Antti Ulukka.
Han var när allt gick omkring den bäste arbetaren i hela lägret,
ingalunda den flinkaste, men den som ändå i längden uträttade det
mesta. Det såg kanske icke så mycket ut, när han med betänksamma tag
förde sin hacka eller spade, men i stället höll han heller aldrig upp
en minut. Från det ögonblick förmannens hvisselpipa ljöd, till tecken
att arbetstimmen var inne, och till dess hornet förkunnade att det var
matdags, var han intet annat än en arbetsmaskin, som gick på jemt och
utan afbrott.
Och aldrig något förspillande af tiden med onödigt prat dervid. De ord
voro öfverhufvudtaget icke många som kommo öfver hans läppar också då
han intet hade att göra, och under arbetstiden hände det nästan aldrig
att han öppnade munnen för annat ändamål än för att släppa ut röken
från pipan, hvilken oföränderligen och alltid hängde i venstra
mungipan.
Hemma var han från Kuusamo, der han egde ett litet hemman, hvilket han,
med färdiga skulder på och fyra yngre syskon som delegare uti, hade
ärft efter sin far. I många år hade han der kämpat mot frost, missväxt
och hypotheksräntor, hade under tiden gift sig och sedan, då ett par
munnar kommit till, funnit det ännu svårare att få båda ändar att gå
ihop.
Då hade han fattat ett stort beslut. Han skulle ut i verlden också han,
dit bort till guldlandet på andra sidan hafvet, hvarom han på
kyrkbacken och på sina sälsynta stadsresor hört så mycket språkas.
Hustrun och brödren, som var nästan fullvuxen, finge sköta hemmanet
under tiden -- han skulle nog förtjena ihop åtminstone så mycket som
till kronoutskylder och räntor.
Och dermed reste han, först in till Uleåborg, der han sålde sin unghäst
för att få respengar, så till Wasa, der han köpte biljett till New-York
och sedan den vanliga stråkvägen öfver Sverige och England.
I New-York hade han genast låtit värfva sig ned till Costa Rica och der
hade han nu arbetat i något öfver två år, hvarunder han sparat ihop och
skickat hem runda sexhundra "daler". Dermed borde nu enligt hans
beräkning hemmanet vara skuldfritt, men han ärnade ändå stanna kvar
tills jernvägen blefve färdig för att skaffa sig ett litet extra
kapital, som nog kunde behöfvas för att sätta lägenheten i godt stånd
igen.
Det var ingalunda på en gång han meddelade mig allt detta, dertill var
han alldeles för ordkarg och otillgänglig, men efterhand som jag
lyckades vinna hans förtroende kunde jag locka ur honom det ena efter
det andra.
Mig hade han, från första stunden jag såg hans tysta, oförtrutna,
ärliga arbete, ingifvit de lifligaste sympatier. Det låg någonting så
äkta nordiskt, manligt och helgjutet öfver den väldiga, öfver sex fot
höga gestalten med de breda axlarna och det godmodiga ansigtet med dess
tungsinta, ljusgrå ögon, att det icke kunde förfela att göra intryck i
bredd med allt det slödder der för öfrigt fans i lägret.
Omtyckt var han af dem allihop och respekterad derjemte, sedan han ett
par gånger visat att hans fromsinthet på intet vis härledde sig från
feghet eller svaghet. Så länge han fick vara i fred gjorde han inte en
mask förnär, utan upptog de andras skämt med öfverlägset lugn och
blandade sig aldrig i det som ej rörde honom -- med ett ord -- en den
godmodigaste jätte som Finlands skogar någonsin fostrat.
En enda gång såg jag honom brusa upp, ehuru saken verkligen den gången
ej rörde honom det minsta.
Lägrets slagtare och hans medhjelpare hade fångat in en tjur från
betesmarkerna, der vårt köttförråd fick ströfva fritt omkring tills
någon del deraf behöfdes. Slagtaren var till häst och hade sin lasso
kring djurets horn, och likaså medhjelparne, hvilka gingo bakom och
hade till uppgift att hindra den halfvilde besten från att rusa på
ryttaren.
Tåget hade i allsköns lugn avancerat ända till närheten af
lägerbarackerna, men der beslöt tjuren att stanna. Ingenting hjelpte,
hvarken skymford, stenkastning eller käpprapp, då medhjelparne till
slut vågade sig tillräckligt nära för att använda sina påkar.
Slagtaren sjelf red gång på gång tillbaka för att låta sin häst taga
fart och flög sedan i full galopp framåt så långt linan räckte, men
tjuren bara knyckte på hufvudet och rörde sig inte ett steg. De två
halfvilda hundarna, hvilka alltid följde med sin herre för att hjelpa
till vid infångandet af tjurarna, skälde och beto det arma djuret hvar
de blott kunde komma åt, så att bloden öfverallt rann från dess kropp,
men det hjelpte inte heller.
