[Kaarlo Atra: _Pyhä Cecilia_. Otava, Helsingfors.]
Scenen i Kaarlo Atras nya roman är Lokkila gamla herrgård. Släkten,
som en gång residerade på den, har dött ut, och kommunalläkaren,
medicinelicentiaten Olavi Luoto bebor nu, på hyra, det romantiska
stället.
Olavi är den finska novellistikens Juan-namn, och doktor Luoto är mycket
riktigt en intressant och förförisk person. »I hans väsen bringar solen
samma fruktbärande välsignelse som i naturen» -- vad detta sedan må
betyda -- och »folket kallar honom icke för intet soldoktorn».
Soldoktorn är af en subtil och till och med eterisk daning: »han ser
frisk och kraftig och alltigenom rättfram ut, men så snart han börjar
tala, anar också en främmande att hans själ är ömtålig som en spegels
glas, på hvilket äfven minsta andning märkes». Ett faktum är i själfva
verket, att detta soliga väsen trifves bäst i den vemodsfyllda nattens
milda trånad: doktor Luoto lefver i en »längtan utan gräns», och hvad
hans dröm gäller är ett »kvinnoideal» som det aldrig förunnats honom att
möta.
Dock, vi ha inte att tänka oss doktor Luotos idealitet som en frukt af
okunnighet, af obekantskap med denna världen. Hans skarpa öga har pejlat
djupen på lifvets frånsida: »för hvarje fullvuxen man var det en
offentlig hemlighet, att man i världen kan köpa äfven de vackraste
kroppar för penningar.» Ej heller böra vi fatta honom som en i ett
fjärran blå förlorad svärmare. Ehuru han »alls ej var någon materialist»
-- det ha vi just fått en aning om -- så »gladde det honom likväl» att
Fiina, hans trogna domestik, visade honom den »uppmärksamheten» att
första maj iföra sig »helgdagsdräkt» och duka bordet »med större omsorg
än vanligt». Det är på sådana drag vi igenkänna den sanne
skönhetsdyrkaren, lefnadskonstnären som med förfinade sinnen njuter de
glädjeämnen verkligheten bjuder.
Skönhetstörsten och idealiteten fullständigas af intellektualiteten.
»Mellan himmel och jord», anmärker doktor Luoto (med tre punkter),
»finnes så mycket underbart...» Sådana skarpa saker kan inte hvem som
helst hitta på. En annan gång försänker sig doktorn i begrundan, och det
blir följande tankekorn: »på hvilket underbart sätt förmår inte musiken
förena människor. Gudarne ha måhända med den skänkt människorna de ord,
hvilka saknas i alla språk».
Musiken är doktor Olavi Luotos stora passion. Det är i den han
rätteligen lefver. Flygelns toner förkroppsliga hans drömmar; violinens
ljudvågor bära honom bort öfver tid och rum till skönare land,
exempelvis renässansens Florens, som -- om vi få tro författaren -- var
ett skönsjälarnas och fantasimänniskornas hemvist.
På doktorns vägg hänger en reproduktion af Donatellos Cecilia; den gaf
honom en gång hans mor då han var sjuk, och det hände att han förnam en
»sällsam musik». Doktor Luoto »har inte diskuterat saken med någon. Det
har han inte kunnat. Hvem skulle väl ha trott honom och förstått honom.
Allt hade förklarats som en dröm eller en feberfantasi». -- »Stundom
måste han le, när han tänkte på hvad hans vänner med sitt kalla förstånd
skulle säga, om de visste». Men de veta lyckligtvis ingenting; de ana
inte hur mycket det finnes mellan himmel och jord, och hade man bedt dem
säga sin mening om doktor Olavi Luoto, så hade de svarat: »en vanlig ung
läkare, som idkar musik på lediga stunder. Litet egendomlig kanske,
emedan han sörjer de konstnärsdrömmar han nödgats lämna. Hvad hade de
annat kunnat säga om honom». En högst vanlig liten landsortseskulap,
inte alltför väl balanserad -- sådan vore således doktor Olavi Luoto om
han dömdes med »förståndet»; en skön själ och en undantagsnatur, nobel,
märklig och förnäm -- sådan är han bedömd af författaren.
En undantagsnatur visar han sig vara särskildt i sitt förhållande till
kvinnorna. Vi ha sett, att han lefver i en mild trånad efter ett
feminint ideal. Hvad han drömmer om är en kvinna, som han kunde närma
sig, inte som mannen närmar sig kvinnan, utan som människan vänder sig
till människan. Ty »man och kvinna», »manligt och kvinnligt» -- detta är
»begrepp», hvilka sannerligen pläga fattas »alldeles som vore det fråga
om hästar och hundar».
