"Det är så ledsamt och enformigt att resa allena, man har ingen att
meddela sig med om sina intryck och erfarenheter" -- låter det vanligen
då det är fråga om fördelarna af att resa ensam eller i sällskap. Och
ofvanstående uttrycker nog den åsigt som hyllas af det stora flertalet.
Men sannerligen säger jag er: det är bättre att känna sig så ensam och
öfvergifven som en ung fru; då hennes man första gången rest bort på en
vecka, än att resa i sällskap med en preussisk löjtnant.
Ty dertill hade vår herre uppenbarligen ämnat honom; och endast
storartadt ungdomligt lättsinne var det, som bragt honom att skolka med
sin skolgång så att han förverkat rättigheten att fullgöra sin
värnepligt som "einjähriger freiwilliger" och sedan avancera till
epåletterna. I stället hade han rymt undan de år i uniformsrock, som
väntade honom och efter den betan var paradiset nu stängdt för alltid.
Det hjelpte inte alls att förbanna förbemälda lättsinne både sent och
bittida och att kamma håret med bena ända ned i nacken samt sno
mustaschämnena uppåt. På sin höjd var det bara en ringa tröst i
olyckan. Och stort mera var icke heller användandet af oförfalskad tysk
officersjargon, så ofta sig blott göra lät. Men för mig var det mera.
Det var en mara, som pinade mig om dagarna och förföljde mig i mina
nattliga drömmar.
Huru vi nu kommit att resa tillsammans hör väl egentligen inte hit, men
jag vill ändå antydningsvis nämna att urvalet -- i kvalitatift
hänseende -- inte var så synnerligen stort bland de äfventyrare det
hvimlade af der nere i vildmarkerna. Bland de blinde är ju den enögde
kung. Min förfelade löjtnant var rentaf en ljuspunkt i den omgifningen.
* * * * *
I Leon, Nicaraguas gamla hufvudstad, gingo vi en morgon till
kathedralen för att se leonesiskorna bevista den tidiga messan. Det är
ett vackert, vördnadsbjudande tempel, denna kathedral. De höga, smala
fönstren sprida blott en sparsam belysning under de höga hvalfven, der
luften kännes frisk och sval. Tystnaden före messans början är djup och
högtidlig och den gamla altartaflan vacker och rörande i all sin
naivitet -- allt gör stämningen andaktsfull och lugn.
Framför en Mariabild låg en ung flicka på knä, ögonskenligen helt
försjunken i bön. Radbandet rörde sig snabbt mellan de fina fingrarna,
läpparna mumlade den ena bönen efter den andra, och emellanåt lutade
hon för långa stunder åt gången pannan mot det kyliga stengolfvet.
När så messan började och dess högtidliga toner, vackert accompagnerade
af orgeln, liksom strömmade ned från det hvälfda taket, tycktes den
unga bedjerskans andakt ytterligare stegras. Läpparna rörde sig
ifrigare, tårarna stego henne i ögonen och när hon nästa gång höjde
ansigtet mot gudsmodersbilden strömmade de ned för kinderna.
Den hvita drägten och den löst hängande svarta rebozon klädde henne på
ett rentaf förtjusande sätt. De stora mörka ögonen sågo så sorgsna ut,
kinderna voro så bleka och tårarna flöto så rikligt, att jag sjelf
kände mig halft rörd der jag stod bakom en af de väldiga pelarne, fullt
inne i den stämning den högtidliga musiken, rökelsen och de skumma höga
hvalfven framkallade.
-- "Eigentlich ein famös nettes Kind!" -- hörde jag en röst i mitt öra.
Och när jag vände på hufvudet såg jag min reskamrat stå och tvinna sin
ena mustasch, med bröstet ut och klackarna ihop, kastande sina mest
förföriska blickar på min sorgsna lilla bedjerska.
