Ofta nog under de oändligt långa, tröttsamma timmarna i jernvägskupén,
då der ingen fans att språka med och ögonen begynt tröttna vid de
ständigt lika fruktlösa försöken att uppfatta något af det
förbiskymtande landskapet, hade jag tänkt på huru mycket intressantare
det ändå vore att en gång göra en resa på sjelfva lokomotivet. Men det
hade alltid stannat vid blotta afsigten. Jag tänkte visst icke
egentligen på att Pullman vagnen i sjelfva verket var en så oändligt
mycket angenämare vistelseort, men jag fruktar för att det ändå i
grunden blott var det dunkelt närvarande medvetandet härom, som
afhållit mig från försöket.
Också den dag, hvarom nu här är fråga, hade jag under den långa färden
från föregående afton till långt in på eftermiddagen hunnit bli
hjertinnerligen trött på alltsamman -- ressällskap, tobaksrökning,
tidningar och alla andra till buds stående distraktioner. Vi hade
slutligen kommit till middagsstationen, min måltid var undanstökad och
jag gjorde ett slag längs perrongen för att litet räta på benen, samt
kom dervid ända upp till lokomotivet.
-- Halloh, gamle gosse, hvart gäller resan? --
Jag såg mig omkring. Frågan måste gälla mig, ty ingen annan var synlig
i närheten. Men hvem var frågaren? Det var lokomotivföraren, "the
engineer"; som han kallas i Amerika, det var tydligt, ty han var det
som räkte fram sin flottiga hand och såg så bekant ut. Men inte kände
jag honom. Skakade hand likafullt, men såg tveksam ut förmodar jag, ty
han fortsatte:
-- Träffades senast vid Piedras de Fuego, då ni red som paymaster, en
liflig eftermiddag när niggerna försökte göra revolt. --
Nu klarnade mitt minne. Tom Finlay var det. Och med ens stod hela
scenen tydligt för min blick.
Det var nere i Costa Rica vi hade råkats, och det var ingen annan än
Tom, som hjelpte oss ur klämman när ett par hundra negrer gjorde
revolt, emedan vi å dragande kall och embetets vägnar från deras
månadslikvid afdrogo priset för ångbåtsresan från Jamaica till Puerto
Limon.
De stodo skockade utanför dörren till kommissariatsbutiken och några af
de fräckaste, med en groflemmad, bläcksvart gynnare i spetsen, trängde
sig in, förklarande att de skulle ha sin likvid till fullo -- med godo
eller ondo. Och dervid gjorde ledaren en obehagligt insinuant rörelse
med den påk han hade i handen.
Det var då Tom steg upp, gick fram till anföraren med den lugnaste min
i verlden och -- stack sin revolver rätt i hans mun innan någon hann så
mycket som blinka.
-- Och nu, ert förb----de pack, röt han åt de förbluffade svartingarna,
nu lagar ni er i väg på ögonblicket om ni inte vill ha bitarna af den
här gossens skalle i synen. Vi ha sex skott hvar, utom två
hagelladdningar i geväret der, så det räcker allt för flera än den här
syndaren. Och ni har just jemt en minut på er.
Ingen som såg Tom i det ögonblicket kunde ens en sekund betvifla
allvaret i hans afsigter, och inom mindre än en half minut var platsen
klar, så när som på den bålstore anföraren, som blifvit grå af skräck
och slog en formlig trumhvirfvel med tänderna mot revolverpipan.
-- Inom tio minuter är du borta från lägret och visar du en enda gång
till din babianfysionomi på den här trakten, så hänger jag dig med mina
egna händer -- sade Tom, i det han omsorgsfullt torkade af revolvern på
ärmen af sin ylleskjorta. Och niggern, som kort förut varit kavat nog,
försvann som en rök.
Hela scenen drog, som sagdt, i en blink förbi mitt minne när jag såg
Toms ärliga grå ögon blicka emot mig.
Med ett par ord meddelade jag honom att jag reste på samma tåg, norrut
hän -- hvart, visste jag ju icke sjelf så noga.
-- Hoppa upp här, uppmanade Tom. Det är bara en half timme till nästa
station, der ni kan byta om igen ifall det här blir för långtrådigt och
obekvämt. --
Så hade jag då fått min åstundan uppfyld, att en gång resa på
lokomotivet.
Egentligen bekvämt var det nu inte. Jag fick sitta på Toms verktygslåda
på ena sidan, medan han sjelf stod på den andra, färdig att när som
helst sätta i gång. Emellan oss hade vi ugnen, den eldaren allt efter
litet öppnade för att kasta in mera kol, och då strömmade der ut en
hetta, som nästan förtog andedrägten. Men framför oss låg banan slät
och jemn med skenorna likt tvänne svarta streck, hvilka långt, långt
borta löpte samman i ett enda; den vida, ödsliga prärien i glödande,
dallrande solljus, med flockar af boskap utsträckta der och hvar i
gräset och längst borta ett blåaktigt, otydligt töcken, nedtill
liknande kullar och skog, upptill smältande i ett med molnen och
solröken.
