[Werner Söderhjelm: _Utklipp om böcker_. (Essayer och kritiker II.)
-- Söderström & C:o, Helsingfors.]
Med utgifvandet af denna första volym af professor Werner Söderhjelms
samlade kritiker och essayer har ett gammalt önskemål hos den litterära
publiken omsider förverkligats.
Den »litterära publiken» är i detta fall inte liktydig blott med en
trängre krets af vittert intresserade -- professor Söderhjelm har
förmått vinna gehör inom alla lager af den allmänhet, för hvilken sådana
saker som konst och litteratur öfver hufvud taget existera såsom närmare
eller fjärmare begrepp.
Detta beror på en sällsynt, hos oss alldeles ovanlig, förmåga att
meddela sig. Utan att ha uppgifvit något af sig själf, utan att ha
slagit af något på sin tanke eller ha ackommoderat form och stil efter
den stora publikens fordringar på ett visst slags populär hållning har
Söderhjelm skapat sig en den mest omfattande läsekrets.
Som kändt har Söderhjelm som vetenskapsman gjort en bestående insats på
tvenne skilda områden: han har som litteraturhistoriker förmedlat
moderna åskådningar och metoder; som filolog har han infört det
vetenskapliga germansk-romanska språkstudiet i vårt land. Härtill kommer
såsom -- åtminstone enligt min tanke -- icke mindre viktig den insats
han gjort i vårt kulturlif som litterär journalist.
Jag använder med afsikt detta ord. Söderhjelm är journalist i samma
mening som Brandes är det, och Levertin och Lemaître voro det. Han
representerar en kritikertyp, som på vissa punkter ställer sig i
motsättning till den, som företräddes af C. G. Estlander. Denne upphörde
icke att vara akademiker. Jag påstår naturligtvis inte, att Estlander
ägt så litet verklighetssinne, att han alltid och quand même hade talat
ur katedern! Men jag ville göra gällande, att det inte ligger något af
händelse, men så mycket mera af tanke i det förhållandet, att den tyngst
vägande parten af hans essayistverksamhet ligger bevarad inom en
månadstidskrifts pärmar.
Kritikern af Söderhjelms, Brandes' och Levertins typ ställer sig ett
vidare syfte och söker sig därför också ut mot ett bredare auditorium.
Den speciella fonden är här den samma som där -- den vetenskapliga
uppfattningen. Men den allmänna bakgrunden är vidsträcktare: den är den
intima beröringen också med dagens lif, behofvet att fatta och fånga
sanningen också i allt det, som ännu så länge spirar och växer, att
lyssna äfven till pulsarnas slag i samtiden och tyda tecknen, som visa
mot framtiden. Kort sagdt, denna kritik vidgar det historiska begreppet,
där den inom sin krets principiellt och praktiskt drar både forntid och
nutid. Den bearbetar både gammalt och nytt; den både fångar de stora
perspektiven, som stiga ur det framfarna, och den söker teckna linjerna
som ge sig för betraktaren af det närliggande; den arbetar ständigt både
med personligheterna, som hvila afslutade i tiden, om jag så får säga,
och med dem, som alltjämt röra sig och förvandlas. Detta allt skapar i
synnerhet rörelse. Det blir allt detta skiftande och växlande, som
Söderhjelms essayer äga, den lifvets färg som präglar hans kritik.
