Den industriella moralens stora framsteg är _lifegenskapens
upphäfvande_. Men ehuru vi nu i Europa och Europas kolonier icke jaga
människor som under det djuriska skedet, ej bruka dem till husdjur som
under det vilda skedet, ej hafva dem bundna vid torfvan som under det
barbariska skedet, så missbrukar människan dock ännu människan. I
värkligheten, d. v. s. i människornas hjärtan och seder, finnes icke den
altruism, den jämlikhet eller broderlighet, som vissa sedebud och vissa
talesätt låta oss hoppas att vi skulle möta.
Ingen utveckling är långsammare än moralens, ty den måste, som vi sett,
äga rum genom en omdaning i människonaturens _sätt att känna_, hvilket
sker mycket långsammare än omdaningar i dess _sätt att tänka_. Känslorna
äro genom årtusenden inorganiserade instinkter; men tanken kan uppstå ur
ett intryck från dagen eller gårdagen. Och dessutom är denna omdaning
aldrig _fullständig_. Det förflutna mänger sig alltid mer eller mindre i
det närvarande, och vi ha därför redan i det föregående spårat kvarvaron
af vildens och barbarens moral i de samtida kulturmänniskornas seder och
lagar, liksom vi i brottsmålshistorierna sett bevis för, att icke ens
det djuriska skedet saknar representanter i våra samhällen. Vi
sammanfatta här ånyo de svåraste bevisen mot samtidens moral:
Visserligen har känslan af _människolifvets värde_ ökats -- men krigen
fortfara, duellerna försvaras, barnamorden och fosterfördrifningen
finnas kvar, undantagshjon och fosterbarn afdagatagas ofta och
lifsfarliga industrier vålla en häjdlös manspillan. Dödsstraffet och
andra från vedergällningsteorin kvarlefvande hämdstraff finnas kvar --
allt företeelser, dem våra efterkommande skola peka på som bevis på den
låga ståndpunkt, som den industriella moralen intog i fråga om aktning
för människolifvet och skydd för de svagare.
Med afseende å _förhållandet mellan könen_ är visserligen engifte
samhällslag. Men månggiftet är samhällssed och åtnjuter -- i den
legitimerade prostitutionens form -- t. o. m. samhällsskydd. Äktenskapet
är icke längre ett »brudköp», men både män och kvinnor sälja sina
personer genom äktenskap ingångna för vinningens eller utkomstens skull,
och äktenskapslagstiftningen bär ännu månget spår af mannens forna
barbariska herravälde öfver hustrun, spår dem en framtida moral kommer
att finna lika vidriga, som vi nu anse vildens äktenskapliga seder.
_Aktningen för äganderätten_ är hos oss, i fråga om öppen plundring,
vida större än i det barbariska samhället. Men förfalskningar,
försnillningar och utprässningar hafva intagit samma plats i den
industriella moralen som våldet i den barbariska. Vissa människoklassers
träldom eller lifegenskap under andra människors herravälde äro
upphäfda. Men flertalet lefver i ett trälaktigt beroende under det
fåtal, som genom sin rikedom behärskar arbetsmedel och arbetsvillkor.
Människorna dela sig redan under det djuriska tillståndet, så snart de
samlas i flock, i en »öfverklass», de starkare, och en »underklass», de
svagare. Sedan den fysiska och andliga styrkan småningom medfört
skillnad i rikedom, blifva _de rikaste_ öfverklassen. Denna öfverklass
kan dock icke bevara sin fysiska och andliga öfverlägsenhet; den sjunker
tvärtom, genom att icke vidare behöfva anstränga sina krafter, men
bibehåller likväl makten att nedtrycka de ofta i intelligens,
handlingskraft och personlighet starkare, att hålla dem kvar som en
underklass, öfver hvilken öfverklassen blott genom ärfda rikedomar, ej
genom egna företräden, höjer sig.