Många ord hunno vi inte vexla förrän konduktören gaf signal och Tom
släppte på ånga. Helt litet först, så något mera, maskinen pustade ett
tag, ett till, hjulen rörde sig långsamt omkring, nästa ögonblick gledo
vi utan den minsta ryckning ut från stationen och inom ytterligare
några sekunder sköto vi fram med full fart.
Tom såg på mig och nickade.
-- Det är en fin pjes det här lokomotivet, ska jag säga. Jag känner
henne ut och in och hon lyder ordres bättre än en örlogsmatros. --
Och Tom lät sin seniga hand med en smekande rörelse glida längs staken,
som meddelade hans vilja åt maskinen och satte dess kraft i rörelse.
Det var verkligen både nytt och intressant att åka på lokomotivet. I
stället för otydliga glimtar af landskapet, tröttande genom sin brist
på detaljer, dem man aldrig hann uppfatta, låg här hela nejden som en
karta för våra ögon. Först långt borta, liksom sedd genom en bakfram
hållen kikare, så växande i storlek och tydlighet ju närmare vi kommo,
tills bilden med ens tycktes flyga rätt inpå oss, för att nästa sekund
försvinna och lemna plats för en ny.
Och så sjelfva banan. Här en kurva, der en bro öfver en liten bäck,
hvilken jag alls icke märkt der den silade sig fram genom gräset tills
vi med en knyck och ett dån flögo deröfver. Så en stigning, ty så jemn
är prärien ingalunda som den på afstånd förefaller; farten blir
omärkligt allt saktare, lokomotivet pustar hårdare -- det är nästan som
om vi sjelfva kände tyngden af de många vagnar bakom oss; och
ofrivilligt drar jag ett andetag af lättnad när vi nått högsta punkten
och åter börja glida utfor.
Tom ser på mig och småler. Han behöfver inte fråga för att veta att jag
första gången åker på lokomotivet. Så ger han sin stake en ytterligare
knyck i den riktning jag redan vet betyder ökning af farten och vi
skjuta i väg som en blixt. Banan ligger rak och jemn milslångt framför
oss, solen har börjat sjunka och sänder sina strålar längs skenorna,
hvilkas slitna ytor glänsa som band af silfver. Farten blir allt värre,
när vi glida utför en sakta sluttning, men Tom vet att det icke är
någon fara. Han bara ser på mig och hvarje gång någon liten ojemnhet
ger oss en knyck, nickar han och ser ut som om han tyckte det vara
utmärkt roligt.
Tala kunna vi icke för dånet och rasslet, men det är utmärkt roligt, om
också den ursinniga hastigheten ger en samma kittlande känsla som när
man kommer nedåt med en slänggunga och emellanåt frestar en att gripa
tag i någonting för att -- ja, bara för att det går så fort.
Tom rör igen på sin stake. Vi hejda oss något litet, så drar han i
signalrepet öfver våra hufvuden, en gång, två, tre gånger och hvar gång
svarar lokomotivet med ett bölande ljud. Farten saktas alltmera och
någon minut derpå stanna vi vid en liten station, som ser så ytterst
obetydlig, ensam och öfvergifven ut, nästan som utkastad på måfå i det
stora, vida gräshafvet.
-- Ni har präktiga nerver, säger Tom med en gillande blick på mig. De
allra flesta bruka första gången känna sig uppskakade när jag släpper
henne lös i en sluttning. Det betyder sextio å sjuttio mil i timmen och
det är inte litet. Nå, vill ni fortsätta eller gå tillbaka i vaggonen?
-- Fortsätta, svarar jag. Och två minuter derpå flyga vi åter fram
öfver slätten, rakt in i det glödande röda solljuset. Det blir allt
rödare ju lägre solen sjunker och till sist står hon som en jättestor,
rödglödgad boll i det fina, blånande töcknet. Står stilla ett ögonblick
och så, när vi glida utför sluttningen, dyker hon med ens ned under
synranden. Men åt höger norrut faller skenet ännu så varmt och klart på
en rad af kullar, klädda med mörk, högtidlig skog, och när också de
sjunkit i mörker; dallrar ännu det sist döende ljuset öfver bergskedjan
der bakom -- så långt borta att vi först på natten hinna dit, trots den
svindlande farten.
Allt ännu sluttar banan utföre, vi svänga småningom åt höger och närma
oss alltmera skogen. Nu skymtar der otydligt ett bredt vatten i den
tilltagande skymningen. Om ett par minuter ila vi fram längs
flodstranden, följa den en bit, gå i en kurva, så skarp att lokomotivet
lutar öfver, ned på bron och brusa med ett dån likt åskans öfver och
emellan dess nätverk af jern, som i ett virrvarr skymtar för våra ögon.
