I fordomstid, när barn jag var och lefde fram de glada dar, jag ofta
tänkte blott så här: hur ljuf, hur skön dock världen är!
Så säll jag tyckte vara mig, då jag på lifvets törnestig blott rosor
fann, hvart än jag gick, jag glädjens rosor plocka fick.
I lekar lustigt tiden gick; så ljus var då hvar framtidsblick. Jag
kunde icke ana då, att barndomsfröjden kan förgå.
Men ack! den tiden var så kort! Ren lifvets rosor bleknat bort; och
törnens mängd i tusental mig bringat redan tunga kval.
Med bitter saknad mins jag än dig, ljufva, kära barndomsvän! Dig, sälla
glada barndomstid, dig helga, ädla hjärtats frid!
Jag återfår ej mer min ro, ej mer min frid, min barnatro. Min
barndomsvän ej finnes mer, mig minnet endast saknad ger.
Jag minnes ej min barndomslek, ej fläktar mildt min vårvindssmek. Jag
endast nu en saknad har af all min fordna glädje kvar.
1868.