Doktor Luoto hade under sina Helsingforsår gjort sitt bästa för att
finna sin drömda syskonsjäl. Han frågade inte efter yttre fägring. Vad
han sökte var »det bästa» i kvinnorna; han »bjöd till att glömma allt
annat», och det lyckades honom faktiskt att omge sig med en mängd
»begåfvade kvinnliga kamrater och vänner», hvilkas styrka inte låg i
förgängliga behag.
Det blef i alla fall blott en »serie af skeppsbrott». Ingen af alla
dessa damer, som kallade sig hans »systrar, vänner eller mödrar»,
förmådde i längden iakttaga det kamratliga förhållandet -- erotiken
spelade alltid till sist in och störde den sköna själsgemenskapen.
Men det är nog att exemplifiera doktorns trista erfarenheter med en
upplefvelse från Lokkila. -- En dag mottages han vid sin hemkomst af den
trogna Fiina. Hennes kinder brinna, hon har ett ovanligt mörker kring
sitt ögonbryn. Fiina har rödstrukit sina kindben och tuschat sina ögon!
Hvarför? Doktorn antar att hon är »sjuk». Nästa gång är den trogna Fiina
tydligare; hon gör sin husbonde en kärleksförklaring; det är ingen
själarnas gemenskap hon har i sikte, och doktor Luoto sänder henne till
ett sanatorium.
Också fru Cecilia Alvén är en musikalisk undantagsnatur. Hon är
visserligen inte på långt när så exklusiv som doktor Luoto, men »han
måste inför sig själf medge, att hon öfverallt, äfven i de största
förhållanden, hade väckt hans uppmärksamhet». Fru Alvén är gift med en
man som är många år äldre än hon själf; hon har lefvat i ett lugnt och i
yttre hänseende lyckligt äktenskap, men »drömmen om det gyllene slottet
har aldrig upphört att följa henne». Hon har ett barn; gossen är
konvalescent efter en svår sjukdom, och hon har slagit sig ner på
trakten för att han skall få andas landtluft.
Doktorn och fru Alvén göra musik tillsammans, och hon kommer att
betänka, att hennes äktenskap är bra tomt. Doktorn lägger märke till en
förunderlig likhet mellan sin Donatello-reproduktion och fru Alvén;
fru Alvén tycker, att den heliga Cecilias bild förekommer henne
»oförklarligt bekant». De glömma sig själfva i musiken; syner stiga fram
ur en tid, som ligger hundrade af år bortom nuet; en mystisk själarnas
gemenskap befinnes ha bestått mellan dem långt innan någondera af dem
var till i sin nuvarande gestalt -- kort sagdt, de tänka på skilsmässa
mellan fru Alvén och hennes man. Men barnet är där; barnet står emellan
dem, och fru Alvén afsäger sig lyckan för att lefva för »sin plikt».
Doktorn hängifver sig också han åt pliktuppfyllelsen. Men om natten
skrider han fram i sina tomma rum i den forna herrgården, aflockande sin
violin vemodiga toner.
_Den heliga Cecilia_ hör till de böcker som recensera sig själfva; jag
antar att det vore onödigt att bygga ut referatet till en kritik.
Romanens ledande egenskap är naiviteten. Det är inte den sorts naivitet,
som betyder så mycket som friskhet, ursprunglighet etc; ordet tas här i
sin bekanta betydelse som den jämförelsevis höfliga omskrifningen för
omogen smak och outveckladt omdöme. När jag karakteriserar Kaarlo Atras
roman som naiv, afser jag helt enkelt att slippa säga, att det slags
romantik han odlar i den är skolpojkspoetiskt pueril och mamsellaktigt
sipp. Doktor Luoto är samma andas barn som de slappa och sladdriga
individer fru Blicher-Clausen hade till specialitet att framställa. Det
är en församling af underliga känslofrossare. De njuta vällustigt af
sina vedermödor. Den vanliga tillvaron är alltför tarflig för deras
distingerade söndagsnaturer, och de föredra att i sitt spinkiga drömlif
upplefva något som de inbilla sig vara en tillvaro af en högre och
förnämligare art.
Nu säger kanske någon, t.ex. författaren, att jag inte tycker om typen
Luoto och därför inte heller gillar boken hvars hjälte doktor Luoto är.
Låt mig således tillägga, att det fatala för mig i synnerhet ligger i
författarens ställning till sin hjälte med tyåtföljande konsekvenser.
Han har inte skildrat. Han har inte bearbetat den kasus doktor Olavi
Luoto företräder. Han omfattar honom med en svärmisk hängifvenhet; han
ägnar honom en rörd sympati. Han ser en hel och fullfjädrad, förebildlig
människa i en tämligen ofullgången företeelse -- han inbjuder oss att
finna skönhet och värde i en hållning, hvars förutsättning näppeligen är
någon annan än bristen på verklighetssinne och jämvikt och bristen på
vilja.
Och han meddelar sig med oss i en form, som söker sin like i vemodsfull
sliskighet.
1. 7. 15.