Det industriella samhället står i vissa afseenden på samma ståndpunkt
som romarriket eller det feodala Europa: det förras slafvar och det
senares lifegna hade det i många fall icke sämre än millionerna i
Europas fabriks- och grufdistrikt. Det industriella samhällets riktning
-- att samla all rikedom på ett fåtal händer -- är i själfva värket lika
fientlig mot den personliga friheten som slafveriet och lifegenskapen
voro. Ehuru dessa inrättningar ur politisk och moralisk synpunkt måste
anses mer förnedrande, voro de i värkligheten knappt mer bindande än det
beroende af arbetsgifvaren och arbetet, hvari den åt sig själf lämnade,
ofta värnlöse arbetaren nu befinner sig. Nutidens produktionssätt skadar
i fysiskt, moraliskt och intellektuellt hänseende den mellan öfverarbete
eller arbetslöshet kastade daglönaren lika mycket, som det i samma
afseende -- ehuru på motsatt sätt -- skadar den arbetsfria, njutande
öfverklassen. Det ökar fattigdomen i en sådan grad, att t. ex. i
England, där omkring 2,238 personer äga ungefär halfva Englands jord och
där det finnes omkring 100,000 millionärer, kommer det på 4 personer 1
tiggare! Och med fattigdomens tillväxt följer tillväxten af själfmord,
dryckenskap och prostitution.
Det är från detta århundrades början -- maskinindustrins och
kapitalismens århundrade -- som ett till antal alltjämt minskat fåtal
erhållit möjligheten att bestämma öfver ett alltjämt växande flertals
lif och välfärd. Detta fåtal brukar sin »individuella frihet» sålunda,
att millioner af män, kvinnor och barn ödeläggas genom ett
produktionssystem, som flerstädes kräft ända till 15 timmars arbete om
dygnet af 7 års barn, som gjort arbetarnas medellifslängd i allmänhet
hälften så lång som arbetsgifvarens![41]
Inför den sociala frågan stannar man betänksamt, innan man vill erkänna
den industriella moralens öfverlägsenhet framför den barbariska. Och när
man dock slutligen måste medgifva, att på många andra punkter afgjorda
framsteg ägt rum, att altruism och pliktkänsla äro i tilltagande inom
vissa viktiga områden -- och äfven inom arbetets -- så kan man i
hufvudfrågan, den industriella frågan, ännu blott i lifegenskapens
upphäfvande se ett väsentligt framsteg i _moraliskt_ afseende. Ingen
lycklig jämvikt mellan egoism och altruism är uppnådd. Att den allmänna
barmhärtigheten ökats i bredd med fattigdomen, innebär intet värkligt
moraliskt framsteg hos samhället i dess helhet; tvärtom brukar samhället
denna barmhärtighet som ett »plåster på sitt sjuka samvete». Genom en
ordnad välgörenhet sträfvar det ädlare fåtalet att sona samhällets
oförrätter mot flertalet och inser icke att det därigenom blott
fördröjer det _hela_ samhällets fullständiga uppvaknande, som måste
föregå en högre moralisk utveckling, den, då ej barmhärtighet utan
rättvisa blir den ledande grundsatsen.
En högre moralisk utveckling kommer icke att inträda, förr än man upphör
att i den »individuella frihetens» namn försvara och bibehålla det
nuvarande produktionssystemet. Målsmännen för den individuella friheten
glömma nämligen en ytterst viktig sanning, som hela den moraliska och
sociala utvecklingens förlopp lär oss. Det är den sanningen: att
moralens utvecklingshistoria är historien om _inskränkandet af den
individuella friheten i alla sådana fall, där denna frihet uteslutande
tillfredsställer egoismen på altruismens bekostnad_, lika visst som den
är historien om _den individuella frihetens utvidgande i alla sådana
fall, där friheten framkallar en större jämvikt mellan egoismens och
altruismens likaberättigade kraf_. Att lösa den sociala frågan så, att
en dylik inskränkning och ett dylikt utvidgande bli en värklighet, det
är den närmaste framtidens stora moraliska uppgift.