Slutligen drog en af medhjelparne sin machete och stack dermed djuret i
benen. Det såg otäckt ut, men tjuren gaf bara ifrån sig ett doft
bölande och rörde sig ej.
Jag hade redan en gång tillropat karlarna att slå linan kring ett träd
och lemna djuret i fred för en stund, då det troligen sedan skulle taga
reson och låta leda sig till slagtarhuset, men de voro för mycket
upphetsade för att lyda.
När så inte ens machetestötarna hjelpte, blef halfindianen, hvilken
tjenstgjorde som slagtare i lägret, så ursinnig att han i sin tur drog
macheten, red upp till tjuren och med ett hugg skilde dess svans från
kroppen.
Jag rusade ut för att -- ja, jag vet sannerligen icke sjelf hvad jag
ämnade säga eller göra, då jag såg Antti Ulukka, som varit sysselsatt
med tvätt vid bäcken straxt nedanför, springa upp. Han hade en sten så
stor som ett barnhufvud i handen, sprang med ett par långa satser fram
till tjuren och fälde den med ett enda slag mot pannan till marken.
-- Nu kan ni bära den härifrån om ni har lust, ni hundar, sade han på
ren finska till slagtaren och hans drängar, men pina den kan ni inte
mera. -- Och dermed vände han om till sin tvätt igen.
Ursinniga voro männen nog, ty nu måste de slutföra slagten der de voro
samt bära bort allting derifrån, men de ansågo det dock icke rådligt
att försöka göra Antti något för när. Han föreföll dem påtagligen
alltför hårdhändt.
Annars var det svårt nog att förmå honom till utförande af något
kraftprof. Han skulle då vara på särskildt godt humör eller eljest ha
någon giltig anledning dertill. En sådan fick han osökt en dag ute på
arbetsplatsen.
Det var midt under hetaste middagstiden och gossarna hade arbetat
friskt sedan tidigt på morgonen, så att jag ansåg mig hafva skäl att se
genom fingrarna med att en eller annan stannade och torkade svetten ur
pannan eller tog sig en klunk vatten oftare än det kanske strängt taget
varit nödigt.
Den ende som inte arbetade ett smul långsammare än vanligt var Antti
Ulukka. Med samma jemna, afmätta tag som alltid skyfflade han sin
skottkärra full och sköt den fram till branten der den utskoflade
jorden kastades ned. Men sin pipa hade han låtit slockna. Den hängde
nog kvar på sin vanliga plats, men det kom ingen rök derur och det var
ett säkert tecken till att egarens humör ej var det allra bästa.
Så kom kontraktören ut till vår arbetsplats under sin vanliga
inspektionsrund och der stannade han en stund för att se huru det led.
De andra arbetarne fingo med ens ökad fart, men Antti höll på precist
på samma sätt som förut. Han hade ju inte förut saktat af och ansåg sig
derföre inte nu heller behöfva skynda på.
-- Hvarföre lassar den der karlen inte mera på sin skottkärra? sade
kontraktören till mig. Han ser nog ut att kunna orka med mera. --
Jag öfversatte frågan till Antti, som inte svarade ett ord. Han bara
lemnade sin fulla skottkärra för ett ögonblick, gick fram till en stor
sten, som nyss förut blifvit utgräfd, bar den med största ledighet fram
till kärran och lade den öfverst derpå.
Skottkärran var som sagdt redan förut i det närmaste fyld och stenen
som nu kom till hade varit en lagom börda för tre vanliga karlar.
Följden var också den att då Antti, skenbart utan minsta ansträngning,
lyftade kärran, båda skalmarna brusto tvärt af.
-- Derföre tar jag inte mera på, sade han. Och kontraktören svor ett
par mustiga tag öfver den som levererat honom skottkärrorna, men sade
för resten ingenting.
Helt och hållet intima vänner blefvo Antti och jag sedan jag en gång
skrifvit några rader för honom till kontoret i New-York, genom hvilket
hans penningeförsändelser förmedlades. Ja, han gick tillochmed så långt
att han en dag frågade om jag ville hafva den vänligheten att skrifva
till hans hustru -- i hans namn förstås.
Hon hade icke på långa tider fått något bref, emedan han inte tyckte
riktigt om att låta någon af kamraterna skrifva för sig och sjelf var
för styf i fingrarna att mera lära sådana konster. Nog visste de ju der
hemma att han lefde och mådde bra, så länge han skickade hem pengar,
men han tyckte ändå det vore roligt att en gång sända litet utförligare
meddelanden.