Svara gjorde jag ej, när jag sakta drog mig öfver till andra sidan af
kyrkan -- och inte var det Gud fader jag åkallade i de par böner jag i
min tur frammumlade.
* * * * *
I de vilda, ödsliga gränsmarkerna mot republiken Honduras hade vi en
dag ridit från dagbräckningen till långt in på eftermiddagen. Vägen
hade gått genom ett torrt, solförbrändt landskap, hvars enformiga
karakter icke afbrutits på minsta sätt. Vatten hade vi icke träffat på
sedan flera timmar i de torra bäckar vi passerat, hvarföre också våra
hästar voro uttröttade och vi sjelfva så förslöade af hettan och
törsten, att vi ej mera brydde oss om någonting, knappast ens sågo oss
omkring.
In i bergstrakten hade vi dock kommit och höllo som bäst på med att
klättra upp för en höjd af några tusen fot. Vägen slingrade sig i
ytterligt branta zigzagkrökningar längs bergväggen, som var betäckt med
tät buskskog, nu löflös och grå, men med här och hvar en svag skiftning
i ljusrödt eller hvitt, der en eller annan buske eller något litet träd
stod i blom.
Luften var glödande het och hettan dallrade öfver marken så att våra
värkande ögon i förtviflan sökte någon hvilopunkt, medan doften från de
blommande buskarna, kvalmigt sötaktig och kväfvande stark, steg mot
hufvudet som ett opiumrus.
Allt efter litet stannade hästarna för att pusta ut i branten. Solen,
som baddade rätt på bergväggen, frambragte strömmar af svett från de
arma djuren, men vi voro sjelfva alltför trötta och slappa för att
stiga af och till fots försöka nå höjden af passet.
Slutligen kommo vi upp på sjelfva krönet -- och der var allt med ett
slag förändradt. Sjelfva bergstoppen bildade en liten platå, bevuxen
med tätt, fint gräs under en dunge af högresta, grönskande barrträd.
Vinden strök fram deröfver och förde med sig den härligaste friska doft
af kåda och barr -- ja, nästan af nord. Tröttheten försvann med ens när
jag med en obeskriflig känsla af njutning sög in den gamla, välbekanta
doften, den jag på så lång tid ej känt.
Det var som hade jag vaknat. Nu såg jag också den praktfulla,
vidsträckta utsigten öfver den vilda bergsnejden och längs en dal, som
vidgade sig mil efter mil, begränsad af höga, väldiga ryggar på båda
sidor, med vulkanen Momotombos jättekägla och en glimt af
Nicaraguasjöns glittrande vatten längst borta vid synranden.
Jag hade stannat min häst och satt försjunken i tankar och minnen, dem
den friska, eggande barrdoften kallade fram. De radade upp sig i
hundratal, det ena efter det andra, till ett helt bildergalleri inom
några minuter, och bragte mig in i en stämning så full af vemodig
hågkomst, att så godt som ett intet kunnat narra saltvattnet upp i mina
ögon -- -- --
-- "Ein kolossal schneidiger Geruch" -- sade reskamratens röst. Han
hade hunnit upp också han.
Jag högg till min häst med sporrarna så att det stackars kräket med ett
par satser flög bort öfver den lilla platån -- och mina tankar voro bra
fula. Men jag sade ingenting, hvarken under det långa, besvärliga
nedstigandet i dalen eller sedan vi kommit fram till nattkvarteret, der
jag i timtal låg och rökte, medan det bländande klara månskenet
hindrade mig från att få sömn.
* * * * *
En annan dag hade vi ridit vilse i skogs- och bergsmarkerna, der
hundrade vägar korsade hvarandra i alla riktningar, så att snart sagdt
blott instinkten hjelpte oss att hålla rätt kosa. När vi efter långt
letande slutligen kommo in på rätta stråten igen, var solen redan nära
sin nedgång och våra hästar så trötta, att vi måste unna dem ett par
timmars rast och fortsätta först sedan månen gått upp.