På andra sidan ligger åter en station, der vi taga in vatten samt tända
våra lyktor, och så framåt igen.
Vi arbeta oss uppåt en lång sluttning med allt saktare och saktare
fart. Öfverst är kullen redan bevuxen med buskar. Vi skjuta fart igen
sedan hela tåget hunnit upp och nästa minut rusa vi in i skogen och
mörkret.
Endast en helt liten bit af banan framför oss och de raka, släta
stammarna på båda sidor kunna vi se, skarpt belysta af lyktskenet. Allt
det andra är mörker, ty träden stå så tätt att deras kronor bilda ett
enda hvalf, som utestänger hvar smul af den svaga skymningsdagern.
Men inte sakta vi farten för det. Min vän lokomotivföraren känner
tydligen hvarje tum af banan, hvarje kurva, hvarje stigning. Och nu
mera passera vi sådana allt efter litet. Terrängen blir alltmera och
mera ojemn ju närmare vi komma till bergstrakten och kräfver oaflåtlig
uppmärksamhet och påpasslighet af den, i hvars hand hela det ståtliga
tågets och dess hundratal passagerares öden ytterst hvila. Aldrig förut
har det fallit mig in hvilket oerhördt ansvar lokomotivföraren
egentligen har. Ett ögonblicks oaktsamhet, en minuts distraktion -- och
tåget rusar ohjelpligt till sin undergång.
Men Tom har inga sådana distraktioner. Hans grå ögon blicka ofrånvändt
på den korta, upplysta sträckan framför oss och det är tillräckligt för
att i hvarje nu upplysa honom om hvar vi äro och hurudan terräng vi
hafva framför oss. Den starka handen med de långa, seniga fingrarna
håller med ett fast grepp om staken och ökar eller minskar farten efter
behof.
Vi försöka alls icke mera att tala, der vi flyga fram genom natten.
Endast framför oss är det ljust; men sjelfva sitta vi i mörker för att
så mycket bättre kunna tillgodogöra oss belysningen från lyktorna.
Blott när eldaren kastar in mera bränsle, strömmar det skarpa rödgula
eldskenet ut från ugnen, lyser ett ögonblick upp den nedhukade
gestalten, golfvet der han står, tendern med dess kolhögar bakom honom
-- och lemmar oss i mörker igen.
Vi hafva redan dånat fram öfver flera broar, pustat uppför stigningar
och rusat; nedför andra i hejdlös fart, allt med den mörka, högtidliga
skogen till sällskap, och hafva åter nått högsta kammen af en ås. Men
nu skjuta vi icke fart som förut när det börjar gå utför. I stället ser
Tom efter att luftbromsarna äro klara och låter tåget helt sakta glida
nedåt.
Skogen glesnar och försvinner. Framför oss ligger något mörkt, högt,
stort, som i en svart massa reser sig mot natthimlen. Det är sjelfva
bergskedjorna. Nedanför oss är mörkret så djupt att jag ingenting kan
urskilja. Det ser bottenlöst ut.
Nu sättas luftbromsarna i verksamhet, farten, som ökats af sig sjelft,
saktas igen och så glida vi ned på viadukten, hvilken i en ytterligt
skarp kurva för oss öfver det bottenlösa mörkret framför oss. Vi kunna
icke se huru djupt det är till botten af ravinen och urskilja ingenting
annat än två skenor, löpande öfver jernsyllar, hvilka tyckas hvila på
sjelfva det svarta mörkret, medan vi djupt under oss höra ett otydligt
brus af vatten, blandadt med ekot af rasslet från vårt tåg.
Åter tränger sig på mig den tanken huru bekymmerslöst vi ofta sofva oss
fram öfver afgrund och bråddjup. Ett enda felgrepp, en axel som
brister, en mutter som lossnar och knappast en enda af sofvarne i de
präktiga vagnarna der bakom skulle ens hinna vakna innan hans sömn i
ett ögonblick blefve för djup att någonsin mera kunna störas.
Men nu är viadukten passerad och straxt på andra sidan derom ligger den
station, der vi byta lokomotiv. Med en känsla af saknad lemnar jag min
plats, men Tom försäkrar mig att den snart blefve obehaglig, ty nu
komma vi in i bergstrakten, der nattluften är isande kall och banan går
fram genom den ena tunneln efter den andra.
Det är med mera värme än förut jag trycker Toms hand till afsked, och
när han presenterar mig för sin efterträdare, ger sig min nyväckta
respekt för lokomotivförarens ansvarsfulla, hvarje nerv och muskel
ansträngande verksamhet luft i en bugning, aktningsfullare än jag
vanligen brukar bestå mina medmenniskor.
Så går jag tillbaka i min vagn -- och sofver snart som de andra.