Jag var naturligtvis villig och grep genast verket an. Att försöka
locka något ur Antti sjelf om hans tankar och känslor, var emellertid
förspild möda. Han bara log sitt allra bredaste löje till svar och
menade att jag nog visste hvad som borde skrifvas, så att jag var
hänvisad uteslutande till min egen uppfinningsförmåga.
Det blef ett utmärkt vackert bref i alla fall, fullt af öm längtan och
trofast saknad o.s.v., allt troligen af mycket höggradigare temperatur
än Antti någonsin känt. Också var han så belåten att han tillochmed
gjorde ett försök till en bugning när han tackade för skrifvelsen.
Ett par månader derpå kom svaret och det innehöll en sannskyldig
knalleffekt. Om det nu var den värme jag låtit Antti uttrycka eller
hans förkunnade hemkomst som tagit gemålen på det ömma och kommit henne
att nu redan bekänna kort, kan jag icke afgöra. Nog af, efter att först
hafva smickrat mig med att tacka för Anttis bref "med de många vackra
orden" samt meddelat honom allting om årsväxten, väderleken, kornas
helsotillstånd o.s.v., öfvergick hon till att hon nu hade att omförmäla
en mycket ledsam händelse, för hvilken hon icke kunde annat än
ödmjukeligen bedja om förlåtelse. Det var ju första gången något sådant
passerat och derföre skulle Antti inte bli ond, hon ångrade sig redan
så bittert -- o.s.v.
Jag läste brefvet högt för min vän, som först myste helt förnöjd öfver
de goda underrättelserna, men sedan såg alltmera förvånad ut ju längre
preludierna och bönerna om förlåtelse räckte.
Så kom knalleffekten: familjen hade för en tid sedan ökats med en son!
Anttis pipa föll ur hans mun -- troligen för första gången i tiden, men
han sade intet annat än: "har man sett på f--n!"
Jag visste inte rätt hvad slags min jag skulle hålla, men ansåg det
ändå för min skyldighet att försöka komma fram med några tröstegrunder,
hvilka Antti tycktes åhöra med stor andakt. Men när jag slutade såg han
bara stint på mig och sade en gång till: "har man sett på f--n!" Och så
steg han upp och gick, lemnande både pipa och bref i min värjo.
Den aftonen låg Antti full utanför lägret, dödfull tillochmed -- för
första gången på två och ett halft år.
Han hade gått direkte till kommissariatsbutiken, köpt en flaska
"cognac" och satt sig att dricka på en sten utanför sofbaracken. Der
hade han suttit tills flaskan var tom och då hade han rullat ned från
stenen samt somnat der han låg, allt utan att säga ett ord till någon
menniska.
Det hade nu harmen och bedröfvelsen gjort.
Följande morgon kom han till mig redan innan manskapet blifvit utblåst
till arbete, iförd sina bästa kläder, tvättad, kammad och utan andra
spår af föregående dagens bekymmer än ett resolut drag öfver munnen och
ögonen.
Han ville hafva sin likvid, sade han, ty nu skulle han hem. Det tycktes
inte duga att dröja alltför länge borta.
Mig såg han nästan ut som om han kunnat ställa till en olycka så jag
frågade hvad han vidare ämnade göra; hvad han ämnade taga sig till med
hustrun och den nya familjemedlemmen.
Han blickade litet förvånad på mig och sade att pojkstackaren ju inte
rådde för olyckan. Med honom fick det väl blifva som det var, "men",
tillade han, "hustru min ska' ha stryk".
Det lät ju helt lugnande. Jag framkallade en skugga af ett smålöje på
hans läppar genom att återställa pipan, som ofördröjligen insattes på
sin gamla plats, och så skref jag ut hans likvid.
Han mumlade någonting "till tack för min vänlighet", räckte mig handen
och gick. Men i dörren vände han ännu en gång på hufvudet och sade med
en bekräftande nick till mig: "jaa, stryk ska' hon ha".
En half timme senare såg jag honom med filten och arbetskläderna
hoprullade i ett bylte under armen vandra med långa, jemna steg på
vägen åt San Joé. Det föreföll mig som om der legat någonting af en
klar, bestämd föresats i hans stadiga fjät och i de taktmässiga bloss
han sög ur sin välstoppade pipa samt för hvartannat steg blåste ut i
den friska morgonluften.
Inom par minuter försvann han bakom den första skogsdungen på sin väg
hem till Kuusamo och sedan har jag icke återsett Antti Ulukka. Men
kände jag honom rätt, så fick hon verkligen stryk -- och det hade hon
ju på det hela taget ärligt förtjenat.