Det blef en besvärlig färd. Vägen gick berg upp och berg ned, mest
genom skog, der skuggorna voro så täta att man blott med möda kunde
urskilja den smala stigen. Slutligen kommo vi efter en sista brant
stigning upp på en högslätt, som bildade det egentliga passet, och der
stodo träden så tätt att vi funno för godt att stiga af och leda
hästarna vidare.
En timme ungefär räckte promenaden genom skogen, der man i hvarje nu
snafvade öfver trädrötterna, dem det var omöjligt att se i det höga
gräset. Så upphör skogen med ens, vi komma ut på en liten gräsbevuxen
slätt -- och der stannar jag, full af häpen beundran öfver den utsigt
som ter sig för min blick.
Tusental fot sänker sig bergväggen i breda, väldiga terasser från den
lilla slätten ned mot dalen. Längs denna flyter en ståtlig flod, hvars
vatten glimmar som silfver i månskenet. Bortom floden och de odlade
fält som kanta den, vidtar skogsmarken igen, sträckande sig i en mörk
massa upp längs den bergås, som längst borta reser sig högt mot skyn.
Och der står skogen i brand på tre skilda ställen.
Breda, flammande bälten slingra sig genom mörkret, emellanåt skjutande
långa, hvassa eldtungor ända upp till sjelfva krönet af bergen, ofvan
hvilka tunga, svarta moln af rök hänga nästan orörliga i den lugna
nattluften.
Intet ljud af branden når fram till oss och intet annat ljud stör
heller den nästan öfverjordiska stillheten i bergsverlden rundt
omkring. Månens kalla, hvita ljus belyser hela nejden och framkallar
djupt svarta skuggor från de enstaka träd och dungar, hvilka likt mörka
jättebuketter teckna sig mot de gröna betesmarkerna nedanför.
Och borta på slätten mellan floden och oss ligger den lilla staden dit
vi sträfva, med hvita hus och en kyrka, hvars bizart formade torn höjer
sig högt öfver taken omkring och i den skarpa belysningen tecknar sig
som en underlig hvit silhouett mot skogen bakom.
Stillheten är så fullständig, lugnet så djupt, tystnaden så högtidlig
att hela synen förefaller som en storartad, fantastisk drömbild, den en
rörelse, en fläkt kunde förjaga. -- "Bei der Prachtaussicht würde ein
Gläschen Bier so recht famös schmecken." -- Jag vände mig bort från det
magiska sceneriet, men jag blef inte ens ond. Jag bara tyckte under
nedfärden längs den branta vägen att jag i andanom såg en hop
öldrickare der uppe på den lilla fridfulla bergplatån, med väldiga
muggar i händerna och tobaksröken bolmande fram mellan rödblonda skägg
-- och natten derefter drömde jag att jag blef utdrifven från
lustgården af en engel med skimrade hvita vingar, uppsnodda mustascher,
bena i nacken och pickelhufva.
* * * * *
Ångbåten hade kastat ankar på redden utanför hamnen Acajutla i San
Salvador på aftonen efter en dag, så olidligt het att en och hvar gått
och suckat efter kvällen, som borde bringa någon svalka.
Nu hade kvällen kommit men utan att medföra den vanliga brisen, och
luften var lika tryckande som förut. Passagerarne hade alla samlats
uppe på däck och bildade efter vanligheten små grupper, inom hvilka
samtalen emellertid denna afton flöto mycket trögt och matt.
Jag satt och pratade med en gammal amerikanska, som rest och sett
mycket och nu senast vistats hela vintern i Frankrike och Tyskland,
hvilkas båda språk hon talade så väl som trots någon inföding.
