människornas lif består för
Henning Berger.
Men inte ens Henning Berger saknar den förmåga att tänka, som anses
utmärka människan. Dock, liksom Zola tänkte med ryggmärgen -- enligt
hvad någon af hans vittra fiender påstått -- så tänker Henning Berger
med sitt sentiment, d.ä. en spröd känsla som med åren antagit alltmera
af det lilla, känslofulla, resignerade vemodets karaktär. Intrycken, som
han upptar med så skarpa sinnen, underkastas näppeligen någon särskild
bearbetning: de noteras sida vid sida; de bli på sin höjd stämningar:
hvilka ligga sida vid sida. Berger är till sin hela läggning hvad man
kallar en impressionist; en bok af Berger är en serie uppteckningar af
sinnesintryck, och hvad därutöfver finnes är på sin höjd antydningarna
om de känslor af lust och olust som han erfar. Jag har alltid haft den
vanan, heter det i _Fata Morgana_, att iakttaga ljusspel och
färgskiftningar, och det har gått upp till den grad med mitt psykiska
tillstånd för tillfället, att det blifvit en del af det. Jag skulle
kunna förklara mig själf så att säga i miljöfärger. -- Dock, i de
tidigaste novellerna och i böckerna om Helge Bendel förekom faktiskt den
särskilda, lefvande atmosfär, som antyddes. Den gaf sig i novellerna ur
en ung människas ännu ursprungliga, starka och genuina känsla -- den
flöt på samma sätt i Bendel-romanerna ur den genuina och starka
stämning, som bemäktigade sig författaren när han -- med rörelse --
betraktade sig själf och sitt lif.
Jag kallade _John Claudius' äfventyr_ något af det mest karakteristiska
Henning Berger på senare tider åstadkommit; jag ville härmed säga,
att romanen representerar hans impressionism med en åskådlighet,
påtaglighet, tydlighet, hvilka inte kunde vara större. I denna bok
regerar impressionen; den är något så när autonom, och verket innehåller
intet, som icke vore anteckningar hänförande sig till hjältens
sensationer vid anblicken af en samling »skrindor, varuvagnar, skjut-,
skott- och vinkelaxelkärror, gamla uttjänade fordon och moderna sådana
-- till och med en lastautomobil»; vi se John Claudius vibrera vid
åsynen af en »näsa glödande som ett eldkol» i skymningen; det är den
raffinerade John Claudii sinnesrörelse då han »väcktes klockan nio med
ett patenteradt munvatten», »serveradt i en ångande sköljskål af
silfver» -- o.s.v. sida efter sida och bland dem i synnerhet den sida,
på hvilken följande Henning Berger'ska metafor står skrifven: »Jag
upprepade: Jag har gått vilse, jag är hungrig. -- -- Hon lade ett finger
på sin mun, hvars nu sammanprässade fylliga läppar liknade en liten
blodrik miniatyrbiff». Denna kannibaliska liknelse är ett fynd,
miniatyrbiffen ett gefundenes fressen. Den afslöjar vältaligare än den
kraftigaste utläggning den kroppsliga arten af Henning Bergers
ingifvelse. Kommer också inte hans inspiration precis från magen -- som
här faktiskt råkar vara fallet -- så är det åtminstone från sinnena,
och endast från dem. Hans dikt är, sådan den representeras af _John
Claudius' äfventyr_, hans ögas, hans öras och hans näsas upplefvelser.
I _John Claudius' äfventyr_ hade känsligheten reducerats. I den nya
romanen spelar den en framträdande roll. Ett Henning Berger'skt vemod är
den luft, som sveper kring den lilla bokens lika entoniga som omväxlande
händelseförlopp.
_Hörnfelt_ är berättelsen om en stockholmsgrabb, som försöker sig som
kontorist i fädernestaden, emigrerar till Amerika, sliter ondt i
Chicago, återvänder till hemlandet och blir direktör och rentier, för
att därpå flacka Europa rundt på bantåg. Det är nästan punkt för punkt
händelsernas gång i Bendel-cykeln. Öfverensstämmelserna gå i detalj: så
är t.ex. Johan Hörnfelts barndomsmiljö densamma som Helge Bendels. Med
_Hörnfelt_ har Berger gifvit en kortfattad repetitionskurs i Bendels
historia till bruk för dem, som inte ha tid för den vidlyftigare
framställningen.
I _Hörnfelt_ finnes intet, som icke funnes i Bendel-serien, och blott
det som saknas gör en skillnad.
Det är det väsentliga som saknas, det fängslande som är borta.
Stockholmsvyerna tecknas samvetsgrant, ljusreklamerna och
bakgårdsparfymerna i Chicago beskrifvas med omsorg, reskoffertar
karakteriseras, kläder studeras och analyseras, och vi få lyssna till
den hotellportiervolapük hvars talande bereder rentier Hörnfelt en af de
få vällusterna i hans trista lyxtrainstillvaro. Ett par små ansatser
till humor förekomma. En och annan vacker stämning finnes, fylld af den
resignerade uppgifvelsen hos en människa, som inte kan kvarhålla något,
därför att hon lefver i intrycken, hvilka strömma emot henne och glida
bort.
Men detta allt har inte gestaltats. Det har inte heller af sig själft
blifvit till något, och ur den tragiska död af vällefnad, som på sistone
ändar rentier Hörnfelts på pröfningar rika lefnad, ger sig inte ens ett
komiskt intryck.
Tragikomiken låg på lur i stoffet, ironien låg och väntade i
uppställningen -- ett par tag har författaren lockat fram dem. Men han
har blott sporadiskt förverkligat dessa impulser. Var _John Claudius'
äfventyr_ den oafsiktliga parodien på Henning Bergers impressionistiska
berättarteknik, så ger _Hörnfelt_ frånsidan af hans stämningsmåleri --
det grunda, det flacka i en känslighet, som f.n. mer än till hälften har
förtärt sig själf och i detta nu således tyckes på god väg att förtorka.
11. 3. 16.