Ack, hur den tiden hastigt flyr! Ack, hur de år försvinna! Nu lifvets
morgon ännu gryr, men höstens stormar hinna mig midt i lifvets
solskensdag och snart står också arma jag bland andra ålderstigna.
Snart bäddas grafven ock för mig, och ändad är min korta stig bland
grafvens sammanvigda.
Ack, hur den tiden ändas snart, och lifvets dar försvinna! Jag lifvet
ser med hastig fart, liksom en bäck förrinna; ibland en sakta, stilla
älf, ibland som vilda forsen själf ses lifvet framåt ila. Men båda
sluta vid ett haf, det är vårt sista rum, vår graf, där vi engång få
hvila.
Hvarthän så hastigt, vandringsman, hvarthän, förutan hvila? Hvar månn'
din resa ändas kan, hvart månn' du tänker ila? Ett mål dig säkert
förestår, hvart än du utan hvila går, så skall dig målet hinna. Om
lifvets tid var ganska rädd, snart står du invid grafvens brädd. Hvad
har du där att finna?
Jo, Herren skall oss träffa där och kräfva pundet åter; vi som Hans
fogdar voro här och rikes undersåter, förkofra skall Hans ego del med
flit, med trohet, att ej fel hos oss Han måtte finna. Ty late tjänaren
som har ej användt pundet som han bar, ett straff till lön skall vinna.
Se, veckorna och åren fly, och dagar, timmar ila. Hvar dag som kommer
är en ny, de ej hos oss få hvila; de rastlös vandra blott sin gång och
växa till en tidrymd lång, som bakom oss vi finna. Blott nyttan af hvad
verkadt är, vi lämna kvar på jorden här, sen mänskolif förrinna.
Så låtom oss, när dagen är, hvar i sin stad så verka, för eftervärlden
-- att man, när vi somnat in -- må märka, att också verk utaf vår hand
har gagnat älskadt fosterland och de oss efterlefva. Och om vi glömmas
i vår graf, göms verket ej i glömskans haf, dem seklen ej upphäfva. --
1869.