Denna rörlighet -- hvilken också uppträder såsom omväxling -- och det
lefvande tycket ha tillåtit hvar och en att i Söderhjelms kritiska
författarskap finna personliga anknytningspunkter. Alltid har det varit
något nytt som väckt det speciella intresset; uppslag och synpunkter ha
aflöst hvarandra i snabbaste takt, lockande och fängslande, och mot den
samlade bilden af två eller tre decenniers kritikerverksamhet ställer
sig bilden af en allmänhet, som efter hand vant sig att lyssna till
kritikern, som följt honom allt längre: med allt mera ökad förmåga att
förstå och att tillämpa. Hvad Söderhjelm i detta hänseende uträttat med
de oräknade bokanmälningar och författaranalyser han strött omkring sig
under årens lopp, kan knappast skattas nog högt. Det betyder hvarken
mera eller mindre än en kulturhistorisk gärning af mycket stor
betydelse. Han har verkat smakförädlande på vida lager af allmänheten,
han har låtit många känna, att det ges en skillnad mellan en litteratur,
som är konst, och en litteratur, som är något helt annat, och han har på
detta sätt fört dem närmare skönheten. Han har verkat på både svenskt
och finskt håll. Det är svårt att afgöra, hvar han satt djupare spår.
Möjligt är att den finska publiken -- som ju äger en större spontaneitet
-- reagerat mera oförbehållsamt, mera direkte. Jag tror dock för min
del, att Söderhjelms inflytande på det svenska hållet nått lika långt
och betydt minst lika mycket.
De femtio uppsatser, som den innehållsrika volymen rymmer, samla sig af
sig själfva till en karakteristik af författaren. Jag skall särskildt
framhålla ett par drag ur åskådningen.
I flera essayer firas sanningens uppdagande som vetenskapens enda mål.
I denna åskådning har också författarens kritikerverksamhet sitt fäste:
den är uppdagande, utredande, den söker sig fram till idéen, den skiljer
väsentligt från oväsentligt och blottar kärnan, som kan vara diktarens
tanke eller diktarens personlighet.
Som sanningens litterära uttryck fattas klarheten. Den bestämmer formen
också i dessa uppsatser, den skänker framställningen tillgänglighet, gör
den »populär». Den är inte ensamt tankens klarhet, den är också, den är
i synnerhet det slags klarhet, som har sin källa i intuitionen, och som
är dess större ju smidigare, säkrare och precisare denna arbetar. En
sådan intuition, lefvande, ytterligt snabb, alltid redo att styra med en
förvånande spänstighet mot nya mål, är grundvalen på hvilken Söderhjelm
byggt upp en kritisk alstring, som omspänner alla tänkbara slags
personligheter och alla möjliga slags vitterhet.
Men det som väcker största respekten, när man läser dessa kritiker och
essayer, är kanske, när allt kommer omkring, ändå inte den märkliga
förmågan att upplefva både människor, landskap och diktverk och att
förvandla upplefvelserna till bilder af en strålande klarhet, och det är
kanske inte heller författartemperamentets rikedom och den formande
handens skicklighet. Jag tänker på ett alldeles särskildt uttryck för
personligheten.
Genom Söderhjelms bok går en egen _stämning_. Den skänker de femtio
tidningsurklippen det hela verkets tycke, den är mediet genom hvilket
författaren ger sig åt oss som personlighet och konstnär.
Den har flutit ur ett personligt öfvertygelsespatos, som ligger värmande
och lifvande på djupen, som han inte hänvisar till för egen räkning, men
hvilket vi varsna när han t.ex. talar om Taine, Gaston Paris, Zola,
Carlyle.
Han framställer dem som fyra stora arbetare, han framhäfver den
förebildliga moraliska skönheten i deras åt ett beständigt arbete
invigda lif. Det blir i essayen öfver Taine några oförglömliga sidor om
begäret att nå allt närmare sanningen och om viljan att för sanningen
finna ett uttryck, som låter den meddela sig åt andra.
Denna uppsats är något af det allra vackraste i boken, öfver hufvud
taget något af det vackraste som modern svensk essaykonst har skapat.
Med en känsla, under hvars behärskade form anas den djupa, brinnande
öfvertygelsen, uttryckes vördnaden för arbetet och forskningen, och vi
säga oss, att vi här ha trädt egendomligt nära den rastlöse forskare och
aldrig hvilande arbetare, som författaren är.
24. 5. 16.