Mitt hjärta längtat, längtar än, men hvart -- det vet ej jag. Det
klappar, längtande igen, ja mest i denna dag.
Dit ut till världen står min håg, den sväfvar, sträfvar bort; fast som
en oceanens våg, är lif och lycka kort.
Dock, själen genom sorgens natt, mot morgonsolen ser; där lyckans
stjärna, fast så matt, mot själens öga ler.
Den hviskar om min framtidsfröjd, om frid och stilla hopp: att än jag
står på Famas höjd och uppå Pindens topp.
Fast fåfängt är mitt ljufva hopp, om fröjd och lyckligt slut. Min
lyckas blomma ur sin knopp skall aldrig vecklas ut. --
Men nöjdt kan ej mitt hjärta bli, det längta vill ändå, fast själens
ljufva fantasi sitt mål kan aldrig nå.
1866.