Den har nog skäl för sig den allmänna åsigten att amerikanskorna i
regeln äro högljudda och ej så litet framfusiga och okvinliga i sitt
sätt, men i stället äro undantagen, när man lyckas påträffa sådana, så
mycket mera lysande. Det är nästan fransk esprit, men utan frivolitet,
tysk gedigen bildning, men utan tråkighet, engelsk kvinlighet utan
pryderi och öfver det hela ett drag af specifik amerikansk öppenhet
samt frihet från allting tillgjordt.
Den gamla damen jag samtalade med var ett sådant undantag.
Hon frågade ut mig angående de centralamerikanska vulkanerna, deras
utbrott, de härjningar de åstadkommit och en mängd andra detaljer; dem
jag lyckligtvis ännu hade i färskt minne.
Ämnet hade ett visst actualitetsintresse, ty Izalco, som ligger nära
kusten och är fullt synlig från Acajutlas redd, är en af de farligaste
i hela samlingen och hade hela dagen mullrat och rökt på ett sätt, som
lät förmoda att ett utbrott icke var långt borta.
Bakom Izalco höjer sig en hel grupp andra vulkaner, likt en armé af
resar med en framskjuten förpost, som då och då förkunnar att han vakar
och när som helst är redo att slunga ut död och förstörelse öfver
nejden. Kring dessa höga toppar hade småningom massor af hotande svarta
moln dragit sig samman, antydande att ett oväder var att förvänta efter
de sista dagarnas oerhörda hetta.
Ju längre det lider, desto mera tryckande blir luften. De svarta molnen
börja skifta i kopparfärg och mullret i vulkanen har tystnat. Så hafva
ock samtalen ombord. Det är som kände enhvar på sig att något ovanligt
är i annalkande och man bidar under tystnad.
Då dånar det plötsligt till som en artillerisalfva ur tusende kanoner
och i samma ögonblick skjuter en väldig eldpelare flera hundra fot högt
öfver Izalcos topp mot den mörka skyn. Den stiger och faller, skiftar i
lysande rödt och brännande gult, tecknande sig i skarpa konturer mot
den svarta molnmassan der bakom. Och inne i jordens innandömmen smatra
de skarpa knallarna så godt som utan afbrott, blandande sig med dånet
af eldpelaren, hvar gång den skjuter upp på nytt.
Det är storartadt vackert, högtidligt och skräckinjagande på samma
gång. Och ännu mera storartadt blir det då åskvädret bryter löst.
De bländande hvita blixtarna, hvilka synas ännu hvitare i jemförelse
med den rödgula eldkvasten öfver vulkanens topp, slungas icke fram en
om en utan i hela knippen på en gång. I alla riktningar ljunga de genom
molnen, som stiga allt högre och högre tills de breda ut sig öfver hela
himlahvalfvet. Så kommer åskdundret till och rullar med ett doft
mullrande fram och tillbaka, förstärkt af de skarpa underjordiska
knallarna från vulkanen, ur hvars krater eldstoden nu står nästan
orörlig upp mot skyn, lik en upp och nedvänd brinnande jättekon.
Något sådant har ingen af oss ännu bevitnat. Enhvar känner sig gripen
af samma känsla af obetydlig intighet gentemot detta naturkrafternas
uppror. Damerna se bleka ut och allas blickar äro ofrånvändt riktade
mot land, der härden för det väldiga arbetet befinner sig. Ingen
försöker att yttra något och ännu mindre tillåter sig någon häda den
praktfullt hemska synen genom någotslags utrop af beundran.
Då ljuder ett:
-- "So ein rechtes Sauwetter heut' Abend!" --
Den gamla amerikanskan riktar på min reskamrat -- ty det är
naturligtvis han som ger sina känslor luft -- en lång blick, rycker på
axlarna och beger sig bort, in i salongen, i det hon i förbifarten
hugnar också mig med ett ögonkast af ungefär samma innebörd, men
kortare.
Jag sade heller ingenting -- men jag kommer mycket väl ihåg hvad jag
tänkte.
* * * * *
Ja, mera var det inte jag hade att förtälja om min reskamrat.