Hjärtat klappar stilla, stilla, lugn och frid i själen bor; när jag
skild från världens villa här åt pennan anförtror: hvarje fröjd och
strid, här i kvällens frid.
Hvarje smärta här jag glömmer, när jag skild från lifvets kval, här om
stilla sällhet drömmer och om tusen fröjders tal, om den flydda tid,
här i kvällens frid.
Hoppet lifvas i mitt hjärta, och var dyster tanke far med dess oro, med
dess smärta bort -- men ensam blifver kvar hoppets stjärna blid, här i
kvällens frid.
Det är hoppets röst som klingar fast så tyst i hjärtat nu; lugn och
frid i själen bringar, hviskar sakta: "lycklig du." Jagar sorg och
strid, bort i kvällens frid.
Och om mörka tviflet jagar stundom hoppets lugna ro: efter dessa lugna
dagar kommer kvällen till mitt bo, kommer hoppets tid, sen i kvällens
frid.
1869.